PCT – 4 månader senare

2017-02-01

:

Gott nytt år kära läsare! En hel månad har nu gått på det nya året och jag hoppas att du inte redan har hunnit glömma bort dina nyårslöften och fallit tillbaka gamla vanor. Jag älskar verkligen tillfällen som nyår då man får möjlighet att stanna upp och se över sitt liv. Fundera på om man lever det så som man vill eller om det är något man vill ändra på. Låta nyåret bli den push man kanske behöver för att fatta beslutet att testa något nytt.

Nyår är också en tid då man kan blicka bakåt och känna tacksamhet. För de fina stunder man har fått uppleva under året, men också för att man hittat styrka att ta sig igenom de som varit mindre bra. Jag hoppas att oavsett hur ditt år har varit att det du fått uppleva lärt dig något nytt om dig själva och hur du vill leva. Något som kan göra framtiden bättre.

Vad som har varit 2016 års höjdpunkt för mig är väl kanske inte så svårt att lista ut. Min vandring längs Pacific Crest Trail har varit en fantastisk upplevelse och utmaning, både fysiskt och mentalt. I söndags var det exakt fyra månader sedan jag åter landade på svensk mark efter mitt stora äventyr, fyra månader som har gått otroligt snabbt. Jag kan fortfarande minnas många av mina dagar längs leden som om det var igår. Det kan dyka upp tillfällen där jag minns exakt hur det var, vad jag såg och vad jag hörde. Vad jag funderade på. Jag minns hur jag och de två jag hade följe med de sista dagarna började gå igenom vår tid på leden och häftigt nog kunde vi minnas varje dag sedan vi började. Nästan sex månader tillbaka i tiden. Idag minns jag knappt vad jag gjorde förra veckan, men där ute så var man så närvarande på ett helt annat sätt och alla intryck så starka att de stannade kvar i minnet.

Men det är inte bara minnena jag bär med mig från leden. Tiden jag hade för mig själv uppe bland bergen och i skogarna gav mig tid att fundera, analysera, reflektera, tänka om och tänka nytt. Om och om igen. Jag funderade mycket på mitt liv och hur det såg ut. Vart jag hade varit, vart jag var och vart jag ville. Vad som var viktigt för mig, vad som gjorde mig glad och vad jag kunde göra för att få mer av det, men också på vad som fick mig att må sämre och hur jag kunde undvika att hamna i de situationerna. Detta drog igång en process i mig som jag nu förstått fortfarande pågår.

Jag fick för någon vecka sedan frågan om hur jag ser på mitt liv om fem till tio år. Från att tidigare ha haft en väldigt klar och tydlig bild över mitt liv där karriär, familj och bostad stått i fokus och ingått i någon form av plan, kände jag plötsligt när jag fick frågan att detta inte längre var relevant. Jag vill inte längre ha en plan för framtiden som jag envist ska hålla fast vid utan vill hellre fokusera på att leva här och nu, låta livet ta mig dit det tar mig. Vara öppen för nya erfarenheter och drömmar utan att behöva oroa mig för att “min plan” ska gå i stöpet. En fara med planer är också att man håller fast vid dem utan att egentligen ifrågasätta om drömmen man strävar efter fortfarande är en dröm eller ej. Livet tar så spännande vägar och man upptäcker ständigt nya saker som är intressant. Varför hålla sig kvar på den raka väg man åker på istället för att undersöka vart småvägarna kan ta en? Varför låta allt redan vara bestämt? Jag vill låta livet föra mig dit det vill, dansa med och fylla det med saker att minnas och berätta om. Upptäcka saker jag inte hade en aning om att jag skulle lära mig älska. Om fem till tio år hoppas att jag inte tagit det säkra före det osäkra och istället dansat med mitt liv och mina drömmar till en plats jag idag inte kan föreställa mig. Och att den dansen fortfarande pågår. Att jag fortsätter undersöka småvägarna.

