Den första juni 2019 gav jag mig ut på vad som skulle komma att bli en 485 mil lång resa genom Sverige. Med hjälp av mina fötter, kajak och cykel, gjorde jag en upptäcktsresa genom landets alla 25 landskap. Jag ville upptäcka landet jag är född och uppväxt i och samtidigt inspirera andra till att också resa mer hållbart i närmiljö.
Nu presenterar jag nu en bloggserie på 25 inlägg, ett per landskap. I dessa kommer jag ta er med på min resa, men också dela med mig av tips, länkar och annan matnyttig info – detta så att du också kan ge dig ut på din egen bakgård!
Efter lite om och men nådde jag mitt fjärde landskap: Öland
Öland – Sveriges näst största ö och ett eget landskap. Fram till 1972 kunde ön bara nås via vattnet, till det att bron över Kalmarsund färdigställdes. Då fick alla lov att använda den, men idag ser situationen annorlunda ut. 1995 slopade man cykelbanan till fördel för flerfiliga vägbanor och efter några år av prövningar beslutades det 2009 att förbjuda all cykel- och gångtrafik på bron pga olycksrisken som också var en följd av en höjd hastighetsgräns. Idag får bara motordrivna fordon färdas på bron.
Detta var inget jag kände till och i min planering hade jag kallt räknat med att det bara var att cykla över bron. Därför blev det ett överraskande problem att lösa när jag väl kom fram. Att använda “cykelfärjan” som går under sommaren var inget alternativ då jag ville göra denna resan för egen maskin, helt utan motordrivna fordon.
Efter mängder av samtal, mail och bedjanden, lyckades jag till slut komma i kontakt med Eva på Kajak Kalmarsund. Hon gick med på att låna ut en kajak till mig och efter att ha postat runt i ett antal facebookgrupper kom jag i kontakt med en man som tillfälligt bodde i staden och som erbjöd sig att köra över min cykel till Öland – och hämta upp kajaken där dagen efter. Så himla fint!
Men när allt var fixat stod jag inför nästa hinder. Skulle jag fixa det? Passagen över sundet var bara ca 7 km, men det var längre än vad jag någonsin paddlat över öppet vatten tidigare. Dessutom kunde det vara strömt. Och som om det inte var nog, hade det de senaste dagarna blåst och regnat en del och när jag kom till Kalmar blåste det omkring 15 sekundmeter. Inga vidare bra förutsättningar med andra ord. Men rapporten sa att det skulle lugna sig till nästa dag. Jag fick helt enkelt ta det lugnt och se hur det utvecklade sig.
Med is i magen och med min vän Emil – tillika kajakguide – som bollplank via Facebook, kunde jag på morgonen konstatera att det borde gå. Jag kontaktade sjöräddningen och berättade vad jag skulle göra. De noterade det, men var noga med att påpeka att de inte kunde göra något med informationen. Att paddla var mitt val och upp till mig. Såklart, vad annars skulle de säga?
Trots att vattnet som kvällen innan skvalpat runt ordentligt i den lilla viken, nu låg spegelblankt och att molnen öppnat sig och släppte igenom några solstrålar, så var jag ändå nervös när jag hoppade i kajaken vid en kajkant nere i Kalmar. men det vara bara att ge sig iväg och se hur det skulle gå. Jag kunde ju alltid vända.
Men det gick bra och förutsättningarna kunde inte vara bättre. Både vattnet och vädret var lugnt och jag kunde snart konstatera att jag inte behövde ta hjälp av de mindre öar som ligger strax utanför Kalmar, utan kunde paddla på rätt över sundet. Till vänster om mig hade jag den mäktiga bron och när jag närmade mig mitt mål kunde jag räkna antalet balkar för att se hur långt det var kvar. Väl framme blev jag mött av reportern Tore Sjöqvist från Växjöbladet och vi satte oss ner för en pratstund på campingen innan jag bytte till cykel och trampade vidare.
På Öland byttes fastlandets blommande rhododendronbuskar ut mot doftande och färgsprakande pioner. Myggorna så gott som försvann, likaså uppförsbackarna. Med en högsta punkt på 55 meter över havet kändes landskapet som gjort för cykling. De knappa 10 milen jag hade upp till Mellböda skulle bli min längsta sträcka dittills, men det var en bra plats att tänja mina gränser på.
