Everest Base Camp, Dag 9-15 : Lukla-Everest Base Camp

2017-11-10

:

Efter fem dagars slit genom den Nepalska djungeln blev det så “äntligen” dags att äntra den välvandrade delen av leden som går från Lukla till Everest Base Camp. Och jag säger “äntligen”, för det var verkligen så jag kände. Lycka över att vara på en led anpassad efter västerländska turister, med jämnare mark och mindre drastiska nivåskillnader där jag skulle slippa oroa mig för att gå vilse, hålla koll på vart jag satte fötterna för varje steg och där jag kunde fokusera på annat än den fysiska ansträngningen. Men samtidigt, tråkigt att vandra in i en turistvärld med allt vad det innebär och lämna något av det som jag älskar så mycket med vandring, att få vara själv med naturen och att aldrig riktigt veta vad som väntar kring nästa krön.

Av de som vandrar till Everest Base Camp är det nämligen vanligast att man startar sin vandring i just Lukla och det är även här alla arrangörsresor har sin start. Inte i bergsbyn Jiri där jag startade. Idag finns nämligen en flygplats i Lukla som gör att man på 30 minuter kan ta sig hit från Kathmandu.

Så det var som sagt med dubbla känslor jag anslöt till denna led. Men det var också nytt och spännande. Jag hade hört och läst mycket, sett bilder om hur det skulle vara och jag hade mina förutfattade meningar. Men jag hade ju faktiskt ingen aning om hur det skulle vara. Tack och lov visade sig mina idéer vara just förutfattade. Ingenting blev som jag trodde eller tänkt mig.

Vandringen upp till Everest var verkligen något extra, ingen dag var den andra lik. Leden som av många har liknats vid en motorväg för vandrare var visserligen välvandrad men det fanns också gott om tillfällen då jag hade jag den helt för mig själv. Tillfällen då jag verkligen kunde njuta av att vara själv i den mäktiga naturen som omgav mig. Varje steg var ett steg närmare det legendariska berget och varje dag innebar nya drastiska övergångar i naturen. Efter att ha lämnat djungeln som leden slingrade sig igenom innan Lukla, passerade jag genom rhododendronskogar, tog mig över mäktiga forsar med barrskog klättrandes på de branta bergväggarna runtom leden, för att slutligen ta mig upp över trädgränsen och vidare mot de allt kargare och stenigare, nästintill ohumana men ack så vackra bergen som ledde upp till resans mål. Mount Everest.

En vandring från Lukla till Everest Base Camp skulle säkerligen kunna göras två dagar – om det hade varit en vanlig vandring. Men det finns en väldigt viktig aspekt att ta hänsyn till. En aspekt som kan, om man ignorerar den, faktiskt försätta en i livsfara. Höjden.

Att komma från havsnivå, eller från ca 1400 meter som Kathmandu ligger på, flyga upp till ca 2800 meter där Lukla ligger och därefter utföra denna vandring på så kort tid är att utsätta sin kropp för otroliga påfrestningar och risker. Att stiga i höjd kräver sin planering för att kroppen ska kunna – och hinna – acklimatisera sig, det vill säga anpassa sig till det nya klimatet. På hög höjd handlar det om anpassning till den mindre mängd syre man får i sig då partiklarna i luften är mycket mer spridda där. Stiger vi för snabbt, utan att kroppen hunnit anpassa sig, kommer det innebära att vi inte får i oss tillräckligt med syre och som de flesta vet så kan vi inte överleva utan det.

Jag valde därför att planera min tur så som det flesta större resebolag gör som fokuserar på att få upp hela sin grupp snarare än att det ska gå så snabbt som möjligt. Det innebar att det skulle ta mig åtta dagar att ta mig från Lukla upp till Everest Base Camp. Jag kommer nedan ta med er på en tur genom dessa dagar.

Dag 1 : Lukla (Bupsa) – Phakding

När jag på min sista dag på sträckan Jiri-Lukla, tar stegen runt ett krön och får se Luklas stadskärna i fjärran är det som en sten faller från mitt hjärta. Jag har klarat det! Redan från dag ett har byn känts som ett stort och viktigt delmål och det känns verkligen som en seger att komma hit. Nu börjar ett nytt kapitel av vandringen.

Mobilen surrar plötsligt till i fickan. Jag har inte haft mottagning sen morgonen dag två så jag tar en paus för att meddela alla där hemma att jag är vid liv. Byarna bakom mig har verkligen varit isolerade bergsbyar, men från denna punkt och upp till Tengboche kommer jag ha god täckning på telefonen. Därefter kommer det finnas wifi.

