Hoppa till innehåll
Den åttafaldiga vägen är en central del inom den klassiska yogafilosofin. Den beskriver åtta steg som vi kan använda oss av på vår egen väg genom livet. Det är inga regler eller lagar, utan snarare verktyg för hur vi kan leva mer medvetet, närvarande och i balans med oss själva och omvärlden – både på och utanför yogamattan. På engelska kallas den åttafaldiga vägen för ”the eight limbs of yoga”, vilket skulle kunna översättas till yogans åtta delar, eller grenar – vilket också gör det tydligt att det inte handlar om något vi gör steg för steg, utan att alla delar är en del av helheten.
Yama & Niyama
De första två delarna är 1: Yama och 2: Niyama. De handlar om hur vi förhåller oss, både till oss själva och omvärlden. Man skulle kunna kalla dom yogans etiska grundprinciper, vår moraliska kompass.
Yama handlar om hur vi är och beter oss – gentemot andra och oss själva – medan Niyama mer rör vår inre disciplin och hur vi medvetet väljer våra handlingar. Man skulle kunna säga att Yama lägger grunden för hur vi är i vår tillvaro, som om vi planterade ett frö. Niyama är vägen framåt, de handlingar vi vidtar för att få vårt frö att växa.
Det första steget på den åttafaldigavägen är alltså Yama – vilket består av fem olika principer; Ahimsa, Satya, Asteya, Brahmacharya och Aparigraha. I detta inlägg kommer vi att fokuserna på den andra principen; Satya.
Satya – Sannfärdighet
Satya är sanskrit och betyder ungefär Sannfärdighet. Det kommer ur ordet Sat som står för den rena, oföränderliga sanningen. Men att praktisera Satya går djupare än att bara säga sanningen eller att inte ljuga. Det handlar om att hitta sin egen inre sanning, sitt sanna jag, och om att leva i samklang denna – både i handlingar, ord och tankar – mot sig själv och andra.
Kanske känns det självklart, men handen på hjärtat. Hur ofta händer det att en vit lögn slinker ut? Hur ofta putsar du din åsikt för att passa in i sammanhanget? När står du hellre tyst istället för att säga vad du tycker? När nickar du som svar när någon frågar om du vet vad/vem någon är, fast du egentligen inte har den blekaste aning? När gör du saker du egentligen inte vill, bara för att det är lättare att säga ja än att säga nej?
Att leva i samklang med sin sanning handlar om att stå stadigt i den och inte anpassa den efter andra. Att stå upp för sig själv och sin person – utan rädsla för vad andra ska tycka.
”Is it true? Is it necessary? Is it kind?”
Även om Satya säger åt oss att alltid vara ärliga är det inte samma sak som att alltid tala. Bara för att man har en sanning behöver inte det betyda att man måste uttrycka den, särskilt inte om den kan såra någon – vilket skulle gå emot den första principen; Ahimsa – att inte skada.
Falska sanningar
Att praktisera Satya handlar också om att vara ärliga mot oss själva. Vad säger vi till oss själva, om oss själva? Höjer vi oss till skyarna eller klankar vi ner på oss – och vad grundar vi det i? Ett sätt att komma närmare sanningen är att uppmärksamma och ifrågasätta de ”falska sanningar” vi bär med oss. Du har tex säkert hört att vi ska undvika att identifiera oss med våra känslor. Vi är inte arga, men vi kan känna oss arga. Men det kan också vara sånt vi intalar oss att vi är – och inte är. Tex ”jag kan inte laga mat” – eller tvärtom ”jag springer jättesnabbt” fast du i själva verket inte har gjort ett löppass på flera år. Det här kan vi ofta se på yogamattan när vi endera pushar oss för hårt mot något vi kanske har kunnat en gång, alternativt önskar att vi kunde. Eller när vi håller tillbaka för att vi tror att vi inte kan. Så se om du kan bli vaksam på dina handlingar och vad du säger om dig själv och vem du är.
Våra falska sanningar kan också handla om andra. När vi möter någon bygger vi ofta upp en bild om vem hen är och vad hen tycker om saker – och oss. Inte sällan förhåller vi oss därefter istället för att vara oss själva. Jag bar tex länge med mig en ”sanning” om att människor jag mötte hade dolda intentioner med vårt möte. Det gjorde mig väldigt på min vakt och jag hade svårt att öppna mig själv och vara 100% mig själv. Men genom att nyfiket närma mig denna ”sanning” kunde jag se att detta inte alls var sant, utan bottnade i en rädsla för att bli utnyttjad. Rädslan gjorde att jag applicerade denna ”sanning” på andra för att skydda mig själv. Genom att uppmärksamma detta och ifrågasätta den sanningen, har jag fått lättare att släppa denna tanke och istället välja att lita på andra. Absolut kan jag fortfarande bli på min vakt ibland, men då gäller det att gå till botten och fråga mig själv om jag har belägg för den känslan eller ej.
Kroppen ljuger aldrig
En fantastisk läromästare när det kommer till att hålla sig till sanningen är vår kropp. Vår kropp gör alltid sitt bästa för att hålla oss trygga och i balans – oavsett vad vi tycker om det. Även om inte vi vill bli andfådda när vi tex springer till bussen, så blir vi det om inte kroppen klarar av att syresätta sig tillräckligt med vanlig andning. Just andningen är också ett av våra främsta verktyg i yogan. Om det är så att vi börjar gå över gränsen för vad vi faktiskt kan, så kommer det visa sig genom andningen direkt – oftast genom att vi håller andan.
