Detta inlägg är ett betalt inlägg, skrivet i samarbete med Schladming-Dachstein.
För turen har jag även lånat en Volkswagen ID. Buzz
“Jag vill, men jag vet inte om jag vågar”. Lilla Elvira tittar ner i marken och vrider osäkert på sig medan hon sneglar bort under luggen mot elmotocrossbanan. De andra tjejerna hoppar runt på gräsmattan, hjular och försöker stå på händer. Som den minst utåtagerande i barnaskaran är hon kanske den som kan lyssna mest inåt och går gärna sin egen väg. När hon väl får för sig något är viljan stark och det syns på henne att de eldrivna crossarna som man kan hyra en kvart i taget, har tänt något i henne, bakom tvivlet. Jag stryker henne över håret. “Men om du känner att du vill, så tycker jag att vi testar. Jag är med dig hela tiden. Går det inte så gör det inget.”
Vi köper en biljett, testar ut arm- och knäskydd och hon får på sig en stor hjälm på det lilla huvudet. Instruktören berättar på engelska hur man gör och jag översätter. Hon har en säkerhetslina runt handleden som gör att motorn stryps om hon tappar styret. Till en början går det sådär. Att sluta gasa när man tappar kontrollen är svårt. Men vi ger inte upp. Vi försöker med att samtidigt som jag springer bredvid och stöttar, håller jag handen på gasen och sköter den. Så kan hon lägga sin hand på min och känna hur crossen svarar på rörelserna.
Efter en liten stund går det bättre – och bättre. Snart tar hon över gasen och vi kör runt några varv på banan. Jag springer bredvid. Kvarten är snart slut och när hon drar av sig den tunga hjälmen ser man hur tvivlet i ögonen har bytts mot stolthet. Hon skuttar på stället med ett leende samtidigt som de andra tjejerna kommer springande. “Vi vill också prova!”
Ända sedan jag i vintras var på pressresa till Schladming-Dachstein har jag varit sugen på att åka tillbaka med familjen. Destinationen mitt i de Österrikiska Alperna ger en möjlighet att komma nära extrema miljöer – men på ett säkert sätt. Det är aldrig långt till närmsta väg, hytta eller lift. Under min vintervecka hade jag fullt upp med nya aktiviteter varje dag, så inför min andra resa var jag spänd på om sommaren kunde erbjuda samma sak – och dessutom för familjen. Vilken lyx att få ta med min pojkvän Tony och mina tre bonusbarn, tvillingarna Klara och Elvira (7 år) och deras storasyster Kajsa (11 år) på detta!
Men att åka på en aktiv semester med barn kan vara en utmaning. Det är inte alltid de uppskattar samma saker som oss vuxna. Den belöning som vi får av en vacker utsikt efter en lång uppförsbacke, kanske inte alls känns lika spännande för en elvaåring. I alla fall inte mer än en kort stund. Vi hade onekligen en spännande utmaning framför oss – och den började redan på vägen dit.
Resan ner
För att ta sig till Schladming am Dachstein – alltså byn Schladming vid foten av berget Dachstein – går det att ta Snälltåget hela vägen. Men just sommaren 2023, gjorde ett stort banarbete utanför Hamburg att avgångarna var få och de platser som fanns kvar, gick på lite väl mycket för vår 5-manna familj. Alternativet var att ta ett regionaltåg, men även de platserna var få till följd av banarbetet och att åka 24 timmar på en sittplats med barn, kändes lika uteslutet som att ta flyget. Lite tveksamt frågade vi oss själva om vi inte kunde bila ner. Göra resan till ett äventyr i sig. Då jag tidigare samarbetat med Volkswagen frågade vi om vi kunde få testa deras nya ID. Buzz under resan, alltså en eldriven multivan – och det fick vi!
Vi laddade upp stort, fyllde bilen med tidningar, spel, kylbox med fika, en gömd väska med nödsnacks, favoritgossedjuren, sovsäckar, kuddar – och paddorna med hörlurar såklart. Vanen hade laddningsuttag i dörrarna så vi behövde inte oroa oss för att strömmen skulle ta slut. I alla fall inte till paddorna. Hur vi skulle göra med laddning av bilen var en annan sak.
Det visade sig att vi kunde åka i ca 2,5 timmar innan vi behövde ladda upp batteriet. (Vi hade säkert kunna åka lite till men ville ha lite marginal). Laddstolparna sökte vi upp via appen Chargefinder och det visade sig finnas gott om snabbladdningsställen längs de europeiska vägarna. Det enda som var lite bökigt var att vi ganska ofta behövde ladda ner en ny app för att ladda, men på flera ställen gick det också att betala direkt med kort. En tankning tog ca 50 minuter och först tyckte vi nog att allt var lite omständigt, men ju mer vi vande oss vid hur vi skulle gå tillväga, desto smidigare gick det!