När jag efter min paus fortsätter går jag aldrig upp till Lukla, det skulle innebära en omväg och dessutom en brant stigning, så istället fortsätter jag rakt fram till byn Phakding. Här får jag ett varmt mottagande av ägaren till Namaste Lodge och han imponeras av att jag vandrat hela vägen från Jiri. När jag får in min kopp med varm lemonad tänker jag för mig själv att, ja.. det gör jag faktiskt också!

Dag 2 : Phakding – Namche, 3440 m

Klockan börjar närma sig 08:00 när jag kliver ur lodgen i Phakding och fortsätter min vandring norrut. För första gången har jag valt att sova ut och får därför en lite senare start än vanligt. Det är dock svårt att sova så mycket längre. Lodgens tunna, oisolerade väggar gör att varje rörelse som kommer från de andra i byggnaden, går rätt igenom och det låter som att de befann sig i rummet de också. Trafiken har börjat tätna på leden när jag ger mig av. Här samsas förväntansfulla vandrare på väg upp med jakar, mulor, bärare och glada men trötta vandrare på väg ner. En grupp som uppenbarligen genomfört en lyckad tur dansar förbi mig i motsatt riktning. Sjungandes och jublandes med nyinköpta souvenirer runt halsen filmar de vartenda steg de tar. Det råder god stämning där jag tar mig fram mellan små solbelysta uteserveringar, blomstrande gångar och mängder av människor. Med några dagars vandring och flera höjdmeter i ryggen tar jag mig snabbt förbi de nyanlända vandrarna som precis startat sin vandring och som kämpar med att anpassa sig till den nya höjden, vikten på ryggen, underlaget och det nya sättet att färdas på.

Efter några timmar mellan små byar kommer jag fram till vad som ryktas vara ledens jobbigaste stigning, backen upp till Namche. Nerifrån forsen jag vandrat längs med ser jag två hängbroar högt uppe bland bergen och när jag tar en titt på min karta inser jag att de bara är början på stigningen. Det är långt kvar att gå. Och det kommer bli jobbigt. Men det känns helt ok. Jag vet att det också kommer ta slut så småningom. Jag känner mig faktiskt ganska glad över att jag har gjort den där första delen av leden som ingen annan gjorde. Den må ha varit jobbig, men den har också lärt mig att handskas med jobbiga situationer, med jobbiga backar. Jag vet att jag har några timmars tuff vandring framför mig men det finns inget annat att göra än att steg för steg ta sig igenom den. Lugnt och försiktigt. Här och nu.

Jag ser dock bekymrat på de som vandrar runt om mig och som ännu inte kommit till insikt med detta. Vissa spurtar på på ett sätt som ser allt annat än rofyllt ut och inte helt förvånande går jag förbi dem några minuter senare då de sitter och hämtar andan lite längre upp samtidigt som de ser helt slut ut. Efter bara några hundra meter. Andra ser ut att ha tappat hoppet bara de tittar upp mot kommande sträcka. Men jag tänker samtidigt att det är lite fint. Att de faktiskt är i en process. Samma som jag var i för några dagar sedan, där de kommer att förstå att genom att ta det lugnt och vara här och nu, så kommer vandringen och livet bli så mycket enklare. En insikt som kommer följa dem resten av resan och förhoppningsvis hela vägen hem till vart de än kommer ifrån också.

Men det är en jobbig stigning. Även för mig. Jag finner mig själv, gång på gång frågandes mig själv hur långt det kan vara kvar. Och jag har såklart inga svar, jag har ingen aning. Efter en stund blir jag så trött på att jag aldrig kan sluta tänka på det, att jag beslutar mig för att sätta på en podcast. Jag brukar inte lyssna på något när jag vandrar men just i sådana här lägen, där man har en tendens till att hamna i någon form av dålig spiral, där fokus går från att vara här och nu till att bara kunna tänka på hur långt man har kvar och hur jobbigt det är, då är de i alla fall för mig det bästa vapnet! Det får mig att sluta att tänka på hur jobbigt det är och tänka på något annat. Kroppen rör sig på automatik och jag tar mig fram mycket lättare än med de negativa tankarna i huvudet.

Efter ett tag blir leden lättare. Den branta, steniga leden fortsätter förvisso uppåt, men den blir allt enklare att gå på och efter inte ens ett helt avsnitt podden jag lyssnar på kommer jag fram till det för dagen sista av tre ställen där jag behöver visa upp mitt vandringstillstånd (TIMS). Här behöver jag även köpa en inträdesbiljett till nationalparken och precis som på de övriga kontrollstationerna registrera att jag går igenom. Medan jag packar ner mina papper hör jag över axeln en guide säga till sina vandrare att det bara är 20 minuter kvar till Namche. Jag lyser upp, jag trodde att det minst var en timma! Det ger mig ny energi och plötsligt, från ingenstans befinner jag mig på en smal gata bland massa hus. Jag är framme!