Att hitta modet att ta dessa småvägar, testa nya saker och lita på att jag klarar av dem är också något leden har hjälpt mig med. Där ute i vildmarken ställdes jag ständigt inför nya utmaningar som ofta innebar att jag var tvungen att trotsa mina rädslor och göra sådant jag helst hade velat låta bli. Det fanns helt enkelt inget annat val. Det kunde t.ex. vara att ta mig över en vild fors via en smal och halkig trädstam tre meter upp i luften, trots min extrema höjdrädsla och dåliga balans. Det kunde också vara att passera snöpartier uppe bland bergen där ett felsteg kunde innebära ett långt och brant fall ner för berget. Även om hela mitt inre stretade emot fanns det inget annat att göra än att ta mig igenom dessa situationer och samtliga gånger kom jag ut på andra sidan både starkare och stoltare än innan.

Att utmana våra rädslor tror jag är något av det bästa vi kan göra. Det får oss att växa som människor och leder till både bättre självförtroende och större självkänsla. Det får oss att våga lita på oss själva och att vi klarar av saker, vilket i sin tur leder till att vi känner oss lugnare och tryggare i tillvaron.

Leden har också lärt mig att hålla mig lugn även om något inte går som det ska. I en radiointervju i julas fick jag frågan om vad man gjorde om något oväntat hände, till exempel om liggunderlaget plötsligt gick sönder mitt i vildmarken. Med mina erfarenheter kändes frågan först lite konstig, det är ju bara att skaffa ett nytt när man kommer till ett samhälle nästa gång tänkte jag. Men med lite eftertanke förstod jag ändå frågan. Vi är så rädda för att inte känna oss säkra, att inte vara hundra procent täckta med både en plan b, c, d, e och f. Vi har försäkringar och arbetslöshetskassa, vi säljer inte vår lägenhet innan vi tryggat nästa boende. Vi till och med stannar kvar i relationer till det att vi hittat någon annan innan vi vågar röra på oss. Ute i vildmarken finns inga säkerheter, inga fallskärmar, ingen sarg att hålla i. Det är bara att lita på sig själv och att man löser vad som än kan hända. Leden för en dit den vill och det är bara att följa med och göra det bästa av situationen om den skulle bli tuff. Skulle liggunderlaget gå sönder så löser det sig. Det handlar inte om liv eller död. Man får sova på marken några dagar. Det är ingen fara, man överlever.

Lite drygt en månad efter att min vandring var slut ställde jag mig på Fotomässans största scen och pratade inför dryga hundra personer om min vandring. Erbjudandet att göra detta var något jag snabbt sa ja till även om tankarna i mitt huvud högt och tydligt skanderade ”Nej, nej, nej!!!” Men jag gjorde det, det gick bra och efter det har en rad situationer dykt upp där jag återigen tackat ja utan att egentligen inte tänka efter vad det innebär. Och jag gillar det! Det jag har tackat ja till är saker som jag kanske innerst inne vill, men som jag tror att jag utan den här vandringen inte skulle ha vågat. Den har gett mig styrkan i att våga även om det känns läskigt och tro på mig själv.

Inför 2017 har jag lovat mig själv att fortsätta på den banan som stärkt mig så mycket. Jag vill spendera mer tid i vildmarken och bege mig ut på fler äventyr. Jag vill fortsätta jobba för att inspirera andra att våga tro på sina drömmar och hitta kraften för att förverkliga dem. Mitt nästa resmål är Sälenfjällen om cirka en vecka och i början av april kommer jag att delta i Fjällräven Polar, ett ca 30 mil långt äventyr på hundspann genom nordligaste Sverige! Senare i höst har jag ett annat, större projekt på gång som jag kommer presentera inom kort. Det kommer bli en riktigt spännande utmaning som fortsätter på äventyrstemat, men jag kommer den här gången ta det till nya höjder om jag säger så… Som sagt, håll ögonen öppna, mer info kommer snart!

Jag kommer också ha en utställning med bilder från Pacific Crest Trail, resa runt i landet med delar av den och hålla föredrag om min resa längs leden. Mer info om detta kommer också snart.

Så när det kommer till mitt nyårslöfte, eller nyårslöften kanske jag ska säga, så lovar jag mig själv att tacka ja till saker jag inte vågar, utsätta mig för läskiga situationer, våga chansa, släppa sargen, dansa med och låta livet föra mig dit det vill.

Är du med mig?