2017-11-15
:
Det är en inre brottningsmatch som drar igång när klockan ringer kl 04:30 på morgonen den 16e dagen på min resa, dagen efter att jag nått mitt mål, Everest Base Camp. Som jag skrev i mitt föregående inlägg fortsätter äventyret och planen idag är att jag ska bestiga berget Kala Patthar och jag har fått rådet att börja tidigt. Men när jag öppnar ögonen får jag ingen draghjälp av de vackra vyerna längre. Det är becksvart ute och jag känner mig riktigt krasslig. Alltså sjuk. Jag hostar och harklar mig så gott jag kan med min snustorra hals och har dessutom huvudvärk och förmodligen feber. Jag börjar dividera med mig själv:
– Ska jag verkligen gå upp?
– Ja, men hur många gånger i ditt liv kommer du få se en soluppgång över Mount Everest!?
– Ja men… Jag ska ju bestiga Lobuche Peak också, då kommer jag ju få se en soluppgång.
– Det vet du inte, det kan vara dåligt väder.
– Ja men… Jag känner mig ju så krasslig. Det kanske är bättre om jag vilar idag?
– Eller så är det bättre att du tar dig upp på 5550 m så kommer 6119 m inte vara ett lika stort steg!
– Jo visst, men jag behöver väl inte börja så här tidigt…?
Diskussionen pågår ett tag men tillslut kommer jag överens med mig själv om att gå ut och gå så långt jag orkar. Känner jag mig trött och hängig behöver jag inte gå till toppen. Då kan jag vända tillbaka och krypa ned i sängen igen.
Sagt och gjort. Jag klär på mig alla mina kläder jag har med mig (förutom skalplaggen), drar på mig dagsryggsäcken och spänner på mig pannlampan. Den här gången kommer jag ihåg stavarna. Klockan har hunnit bli 05:30 när jag slutligen stapplar ut.
Det har börjat ljusna, så jag behöver bara ha på mig pannlampan i cirka fem minuter innan den börjar kännas överflödig. Men trots att dagen har börjat gry är det kallt. Riktigt kallt. Det tar tid för solen att stiga upp bakom vad som faktiskt är världens högsta berg och så länge jag befinner mig i skugga är det iskallt. Jag har bara ett par tunnare vantar med mig men som tur är har även fått tipset att ta med ett par sockar som extravantar om det skulle bli för kallt och det har jag gjort. Samtidigt som jag tar av mig pannlampan åker de på och redan då är mina kalla händer alldeles för kalla. Jag får stanna gång på gång för att värma upp dem i armhålorna samtidigt som jag stampar på stället för att inte fötterna ska börja frysa iställlet.
Berget är lurigt. Även om toppen ligger på mäktiga 5550 meter över havet ser det inte mer ut än en stenig kulle från dess fot vid Gorak Shep. Och det är faktiskt “bara” 410 meters stigning därifrån. Jag tycker mig hela tiden ana vart toppen är, men varje gång jag kommer upp till vad jag tror är sista platån får jag syn på en till, ännu högre upp. Vid det här laget har jag dock bestämt mig för att jag faktiskt ska försöka ta mig hela vägen upp till toppen. Krassligheten försvann nämligen i samma stund som jag lämnade lodgen. Jag misstänker att det är något med den kvava, fuktiga luften där inne som inte riktigt är bra för kroppen.
Solen dröjer kvar bakom bergen och jag börjar snart möta de vandrare som börjat gå ännu tidigare än mig och som nu är på väg ner. Jag misstänker att de varit uppe för soluppgången men att det blivit alldeles för kallt att sitta still uppe på bergets topp och vänta in den. För än är det ett bra tag kvar till den tittar fram. Det är bra för mig. Det gör att jag inte känner någon brådska att ta mig upp.
Ungefär 15 minuter innan jag når toppen tittar den äntligen fram och inte långt senare kan jag ta av mig sockarna jag trätt över händerna. Det går snabbt för solens strålar att värma upp luften så när jag slutligen når toppen kan jag faktiskt sätta mig en stund och bara njuta. Vilken utsikt! Himlen är klarblå och härifrån har jag en riktigt bra vy över Everest topp och kringliggande berg.
Jag spanar söderut för att försöka gissa vilket berg som är Lobuche Peak. Imorgon ska jag nämligen börja min vandring upp mot den toppen. Den är “bara” ca 570 meter högre än den topp jag står på just nu, men klädd i snö och mycket brantare vilket gör att det krävs både speciell klätterutrustning och guidning för att ta sig upp. Dessutom ska jag ner ca 600 meter först.
Vägen ner och tillbaka mot byn Lobuche går lätt. Mycket lättare än vägen upp. Då kändes det som att leden pendlade mycket upp och ner på den här sträckan, men nu känns det bara som att den går nedåt. Det är sten vart än jag tittar. Snart är jag framme och på kvällen får jag träffa mina två guider, Karma och Kiran, som ska ta med mig upp på berget under kommande dagar. Karma, som jag träffade redan i Dingboche, är först på plats och tack och lov går det mycket lättare att kommunicera nu än vad det gjorde första gången vi sågs. Vi går igenom min utrustning och bestämmer att vi ska ses och börja gå mot Lobuche high camp klockan 09:30 imorgon bitti.
När jag lägger mig i mitt lilla enbäddsrum, fullt med både mina och guidernas klättersaker (och dessutom ägarinnans alla tillhörigheter, då jag fått ta hennes rum eftersom lodgen i övrigt var full – trots att jag bokat rum) är jag glad över att den där rösten inuti mig som ville upp på Kala Patthar vann diskussionen med den andra rösten imorse. Jag känner att oavsett hur trött min kropp kommer känna sig imorgon eller när det är dags för toppbestigningen, kommer jag att veta att det är värt att trotsa den. Det som finns där ute kommer snart få den på andra tankar!