Vägen mot sanningen
Att veta vad som inte är ens sanning är en sak – men att veta vad som faktiskt är det, är kanske inte lika enkelt. Att praktisera yoga är ett bra sätt att söka den. Ofta behöver vi skala bort allt brus och hjälpa sinnet att stillna för att vi ska kunna höra vår inte röst. Att vara fysiskt aktiv (tex flöda genom yogans positioner/asanas) hjälper oss att landa i kroppen och stänga av världen utanför. Det kan också lugna ängsliga nerver och en sprättig kropp om man har det. Att därefter landa i stillhet genom meditation tar oss ännu närmare sanningen. Detta är ett väldigt effektivt verktyg i vardagen. Men jag skulle även vilja slå ett slag för något som ligger mig varmt om hjärtat: solovandring.
Att ge sig ut på en solovandring, allra helst under flera dagar, gör verkligen underverk för vårt sinne. De första dagarna brukar tankarna gå åt alla möjliga håll. Vi tänker på saker som har hänt, som ska hända. Vi tänker på hur vandringen kommer bli, på utsikten, vilka vi kommer möta, hur vädret ska bli osv osv. Men efter några dagar så lägger sig de här tankarna och vi kommer in i ett skönt lunk. Och det är här som själen får möjlighet att komma till tals.
Jag vet inte hur många insikter jag har fått under trädtopparna, mellan bergväggarna eller uppe på kalfjället. När jag fått vara med mig själv såpass länge att alla andra röster tystnat, alla lager av mig själv har trillat av. Det är tillfällen när jag har förstått att det är ju det här jag vill eller det här jag måste göra för att ta tag i en viss situation.
Nu kan vi ju inte sticka ut och vandra hela tiden – men det kan vara värt att försöka få in en vecka, eller dagar, för sig själv i alla fall någon gång per år. Däremellan är yogan ett fantastiskt effektivt verktyg i vardagen.
När vi kan stå stadigt i vår egen sanning, blir det också mycket lättare att uttrycka den.
Hur kan jag praktisera Satya i min vardag?
- Ta tid för dig själv och spendera den i tystnad, utan distraktioner. Se vilka tankar som dyker upp och om de kan hjälpa dig att se din sanning klarare.
- Tala sanning och undvik vita lögner, överdrifter, skvaller eller halvsanningar.
- Öva på att uttrycka dina behov och känslor på ett ärligt men respektfullt sätt.
- Lyssna på magkänslan. Ofta är kroppen väldigt bra på att säga till oss när något inte känns rätt om vi pushar åt andra hållet. Våga lite på din intuition.
- Lyssna på kroppens signaler och gå inte emot.
- Var dig själv. Våga visa vem du är, istället för att försöka vara den du tror att andra vill att du ska vara.
Hur kan jag väva in Satya i min yogapraktik?
- Börja klassen med att notera vad du verkligen behöver. Det behöver inte nödvändigtvis vara detsamma som det du vill. Ett sätt att svara på vad du behöver är att observera ditt naturliga andetag. Är det djupt och tungt, eller högt uppe i bröstet och hastigt? Vad säger detta dig?
- Du kan också lägga in ujjayi-andningen under praktiken. Denna förankrar dig i din kropp och i och med att den låter lite högre, är det lättare att upptäcka om du står och håller andan i en position.
- Satya handlar om att stå stadigt i sin egen sanning. Du kan praktisera detta genom att lägga in positioner som kräver en extra stabil bas. Tex balanser eller krigare.
- Du kan också kombinera stabila positioner med rotationer för att få känslan att du vrider ur kroppen på osanningar.
- Anpassa positionerna efter ditt behov. Behöver du mer grundning kan du ha fokus nedåt, blunda, röra dig mer ihopsamlat och fokusera på utandningen. Behöver du istället mer energi kan du öppna upp mer i dina positioner, blicka uppåt och fokusera på inandningen.
- Var också vaksam på hur du tar dig an positionerna. När säger du att ”det här kan jag inte” och när går du över din förmåga för vad du faktiskt kan utan att något annat (andningen) blir lidande?
- Att meditera är ett jättebra sätt att komma i kontakt med sin själ och sin inre sanning. Du kan tex göra en mantrameditation med mantrat om som sägs vara universums ursprungsljud.
Hur kopplar jag Satya till mina äventyr
Förutom att låta vandringen hjälpa sinnet att stillna kan utmaningen i ett äventyr bli ett sätt att ifrågasätta våra falska sanningar. För att ett äventyr inte bara ska bli en härlig dag i naturen, behöver vi ju gå lite utanför vår komfortzon, tänja på våra gränser. För mig har det som fått mig att tagga till på ett äventyr alltid varit känslan av att ”det där har jag ingen aning om jag fixar – men i teorin borde jag kunna klara det”. Att klara något man inte trodde man kunde, är ett fantastiskt sätt att bli tryggare i sig själv.
En annan sak är magkänslan.
Den gången som jag dock fått jobba hårdast på att välja sanningen var den gången jag var tvungen att avbryta ett av mina äventyr. Det var 2024 och planen var att utföra en expedition genom Europa, från den nordligaste till sydligaste punkten. Redan från start kände jag hur det skavde i mig. Ingenting var som det brukade. Jag kände ingen glädje inför att ge mig ut på vidderna, snarare tvärtom. Efter två och en halv vecka ute på tur gick det inte längre att stå emot den sanning som jag helst av allt inte ville erkänna: Jag ville inte. Jag minns att i samma stund som jag bestämde mig för att avbryta var det som kroppen drog en djup suck av lättnad. Aptiten som varit borta i veckor kom tillbaka i ett kick och sovsäcken som jag hade runt mig där jag satt kändes som den gav mig en stor kram. Om jag efter att jag kom hem undrade om jag fattat rätt beslut, behövde jag bara påminna mig om den situationen.
Som sagt. Kroppen ljuger aldrig.