Och i efterhand så var vi faktiskt eniga om att detta var ett upplägg som faktiskt räddade hela bilresan. Vi vuxna är så vana att bara köra på och fokusera på att komma fram. Men att köra 2,5 timmar går ganska snabbt och smidigt. Att därefter tvingas vila en timme, sträcka på benen, käka lite mat eller röra på sig, gjorde det lätt att sätta sig och köra 2,5 timmar till. Så för de vuxnas energi var det en vinning – men även för barnen. Det hände därför någonting nästan hela tiden och jag tror faktiskt inte att de en enda gång (och nu är jag på riktigt helt ärlig!) klagade över att det var segt i bilen. Helt otroligt! Och trots att det blev en del tittande på paddorna, fanns det även tid då de självmant la ner dem för att spela spel, få lyssna på en saga eller vår tillsammans komponerade Österrike-spotifylista med allas favoritlåtar.
På färjan mellan Göteborg och Kiel. Det kändes väldigt lyxigt att kunna uppleva och vila samtidigt som vi rörde oss framåt.
Tre resdagar tog vi på oss ner, allt för att det inte skulle bli för mycket tid i bilen på en dag. På vägen ner spenderade vi första natten på färjan mellan Göteborg – Kiel och andra natten drog vi en riktig vinstlott när vi bokat enklast och prisvärdast möjliga ställe, mitt i ingenstans några kilometers omväg från autobahn. Platsen som hette Tüchersfeldt och låg nära Pottenstein, visade sig vara en supermysig liten pittoresk by omgiven av märkliga stenformationer. Och även om vi blev välkomnade av en väsande katt och barnen tyckte hotellet kändes som ett spökhotell tror jag de kommer minnas det med glimten i ögat i resten av deras liv.
På morgonen gjorde vi en kort vandring upp på stenformationerna. Leden som gick mellan lövträd och genom tunnlar i berget fick Klara, den andra minstingen att beskriva det som “ett piratgömställe”. 1,1 km var rundslingan och med den friska starten var det lätt för oss alla att hoppa i bilen och fortsätta söderut. När vi på eftermiddagen äntligen skymtade de höga bergen och passerade gränsen till Österrike blev alla i bilen direkt mycket mer uppmärksamma. Och när det visade sig att vi skulle åka genom bergen i olika tunnlar blev de små liven helt i extas. “Vi är inne I ETT BERG! O my god, jag svimmar!” skrek Elvira medan vi gled in i den första tunneln.
Framme i Schladming
Väl framme gjorde vi oss hemmastadda i vår A3-lägenhet på Sun Lodge Schladming. Med två sovrum, ett vardagsrum, två badrum och en stor balkong med utsikt mot berget Planai hade vi gott om plats. Tjejerna kunde till och med dela upp sig i varsin rum under dagen om de ville vara i fred – något som tre tjejer i åldrarna 7, 7 och 11 väl kan behöva efter långa dagar tillsammans. Alla imponerades av både lägenhet och utsikt, men det som lockade mest var ändå husets spa- och poolavdelning! Och visst var det skönt att hoppa i efter den långa bilresan och inte ens behöva gå utanför dörren det första vi gjorde. Det visade sig också att det fanns en del lagrad energi i tjejerna som skött bilresan med bravur – Klara lärde sig rätt var det var att simma!
En lyckad vandring
Precis som senast jag var här hade destinationen sätt samman ett späckat program av aktiviteter. Först ut var vandring (något som gladde mig som kört hela vägen ner). Från Schladming går det att vandra knappa 15 km längs en led som kallas Theme trail Wild Waters. Faktum är att jag gick första delen av denna i vintras (den som kallas för Talbachklamm Tour och startar i staden). Jag hade gärna gått den igen, men tjejerna har inte vandrat så mycket och vi kände att 15 km var lite väl långt för de små liven. Istället bestämde vi oss för att bara ta den allra sista delen av leden. Den som också kallas för Alpine trail through Höll. Denna var en rundslinga på endast ca 4 km, men med nästan 300 höjdmeter upp och sen ner igen.
