Den andra dagen blev ett mer typiskt smakprov på hur en dag på caminon ser ut. Genom bitvis natur, bitvis genom små byar. Snäckskalen och pilarna som visade vägen. Jag fick också börja känna på hur jag skulle gå tillväga för att se vilka boenden som skulle vara öppna och hur jag kunde boka.
Camino Francés är uppdelad i 33 etapper som är mellan 18 & 30 km långa, vilket innebär att man går ca 23,5 km per dag i snitt. Jag som hade som mål att vandra på 26 dagar behövde med andra ord göra etapperna lite längre – och gå 30 km om dagen i snitt. Under säsong hade detta nog varit betydligt mycket enklare, men nu blev jag snabbt varse om att jag var tvungen att hålla koll på vilka boenden som var öppna. Många stänger nämligen under oktober.
Samtidigt ville jag inte rivstarta med 30 km/dag utan mjukstarta. Så även denna dag blev det 25 km, vilket innebar att jag gick något längre än till byn Zubiri där den traditionella etappen har sitt mål. Istället fortsatte jag till Urdániz.
Dagens boende blev det privata hostelet Acá y Allá, en kort avstickare från leden, där jag lyckades knipa sista sängplatsen tack vare att jag bokade via hemsidan redan på morgonen. En sängplats kostade 20€ & middagen (som var en av de bästa på vandringen, inte minst salladen!) 13€, inklusive en karaff vin. Ägaren bevisade också att man inte behöver tala samma språk för att förstå varandra, utan skötte hela proceduren med att visa mig runt och förklara reglerna genom att tala in i appen GoogleTranslate, som talade tillbaka till mig på engelska. Appen fick snart därefter en given plats på mobilens ”förstasida” då det var ett mycket bra verktyg längs leden – inte minst då jag bokade andra boenden. Det är inte alla som pratar engelska och jag pratar inte spanska.
I min dagbok kallade jag den här dagen för ”de gröna tunnlarnas dag” och jag tror inte jag behöver förklara närmare varför då man ser på bilderna.