Längs färden funderade jag mycket på hur långt lite envishet kan ta en, men också på hur viktigt det kan vara att sätta upp regler för sig själv. Särskilt i ett sånt här långt äventyr för att kunna hålla motivationen uppe. Om jag inte från början hade bestämt mig för att jag ville göra hela sträckan för egen maskin, ja då hade det varit väldigt enkelt att strunta i att fixa kajak i Kalmar och istället ta båten över. Och hade jag väl gjort det – då hade det varit svårare att motivera andra tuffa sträckor senare.
Jag minns hur det var på Pacific Crest Trail, där var det också väldigt viktigt för mig att ha en sammanhängande vandrad sträcka från Mexico till Kanada. Även om vi liftade in till städer för att fylla på med proviant, ville jag alltid fortsätta från den punkt jag lämnat leden på. Det var många som inte höll lika hårt på detta och jag märkte snart, att för dem var steget till att lifta förbi ytterligare en sträcka av leden inte särskilt stort. Och när deras motivation senare började tryta (för det kommer den förr eller senare göra i ett sådant här långt äventyr) var det svårare att motivera varför de skulle fortsätta. De hade ju ändå inte vandrat från Mexiko till Kanada. Den moroten hade jag själv dock hela tiden med mig, då jag höll mig till mina “regler”.
Cykelturen genom Öland tog mig mellan beteshagar och ängar, skogar och semesterbyar. Längs väggrenarna växte klarröd vallmo och doften av nyslaget gräs blandades med den ljumma sommarbrisen. Jag tog mig också en sträcka längs kusten på nordvästsidan, via den så kallade Kustvägen, vilken var otroligt vacker!
I Köpingsvik, strax utanför Borgholm, mötte Tore upp igen och vi tog en lunch på ett café intill vägen. Jag fick därefter se honom en gång till på öns nordöstra sida, bara någon halvtimme innan jag kom fram till STF-campingen i Mellböda. Där väntade en stuga väntade på mig så att jag kunde ta det lugnt en dag och vila upp mig inför nästa etapp.
När jag klev in innanför tröskeln, kunde jag inte göra annat än att bara njuta. Ytterligare en etapp av äventyret avklarad. Jag kände mig lugn, tillfreds och tacksam. Visst hade etappen genom Blekinge, Småland och Öland stundtals varit jobbig, men i efterhand var det inte det jag mindes som starkast. Istället var jag tacksam över att jag klarat mig ifrån regnet under dagtid, för att jag hade lyckats ta mig upp till Böda för egen maskin och för att jag löste problemet med Kalmarsundspassagen. Och såklart för att ha fått sett ännu mer av vårt fantastiska land!
Min rutt
Paddling, Kalmar till Mölltorps Camping: 7 km
Cykling, Mölltorps Camping till Mellböda, 96 km
TOTALT: 103 km, 1 dag
Faktaruta Öland
Areal: 1 344 km2
Invånare: 25 921
Landskapsblomma: Ölandssolvända
Landskapsdjur: Näktergal
Ölands natur
Nästan hela Öland är uppodlat och berggrunden är främst uppbyggd av kalksten. Öland är Sveriges plattaste landskap – högsta punkten ligger drygt 50 m.ö.h. På södra halvan av Öland breder Stora Alvaret ut sig, vilket är ett stort område med så kallad alvarmark – stäppliknande växtlighet ovanpå plan, mager kalkstensgrund.
Exempel på aktiviteter som passar Ölands natur:
- Cykling
- Vandring
- Fågelskådning
- Surf
Nationalparker
Öland har ingen nationalpark, men sedan år 2000 är odlingslandskapet på södra Öland uppfört på UNESCOs världsarvslista. Det öländska världsarvet är ett kulturarv inom kategorin levande kulturlandskap där lantbruket är en förutsättning för att det unika odlingslandskapet ska kunna bevaras och fortleva.
Här kan du även hitta naturreservat på Öland.
Ön och nationalparken Blå Jungfrun som ligger i havet mellan Öland och Småland, tillhör Småland men går även att nå från Öland.
Länkar
- Cykla på Öland – förslag på olika cykelleder
- Vandrings- och cykelleder på södra Öland
- Ölandsleden
- Kustvägen
- Världsarvet Södra Öland
- Ölands turistbyrå