Vi bestämde oss för att utesluta siffrorna och berättade istället för tjejerna att vi skulle ut på en “äventyrsvandring”. Vi kollade tillsammans på kartan var den låg för att de också skulle få känna att de var med i planeringen. Vi pratade om vad som skulle kunna hända när man är ute på vandring och såg till att packa med oss det vi behövde för att klara eventuella missöden. En sådan sak var snacks – massa snacks. Så innan vi körde iväg gick vi in på en mataffär där vi tillsammans valde ut mat och tilltugg som man kunde få bra energi av.
Leden börjar i dalen, vid hyttan Almgasthaus Riesachfall. Därifrån följer den en ravin och vattendrag, upp samtliga höjdmeter till Gfölleralm hyttan. Det var stundtals brant och jag fick dra nytta av mina erfarenheter och se till att vi inte tog ut oss direkt. Tjejerna var ivriga och ville gärna spurta på. Något som fick dem att lugna ner sig var något som de själva bestämt under morgonen att de ville packa med sig – en kikare. “Det behöver man om man ska titta på saker långt bort”. Och vilken genialisk grej! Tack vare denna tog tjejerna små mikropauser vid varje sten det gick att klättra upp på och vid varenda sväng leden gjorde. Något som gjorde att de kunde spara mycket energi. En annan sak som jag lärt mig genom erfarenhet är att energin snabbt tar slut hos små barn och att den måste fyllas på innan den gör det. Således bestämde vi att vi varje halvtimma skulle ta en liten snackspaus, något som gjorde det bra mycket enklare att ta sig framåt när benen började kännas tunga.
Efter ca 800 meter delades leden i en lite äventyrligare del – och en del som ledde till en väg som man också kunde gå hela vägen upp. Den äventyrliga skulle bland annat ta oss över en hög hängbro. Denna hade sett häftigt ut på bild, men väl på plats började Klara att skruva på sig. Det syntes i henne att hon inte var så förtjust i det som komma skulle. Jag och Tony hade dock pratat igenom situationen innan och istället för att lägga fokus på det jobbiga (genom att prata om att “det är inte farligt” och “du kan tänka si eller så om det känns otäckt”) så fortsatte vi bara att gå och pratade istället om det vi såg längs vägen. Väl framme vid bron tog vi oss inte tid att stanna och oroa oss – utan gick istället bara ut. Klara höll sin far hårt i handen, men imponerade på oss alla (inte minst henne själv) när hon sammanbitet gick före ut på bron och hela vägen över!
Efter bron var det som något släppte hos alla. Leden fortsatte upp längs smala, branta trappor. Upp och ner förbi vattenfall och regnbågar. Vi vuxna fick nästan kämpa med att hinna med! När vi slutligen kom fram till hyttan på toppen och vi äldre gladdes åt utsikten och bedriften, var det främst två hästar som betade vid restaurangen, som tjejerna såg som den bästa belöningen. Väl till bords beställde tjejerna, till vår stora häpnad, varsin tallrik tomatsoppa istället för det stora fatet Kaiserschmarrn (sötade pannkakor) som vi setts servera när vi klev in på uteserveringen.
Swipa / scrolla för fler bilder ->
På vägen tillbaka stannade vi till vid Waldhäuslalm hyttan, där det fanns massor av småaktiviteter för barnen. Jag och Tony kunde i lugn och ro njuta av en kaffe och känslan av att få gjort något riktigt häftigt med barnen – samtidigt som de kunde fortsätta göra av med energi mellan linbanor, smådjur och minibåtar. Vi var så stolta att de klarat att gå hela vägen. Att de vågat utsätta sig för de lite läskiga broarna – och hur vi som vuxna vågat utsätta oss för den lite läskiga utmaningen att ta med oss tre stadstjejer på vandring upp i Alperna!
Swipa / scrolla för fler bilder ->
Mellan berg och dal
Vår andra dag skulle man kunna sammanfatta som en berg-och-dalbana. På flera sätt. Den började lite snopet med att den aktivitet som vi alla sett fram mest emot – ridning på Reiterhof Brandstätter inte blev av. Det hade blivit något fel i bokningen, så tyvärr fanns det inte några platser för någon av oss.
Med lite trumpna miner bestämde vi oss för att istället ta bilen vidare till Rittisberg i Ramsau. Här fanns en rodelbana som fått tjejernas ögon att tindra när de såg bild på den i broschyren. För knappt 10 euro per person och åk låg den i ärlighetens namn lite över vår budget, men vad gör man inte för att muntra upp de små liven. När Klara och Kajsa fått åka var det Elviras tur att åka med pappa och vi andra tog vi liften upp i förväg till restaurangen i Rittisstadl hyttan på toppen. Medan vi väntade på de andra passade vi på att utforska lekplatsen som byggts upp utanför. Klara hoppade runt mellan små klätterväggar, rutschkanor och lekställningar, men för Kajsa var kanske attraktionerna i barnsligaste laget. Jag bestämde mig för att inte kämpa emot och lät henne sitta med sin mobil ett tag medan jag och Klara gick runt.
