Det skulle bli mitt största äventyr hittills. Expedition Europa – att ta mig 10 000 km över kontinenten för egen maskin. Alla var taggade. Samtliga friluftsmagasin i Sverige hade pushat för det kommande äventyret och jag hade lyckats knyta an de finaste sponsorerna som alla stoltserade över att vara en del av det. Min följarskara på Instagram växte för varje dag. Men när jag väl stod där, med pulkan packad och pjäxorna snörade på fötterna, så kände jag egentligen bara en enda sak. Jag ville hem.

Men jag ville inte lyssna. Jag gav mig ut, trots att egentligen allt sa åt mig att låta bli. Vädret var emot mig. Blåste det inte storm så var det plusgrader och regn. Det blev en dans att parera väderomslagen för att matcha in dagarna som gav mig möjlighet att ha marginal för eventuella misstag. Sådana som lätt kan uppstå i stressade situationer, särskilt i början av en tur. Jag pressade på, gjorde dagsetapper dubbelt så långa som min plan. För när jag väl tog mig ut på fjället, ville jag bara av det så snabbt jag bara kunde. Bocka av en etapp till. Jag åt inget, jag drack inget, tog inga pauser utan skidade nonstop från tidig morgon till att solen gick ner på eftermiddagen. Mina fötter, som aldrig tidigare har protesterat i mina pjäxor, utvecklade några av de värsta skavsår jag haft. Jag tappade aptiten, hade svårt att få i mig något över huvudtaget, inte ens på vilodagar. På äventyrets tolfte dag fyllde jag år, men favoritglassen jag unnat mig själv smälte till en sörja i skålen framför mig, samtidigt som jag med tårar i ögonen försökte hålla skenet uppe då jag pratade med min far i telefon. Jag grät nästintill oavbrutet; när jag vaknade, på kvällen när dagens sysslor var gjorda, och alla stunder däremellan då jag fick tid över att tänka på annat än vilken väg som var säkrast genom det oledade snölandskapet. Jag skrek ut min ångest och saknad efter min familj. 

Men jag är en fighter. I alla fall är det vad jag identifierat mig som, inte minst de senaste åren då äventyren tagit plats i mitt liv. Så jag pushade på, fortsatte trotsa alla de tecken som försökte få mig att göra det jag minst av allt kunde se mig göra. Avbryta och åka hem. 

När jag väl en morgon, i telefon med min pojkvän, uttalade tanken på det så tog det inte lång tid innan jag nog innerst inne tog beslutet. Den kvällen nådde jag en halvt översnöat torvkåta. Efter att jag fått igång elden och värmen, satte jag mig och skrev till de kontakter jag fått i området och frågade om de kunde hjälpa mig att ta mig därifrån. Beslutet var tagit och när meddelandena gått iväg från nödsändraren la jag mig ner på britsen med den fluffiga vintersovsäcken runtom mig. Med ens kände jag ett lugn och en värme sprida sig i kroppen. Känslan var otroligt stark. Som att någon tog mig i sin famn, höll om mig och sa att allt var okej. Även om jag idag kan vara oerhört ledsen och besviken över att det gick som det gick, behöver jag bara påminna mig om den där känslan så råder ingen tvekan om att det var rätt beslut.