Väl i Namche checkar jag in på Khumbu Lodge, käkar lunch, tar en promenad runt byn, upp på en höjd och går sedan tillbaka till Lodgen för en lugn eftermiddag och kväll.

Dag 3 : Acklimatiseringsdag, Namche-everest view hotel, 3880 m

Jag har i förväg tänkt att jag ska sova ut den här dagen, men när jag lite sömnigt vaknar av att solen börjar gå upp vid sextiden ser jag när jag tittar ut att himlen är helt klar och att det ur det som igår var klätt i moln, nu har trätt fram ett gigantiskt snötäckt berg! Jag kan riktigt känna hur energin tar fart från fötterna och på bara någon sekund har fyllt hela kroppen. Jag måste ut!

Idag har jag min första av två så kallade acklimatiseringsdagar. Det är en dag då man tar en paus i sin vandring för att ge kroppen extra tid och möjlighet att anpassa sig vid det nya klimatet (höjden med mindre syre), dvs acklimatisera sig. Istället för att fortsätta vidare uppåt ska jag göra en liten dagstur där jag kommer vandra upp på högre höjd (3880 m, dvs en stigning på 440 m), spendera lite tid där för att sedan gå tillbaka ner och sova en natt till i Namche. Detta är något som ligger inplanerat i de flesta arrangerande vandringarna och det gör att kroppen får en föraning om vad som komma skall och redan innan jag beger mig upp till den nya höjden för att sova där nästa dag, har kroppen börjat anpassa sig till den.

Den lilla turen upp visar sig dock vara något helt annat än en “enkel, liten tur”. Jag är på väg till ett lite finare hotel som heter Everest View Hotel och som ligger ca 1-2 timmars vandring bort och det börjar med en brant stigning. Genast ångrar jag att jag inte tagit med mig mina vandringsstavar, men jag orkar verkligen inte vända om och gå tillbaka. Det är redan tjockt med folk på leden och moln har börjat svepa in över den nyligen klarblå himlen. Så jag traskar på, steg för steg.

Så småningom kommer jag upp till en liten platå och när jag rundar en byggnad och ser vad som befinner sig bakom kommer tårarna. Framför mig ser jag det magnifika berget Ama Dablam torna upp mot himlen. Jag vet inte vad det är, men det här berget är något magiskt för mig. Längre bort ser jag Lhotse och i molnen bredvid gömmer hon sig, Everest. Jag biter ihop. Tårarna tränger fram bakom solglasögonen och jag får bita mig i läppen för att inte börja hulka högt och ljudligt. Jag är så himla lycklig och så lättad. Efter allt slit genom djungeln är jag äntligen här! Och bergen finns på riktigt. De är här! Rakt framför mig. Jag känner mig (ursäkta språket) så jävla stolt över mig själv! En man bryter mina tankar, “vill du att jag tar en bild på dig?” Ja det vill jag. Jag tar inte alltid bilder i känsliga ögonblick, men det här vill jag föreviga.

Resten av vägen springer jag nästan upp. Toppen drar magnetiskt och hoppet om att få se en skymt av Everest leder bort alla tankar på att det skulle vara jobbigt. Tyvärr stannar hon bland molnen resten av dagen, men jag får en fin stund på hotellets terass med en kanna kaffe och den härliga känslan och vetenskapen om att allt det här jag får se och uppleva är min egen förtjänst.

Tillbaka i Namche får jag mina första mindre känningar av höjden. Absolut inget allvarligt och jag förstår inte ens att det har med höjden att göra först, men jag känner mig lite snurrig. Som att huvudet var fyllt av luft, som en ballong. Men efter att ha fått i mig lite godis och en extra stor portion mat vid middagen mår jag mycket bättre. Ballongen har seglat iväg.

Dag 4 : Namche – Tengboche, 3860 m

Efter två dagar då jag trängts med andra vandrare har jag idag bestämt mig för att ge mig iväg tidigt. Klockan sex kliver jag in i matsalen, samtidigt som den öppnar, och frågar efter frukosten jag förbeställt kvällen innan. Jag har redan packat ihop alla mina saker och ryggsäcken står redo bredvid mig då jag får in mina toast med äggröra och bönor. Kroppen är lika energifylld som morgonen innan och jag kan knappt bärga mig utan slänger snabbt i mig maten, betalar min nota och ger mig ut på leden. Det visar sig direkt vara ett smart drag.