För det här med skärmar alltså. Med risk för att låta som en moraltant så tycker jag det är otroligt sorgligt hur manipulativa och energislukande dessa apparater (eller framförallt dess appar) är – för både vuxna och barn! Jag märker direkt i mitt mående om jag hamnar i en period av scrollande. Det tar över mycket av min tid, min sömn, återhämtning och fokus påverkas negativt och tillsammans med den negativa dopaminspiralen dräneras jag på energi och blir både lättirriterad och slö. Sambandet kan vara svårt nog för vuxna att göra och inget man kan räkna med att ett barn förstår. Och att dessutom göra något åt sambandet och slita sig från denna hypnotiserande apparat är verkligen för mycket begärt. Samtidigt så vill man inte vara den förälder som nekar sitt barn något som alla dess kompisar får. Det är ett jäkligt svårt dilemma.
Att vara på semester, att lägga ner tid, pengar och energi på att åka till en plats med sina barn för att de ska få en upplevelse för livet, gör att det i alla fall för mig blir oerhört provocerande när barnet istället för att uppleva verkligheten sätter sig med näsan i mobilen. Men som jag nämnde i början – det är inte alltid de uppskattar samma saker som oss vuxna. Därför tycker jag att det är viktigt att man på en sån här semester ser till att göra aktiviteter som inte bara är för barnens skull. Det är lockande att ge dem världen och att se deras glädje är såklart magiskt – men om endast deras glädje och njutning är målet, riskerar vi att bli oerhört besvikna när de inte blir så glada för de aktiviteter vi valt ut för dem. Vilket såklart bäddar för irritation och gräl om småsaker. Om vi istället gör saker som alla kan njuta av – kan vi vuxna uppskatta stunden även om inte barnen gör det (och väljer en stund i mobilen istället).
Så medan Kajsa fick sitta en stund med sin mobil gick jag och Klara runt lekplatsen. I kontrast med mobilen gjorde det mig extra glad att se att det hon uppskattade mest var olika banor i trä som fanns här. Banor i vilka man släppte en träkula på toppen och kunde följa den hela vägen ner. Så enkelt, så grundande, så på riktigt.
Vid Rittisberg finns också flera andra aktiviteter. Vid foten av berget ligger Ramsau Beach, en sjö med grässtrand där man kan bada och även en höghöjdsbana med flyline. Ålderskillnaden gjorde det dock svårt att få ihop aktiviteten med alla barnen och istället tog vi bilen ner för berget och in till byn. Därifrån tog vi liften upp på Planai, berget vi hade utsikt mot från hotellet. Här, på 1830 meters höjd väntade något som passade oss som familj perfekt!
Liften upp var spännande. I backarna under oss där jag glidit fram på skidor ett halvår tidigare, susade nu cyklister ner i den bikepark som gömts under vinterns snö. Allt till barnens stora förtjusning. När vi kom ut väntade Hopsiland eller en Hopsiweg (“Hopsi” var maskot vid VM i alpin skidåkning som hölls här 1982 och 2013) Detta var en vandringsrundslinga på berget, med magisk utsikt mot Dachstein och övriga toppar – för oss vuxna. För barnen fanns det mängder av aktivitetsstopp längs slingan. Rutschkanor, balansbanor, studsmattor, styltor, gungor osv osv. Detta gjorde att alla barnen kunde testa aktiviteterna (för nog var det fortfarande lite spännande ändå för stortjejen), men så fort de tröttnade på något var det bara att gå till nästa stopp. Så fast vi i ärlighetens namn var lite skeptiska innan, så vart det helt perfekt! Njutning för både barn och vuxna, fast på olika sätt!
Swipa / scrolla för fler bilder ->
Under tiden vi var ute så hade destinationen hört av sig och meddelat att de hittat ett annat stall – Schlapferhof – som kunde ta emot barnen på kvällen för en ridtur. Gissa om de blev glada när vi berättade det! En perfekt avslutning på dagen som pendlat mellan dalen och topparna, både fysiskt i regionen men också känslomässigt. När vi väl kom hem till lägenheten (och badat) var vi återigen så otroligt stolta över både oss själva och barnen som varit ute och varit aktiva nonstop en hel dag! Då kändes det mer än okej att låta dem samlas framför en film på skärmarna innan det var läggdags.
