PCT – Del 1 : Anpassning

2016-04-13

:

Mexikanska gränsen – Warner Springs. 109 miles/175 km.

Så kom till slut dagen som jag väntat på så länge! Dagen då jag började min vandring längs Pacific Crest Trail. Jag hade tillbringat natten innan på en segelbåt i San Diego tillhörande min nye vän Clinton och trots att jag visste vad som var på gång kunde jag inte helt förstå det. Det var först morgonen efter då jag satt i hans jeep på väg mot leden och fick se vägskyltarna som visade vägen mot staden Campo som det på riktigt började kännas verkligt och fjärilarna gjorde sig påminda i magen.

Efter att ha blivit avsläppt hängde jag kvar en liten stund vid monumentet som markerar starten för leden och sedan bar det av. Med kameran redo att fånga allt som var nytt och med stora ögon vandrade jag fram mellan buskar och stenar. Så här i början är allting nytt och spännande, allt man stöter på är “förstagångshändelser”, första tältnatten, första ödlan, första järnvägskorsningen, första tvekan, första bergsbestigningen, första mötet, första avvikelsen från planeringen o.s.v. – allt är spännande!

–

–

Men till stor del skulle jag säga att den här första etappen har handlat om anpassning. Att man innan trodde att man skulle vara klar att ta sig an leden kan man ju skratta åt nu i efterhand, då varje dag handlat om att effektivisera livet här ute.

Framförallt har det handlat om vikt. Av allt man från början hade med sig och som man trodde var nödvändigt är det mycket man har kunnat göra sig av med. Allergitabletter? Jag glömmer ta dem varje dag och även om näsan rinner för alla blommor som nyligen slagit ut klarar jag mig utan dem. Ett tredje par strumpor? Tror knappt jag byter mellan mina två par. Packpåsar för jacka, handduk och liknande? De går ner lättare i väskan utan.

En annan sak jag jobbar på att lära mig är hur jag bäst ska förhålla mig till antalet miles som måste vandras per dag, hur de vandras på smidigast och hur kroppen bäst ska klara av dem. Vad jag lärt mig är att om jag kollar på kartan eller appen jag använder för att se hur många miles jag har kvar, känns det som att jag aldrig kommer fram. Istället har jag lärt mig hur långt jag går på en timme, vilket är ca 2 miles i mitt fall. Ska jag gå 6 miles innan lunch vet jag att jag måste ha 3 timmar på mig och det är lättare att kolla av klockan än milesräknaren. Varje dag går lättare och lättare. I början var varenda sten och uppförsbacke (och nedförsbacke) jobbiga, men nu har jag blivit van dem och insett att det inte är någon vits att försöka undvika varenda sten, utan det är bara att gasa på. Nu suckar jag inte längre när jag ser en uppförsbacke, de ter sig mer som en naturlig del av dagen. I början hade jag även väldiga problem med blåsor, men nu börjar jag lära mig att ignorera dem eller i alla fall hur jag ska ta hand om dem om de blir riktigt jobbiga. Compeedliknande plåster är definitivt att föredra framför tejp, då tejpen klibbar fast i strumporna och är svår att få bort när man varken har tvättmedel eller varmvatten.

–

–

Den tredje saken att lära sig och anpassa sig efter är vattensituationen. Ibland är det väldigt långt mellan vattenkällorna och då måste man se till att man har med sig så mycket vatten man behöver. Men vatten är tungt och man vill inte gärna bära med sig mer än nödvändigt. Att hålla koll på vattenrapporten, pctwater.com, är viktigt, men det gäller även att lära sig hur man dricker så lite som möjligt, men ändå få i sig det man behöver. Ett sätt är att låta bli att vandra då det är som varmast, utan istället se till att vila upp sig i skuggan vid den tidpunkten.

–

–

I övrigt har vandringen varit ungefär som jag trodde och samtidigt inte alls. Vyerna är fantastiska och landskapet varierar från dag till dag, från berg till berg. Det är dock mycket mindre människor här ute än jag trodde att det skulle vara och jag har redan tillbringat två nätter ensam. Men visst finns det människor och många av dem stöter man på till och från och varje gång blir man lika glad! Rich, Greg, Luc, Chuck, Antonia, Pace… listan kan göras lång. En annan sak som skiljt sig från vad jag förväntat mig har varit vädret. De första 2-3 dagarna var varma, men efter det har det dragit in ett regnoväder som först idag, dag 10, verkar det vara över. Att befinna sig i öknen, men att ha väder som påminner mer om svenskt, klassiskt sommarväder, dvs 15 grader, snålblåst och regn var inte riktigt vad jag planerat. Men som jag skrev i loggboken vid Mt. Lagunas outdoor butik, “I’ll continue hiking with a smile on my face and the sun in my mind!”

–

–

För att dela med mig av vad jag lärt mig av mina misstag har jag satt ihop en liten lista med tips för er som är sugan på att ge er ut öknen eller kanske till och med vill vandra Pacific Crest Trail.

Tips för ökenvandring

• Börja tidigt på morgonen, gärna precis när det ljusnar. Då slipper du den värsta hettan, vilket gör det enklare att gå och du spar på vatten eftersom du inte dricker lika mycket vatten då det är kyligare som när det är stekhett. Ta en paus mitt på dan och fortsätt när hettan börjar lägga sig.
• Vatten är viktigt, men häll inte i dig. Innan du lärt dig hur mycket du dricker kan det vara smartare att dricka ur en flaska än ur vattensäcken på ryggen. Dricker du ur den tar du lätt några extra klunkar och snart är den slut. Dricker du ur flaskan har du mer koll på hur mycket du har kvar.
• Ta med en varm sovsäck, nätterna kan bli kalla!
• Knyt inte skorna för hårt. Om du har en tung packning kommer fötterna pressas ner och ut. En för tajt snörade skor leder snabbt till blåsor.
• Om du planerar en långvandring: Ta det lugnt i början. Pusha inte kroppen mer än vad som är nödvändigt. Visst känns det kul och spännande, men att börja med kortare sträckor gör att du vänjer kroppen vid situationen och genom att ge den tid att återhämta sig kommer du snabbare komma i form. Låt den första tiden ta tid, bli inte trött på leden redan nu genom att tvinga dig igenom långa sträckor.
• Njut! Öknen är vacker!

–