Hon har kallats drömmarnas berg, “the Mountain of dreams”, med sina 8848 meter över havet sträcker hon sig högre än något annat på vår planet. På gränsen mellan nordöstra Nepal och västra Kina (Tibet) ligger hon. Jag pratar såklart om Sagarmāthā, Chomolungma – Mount Everest, världens högsta berg.
En blygsam dröm för många, men också en dröm som tyvärr sällan slår in. Okunskap och resurser sätter stopp. Att ta sig till den mytomspunna toppen är ett äventyr som kräver stora insatser, både fysiskt, mentalt och ekonomiskt. Det sägs att från det att man bestämmer sig för att bestiga berget till det att man gjort det – och tagit sig ned – så får man räkna med år av förberedelser och hundratusentals kronor, närmare en miljon, i kostnader.
Ett något mindre, men ändå storslaget alternativ om man vill uppleva världens högsta berg på nära håll är att vandra upp till foten av berget – till Everest Base Camp. Här, på 5364 meters höjd, dvs. ca 3500 meter lägre än själva toppen har de som antagit utmaningen att bestiga berget just sitt basläger. Hit går en välbesökt vandringsled som vandras av tiotusentals människor varje år. På ca två veckor kan man till fots ta sig från den lilla bergsbyn Lukla via slingrande bergsstigar och hissnade hängbroar upp till Base Camp och tillbaka igen. Ändå är drömmen om ett besök på denna plats något som för många förblir just en dröm. Varför?
Jag tror att det handlar mycket om samma saker som sätter stopp för dem som drömmer om toppen. Okunskap och ekonomi. Om man googlar på Mount Everest är det första som kommer upp en rad olika skandalartiklar, ”Fyra döda på Mount Everest”, ”En av hundra dör på Everest”. Detta skapar såklart en rädsla och oro som gör att många kanske känner att det blir ett lite för extremt äventyr att ta sig hit. Och visst, att bestiga Mount Everest är ingen enkel sak och tyvärr händer det att folk omkommer på berget. Men vägen till Base Camp är betydligt enklare. Hit går du via bergsbyar och du korsar inga farliga glaciärer. Men detta är såklart inget som lyfts fram i kvällstidningarnas artiklar, där syftet är just att skapa oro och väcka uppmärksamhet.
För den som inte låter sig avskräckas av detta kanske det istället är ekonomin som sätter käppar i hjulet. Att åka hit med en arrangör, vilket kanske är det vanligaste, kostar mellan ca 25-40 tkr och då ingår sällan flygbiljetten till och från Nepal. Det kan vara en ganska saftig summa för den som inte har många kronor över när räkningarna är betalda i slutet av månaden. När jag för första gången hörde detta frågade jag mig själv vad det egentligen var som kostade så mycket, hur det kunde vara så kostsamt att förflytta sig för egen maskin?
En del av kostnaden är de bärare och guider som ingår i de arrangerade resorna, men efter att ha gjort lite research fick jag veta att under en vandring upp till Base camp är det vanligaste att man både bor och äter på de prisvänliga tehusen/lodgerna som ligger som ett pärlband längs leden. Man behöver således inte bära med sig varken tält eller mat. Vägen upp är tydligen heller inte särskilt komplicerad. Det är en tydlig led och de som har varit där menar att det är i princip omöjligt att gå vilse. Borde det inte därför gå att klara sig utan både bärare och guider? Vad mer kan man dra ner på? Hur komplicerat är det – egentligen?
När jag startade den här sidan för ca ett år sedan var en av mina största drivkrafter att inspirera och motivera andra att våga ge sig ut i vildmarken. Att visa att det inte är så komplicerat som det först kan verka när man gör en snabbsökning på nätet på ”vad behöver man för att vandra”. För att bevisa detta och hur oväsentlig tidigare erfarenhet är, bestämde jag mig för att vandra långdistansleden Pacific Crest Trail, 428 mil från Mexiko till Kanada via bland annat det kontinentala USAs högsta berg Mount Whitney. Trots att jag inte ens hade ett års vandringserfarenhet. Nu vill jag göra samma sak med Everest Base Camp – men nu vill jag också bevisa att trots att man inte har världens högsta lön så ska det inte sätta stopp för våra drömmar, även om drömmen råkar handla om världens högsta berg!
Jag kommer därför, utan sponsorer eller medfinansiärer, på mindre än ett år spara ihop pengar för att i oktober ta mig till Nepal och påbörja min vandring upp till Everest Base Camp. Jag kommer genomföra vandringen på egen hand, utan varken vänner, bärare eller guider och med så lite ekonomiska resurser som möjligt. Jag vill undersöka förutsättningarna att ta sig upp till foten av världens högsta berg på egen hand och hur billigt man kan komma undan. Detta för att inspirera andra, men också för att ta fram och kunna bidra med den information som behövs för att den som själv blir sugen på att ta tag i sin dröm lättare ska kunna förverkliga den.
Kommer det gå? Följ mig på bloggen i mina förberedelser och inte minst på vägen upp mot Everest Base Camp 2017!
… På vägen tillbaka från Base camp kommer jag ändå att möta upp en organiserad grupp för att under ett par dagar göra en avstickare från leden och följa med dem då de ska försöka bestiga Lobuche Peak (6119 m)! Jag kan helt enkelt inte riktigt kan låta bli att ta chansen att bestiga en topp då jag ändå besöker världens högsta bergskedja. Att jag här väljer att ansluta mig till en grupp är för att här tar man sig upp på sådana höjder att man behöver både guider och sällskap för att vara säker, särskilt då man som jag helt saknar erfarenhet av bergsbestigning på den nivån. Att vandra själv upp till Base camp må vara en sak, men man får inte bli dumdristig i naturen och ge sig i kast med det som rent av kan vara farligt. Jag vill dessutom visa på att det finns alternativ för den som inte vill vandra på egen hand. Jag vet att många föredrar att betala lite extra för att få resan arrangerad och jag vill höra vad de som valt att göra på det sättet har att säga om hur det varit och vad som har drivit dem att genomföra resan.