Swipa / scrolla för fler bilder ->
Sista heldagen
Vår sista heldag började med en tur till grannberget, Hauser Kaibling och Wollis kids park. Här fick barnen testa på deras “tubing run”, en bana de kunde åka däck i och efter lite om och men testade de även på den där motocrossbanan. Stoltheten över barnen, vad de vågade testa och den tid vi fick spendera tillsammans och samtidigt uppleva saker värmde i bröstet.
När vi senare åkte in till Schladming för att strosa lite på gatorna och sedan äta lunch, gjorde vår glädje att vi överraskade barnen med att de fick välja vad de ville till lunch. “Glass!?” utropade Elvira med stor förhoppning i rösten. “Glass går bra” svarade jag och blinkade. En högt tjut gick igenom tjejerna som fick svårt att sitta still och studsade upp till glassbaren där de alla valde ut varsin strut med godistopping. Det var dock härligt att se att medan jag och Tony åt, så väcktes hungern även i de små som efter att glassen var avslutad även beställde in varsin luchtallrik.
I Schladming finns det något som heter Die Sommercard. Detta får man bor på ett boende som är anslutet till kortet. Kortet gäller under tiden man bor där och ger en fritt eller rabatterat inträde till flertalet aktiviteter och man får åka gratis på bussarna, samt göra en liftresa per dag. Broschyren som kommer med kortet är över 100 sidor!
Vår sista eftermiddag hade vi bestämt oss för att använda kortet för ytterligare en överraskning. Fritt inträde i tre timmar på byns äventyrsbad Erlebnisbad Schladming! Här fanns flera pooler, inne som ute och rutschkanor som kunde glädja både stora och små. Timmarna gick fort och innan vi åkte hem för att packa, käkade vi avslutningsmiddag på min favoritrestaurang Brunner.
En avslutning på topp
Så var det då dags att börja resan hemåt igen. Men först var det dags för en sak till. Något som jag velat göra sen sist jag var här. Om man bor mer än två nätter i byn ingår nämligen även liften upp till Dachsteins glaciär på 3000 meters höjd, i sommarkortet. Detta skulle bli vårt slutmål. Elvira som på resan in hade imponerats av de låga molnen och att man kunde åka upp till dem, skulle få det jag lovat.
Det visade sig dock att känslan av att vara i molnen inte riktigt var så fluffigt och gulligt som hon föreställt sig. När vi klev ur liften låg toppen inlindad i tjocka moln och det var snarare fuktigt, kallt och blåsigt. Vi betalade varsin biljett för att ta oss runt den vandringsbana som går runt liftstationen, men tyvärr såg vi inte speciellt långt. Bara stundtals öppnade molnen upp så det gick att se ner mot dalen. Det var inte tillräckligt för barnen. Jag tyckte dock det var superfint, så medan barnen gick in och värmde sig passade jag och Tony på att gå runt lite. Som tur var ingick även ett ispalats i biljettpriset. En bana som gick inuti glaciären där flera konstnärer snidat fram olika figurer i isen. Detta imponerade desto mer på barnen!
Innan vi åkte hem värmde vi upp oss med varm choklad och apfelstrudel i topprestaurangen.
Swipa / scrolla för fler bilder ->
Man kan faktiskt klättra via ferrata upp på Dachstein istället för att ta liften. Men den utmaningen var lite väl stor för barnen denna gång. Självklart fanns det även mycket annat spännande att upptäcka och göra. Men precis som att det gäller att förstå att vi njuter av olika saker, så måste man även ta det lugnt och börja försiktigt. Detta var barnens första äventyrssemester och om vi kan åka hem med en glad familj som är sugna på att testa mer och utvecklas nästa gång, så är det så mycket mer värt än om vi tagit oss vatten över huvudet så att ingen vill åka igen.
Så det var en spännande resa på många sätt och även om vi var lite oroliga för hur vår familj skulle klara det, så är jag glad att vi vågade testa! Det gick ju faktiskt över förväntan! Och precis som Elvira fick erfara vid motocrossbanan, så bör man lyssna på den där rösten i hjärtat som så klart och tydligt säger vad man vill göra, även om hjärnan gör allt för att hitta anledningar att låta bli.
Efter att bilen laddat klart vid liftstationen vid foten av berget och det var dags att fara hem, fick jag ytterligare ett kvitto på vilken grym resa vi haft. Istället för att plocka upp paddorna när vi satt oss tillrätta, bad barnen oss att veva ner rutorna och medan vi långsamt rullade ner fortsatte de att häpnas över allt som passerade där utanför.