Morgonen är frisk, det är ljust ute men ännu har inte solen lyckats ta sig över de höga, snötäckta bergstopparna. På leden är det bara jag, ett antal bärare och några få andra ensamvandrare. Efter att alla hittat sin takt har vi snart spridit ut oss och äntligen har jag, det som jag älskar så mycket, leden för mig själv. Inte en människa är i närheten samtidigt som solens första strålar letar sig över bergen i öst.

Det blir en onekligen magisk morgon. Vyerna är helt otroligt vackra, leden lätt att vandra och jag bara njuter. Den sista delen upp till Tengboche innebär dock en kraftig stigning och även här blir jag belönad för att jag tagit mig upp så tidigt. Solen står fortfarande så pass lågt på himlen att de låga träden ger viss skugga där jag kämpar mig uppför och även då jag befinner mig direkt solljus känner jag mig tacksam över att klockan inte är mer än vad den är. Morgonens kyliga luft ligger kvar och solen steker inte alls lika hårt som den kommer att göra om några timmar.

Väl framme får jag ytterligare en belöning för min tidiga start. Den första lodgen jag ber om ett rum på är fullbokad, men den andra har ett sista rum kvar som jag kan ta! De små byarna blir mindre och mindre ju högre upp man kommer och desto större tryck blir det på de få lodger som finns. Eftersom jag inte bokat något i förväg visar det sig alltså smart att vara tidigt på plats.

Dag 5 : Tengboche – Dingboche, 4410 m

Jag vaknar av ett ljud som jag allt för väl känner igen. Hela natten har det stört och oroat mig till och från. Det regnar. Även om det är vackert med regn gillar jag verkligen inte att vandra i det. Men – jag tröstar mig själv med att jag sover under tak vilket gör att oavsett hur genomblöt jag blir kommer jag få sova torrt och jag kommer ha möjlighet att torka mina kläder inomhus. Det gör att det känns lite lättare.

Den första biten regnar det rätt så intensivt, men i takt med att solen stiger och det blir varmare lugnar sig regnet och efter några timmar avtar det helt. Under tiden har även naturen förändrat sig. Jag startade omgiven av höga rhododendronbuskar, men när jag tar en paus i byn Somare har jag tagit mig över trädgränsen. Bakom mig är bergen och kullarna klädda i höstens alla färger. Framför mig väntar ett allt mer kargt och enfärgat landskap.

Jag har nästan fått tvinga mig själv att ta en paus här. När jag vandrar föredrar jag att traska på utan stopp, jag hamnar liksom i någon form av meditativt tillstånd som jag inte riktigt gillar att avbryta. Men efter min lite snurriga eftermiddag i Namche efter acklimatiseringsturen har jag insett att jag måste se till att få i mig ordentligt med energi. Jag har visserligen inte tappat aptiten (vilket man kan göra på högre höjd) men portionerna med mat gör mig inte riktigt mätt.

Jag går in på en liten “restaurang” beställer in te och äter en snickers. Samtidigt ser jag till att fylla på mina vattenflaskor med hett vatten. Från Tengboche har luften blivit kyligare och vattnet blir snabbt kallt vilket inte är så bra för kroppen. Om man dricker kallt innebär det nämligen att kroppen måste lägga energi och syre på att värma upp den kalla vätskan och nu har jag kommit upp på såpass hög höjd att syrenivån börjar kännas. Det är därför smart att hjälpa kroppen på vägen genom att inte utsätta den för situationer då den behöver använda upp det lilla syre den får i sig.

Höjden känns som sagt och även om stigningen upp till Dingboche är utdragen och lutningen svag så går det långsamt. Och jag låter det göra det. Ett steg i taget. Här och nu.

När jag kommer fram ser jag till att beställa den klassiska rätten Dal Bhat, Linssoppa med ris som oftast serveras med en bit bröd och en potatis/grönsaksgryta. Det är faktiskt godare än vad det kanske låter och det bästa är att man får påfyllning till det att man säger stopp. Ett bra sätt att verkligen fylla på med energi med andra ord. Jag spenderar hela eftermiddagen och kvällen i lodgens matsal. Här finns en spis som dras igång fram mot kvällen vilket gör det mycket behagligare att sitta här istället för på det ouppvärmda sovrummet.

Dag 6 : Acklimatiseringsdag Dingboche, 5100 m

När jag vaknar tidigt på morgonen och sneglar ut genom fönstret suckar jag djupt. Dimma. Jag vrider lite trött på mig och funderar på hur jag ska göra idag. Det är min andra acklimatiseringsdag och planen är att vandra upp en bit för ett berg som ligger precis över staden, men det känns inte superpeppande i det här vädret. Jag tittar ut igen och får en lätt chock, himlen är klarblå! Jag inser då jag kliat mig i ögonen att det jag trodde var dimma bara var imma på fönstret. Jag skrattar åt mitt misstag och sätter mig upp, lika klarvaken som varje morgon då jag fått syn på den vackra utsikten.

Jag är lite nervös när jag sätter mig och äter frukost. Jag känner hur slutspurten på min vandring närmar sig och under min acklimatiseringstur idag ska jag upp mot 5100 m och med andra ord slå mitt eget höjdrekord på 4421 m (Mount Whitney, USA). När jag väl beger mig ut känner jag mig dock taggad. Jag har packat dagsryggsäcken, som består av topplocket på min ryggsäck, med snacks och varmt vatten som jag för första gången fyller min termos med istället för vattenflaskan så det ska hålla värmen. Jag har också satt på mig mitt underställ för första gången, för nu är det kyligt.

Stigningen går segt. Det är mycket jobbigare än min första acklimatiseringstur och återigen undrar jag varför jag inte tagit med mig mina stavar? Jag vet heller inte riktigt hur högt jag ska gå eller vilken höjd jag är på, vilket gör att jag tycker det blir ännu jobbigare, men det blir ytterligare en lektion i att vara här och nu och inte fokusera på vad som komma skall. Jag bestämmer mig för att gå så långt jag känner för och innan jag vet ordet av befinner jag mig strax under den topp som visar sig vara slutet på denna “acklimatiseringsleden”. Den sista biten får jag klättra upp bland stenbumlingar och även om det är kämpigt känner jag i samma stund som jag når toppen hur allt bara rinner av mig och jag mår hur bra som helst. Och utsikten är otrolig!

Väl nere på lodgen igen sätter jag mig i matsalen för att vänta på den guide jag ska ha med mig då jag på vägen ner från Base Camp ska göra ett försök att bestiga Lobuche Peak. Jag har ingen aning om när han ska komma och medan jag väntar fylls matsalen med fler och fler männisokor. Det hostas och harklas. Rätt ut. Ingen riktigt bryr sig om att det är andra i närheten. Det har pågått ett tag men blivit värre de senaste dagarna. Jag känner också hur jag börjar bli krasslig. Halsen är torr och när jag vaknar på nätterna känns det som att jag svalt ett rakblad. Jag tycker mig minnas att någon någon gång har tipsat om salivstimulerande tabletter och jag förstår varför. Tyvärr hade jag glömt det rådet när jag startade och får nu leva med min rakbladstorra hals. Det känns dock inte konstigt att folk blir krassliga. Lodgerna är fuktiga och råa och ventilationen obefintlig. Det finns som sagt ingen värme på rummen och på morgonen har allt dragit åt sig av fukten i rummet. Samtidigt misstänker jag att immunförsvaret inte är på topp, eftersom kroppen i den låga syrenivån fokuserar på mer vitala delar av kroppen, så som hjärta och lungor.

Guiden kommer till slut, men dessvärre har vi svårt att förstå varandra. Hans engelska är väldigt begränsad och han verkar inte ha fått någon information om vår tur från sin agent. När vi först hälsat, tittar vi båda en stund på varandra och jag får en olustig känsla. Ska han inte säga något? Om vad vi ska göra? Eller åtminstone fråga hur jag mår, hur jag klarat höjden hitills? Efter att ha utbytt några stolpiga meningar till varandra frågar jag vem som ska bära upp min klätterutrustning och ungefär här tar vår konversation slut. Han vet inte riktigt vad jag menar och jag har heller lyckats få fram någon information från mitt håll. Jag suckar och känner hur jag knappt orkar bry mig längre. Innan min vandring bokade jag en bestigning med en svensk researrangör för att slippa rodda och planera allt själv med den turen. Tyvärr var det enda de gjorde (förutom att ta väldigt mycket betalt) att ge mig mailadressen till deras Nepalska underleverantör och sedan jag landade i Nepal har jag fått sköta all kontakt med dem själv. Jag vet inte om det är lärdomen jag fått med mig från vandringen om att ta ett steg i taget och inte tänka på vad som komma skall utan vara här och nu, men på något sätt lyckas jag ändå släppa det och tänka att det löser sig. Så vi säger hejdå till varandra och bestämmer oss för att ses om några dagar i Lobuche när jag är på väg ner igen från Base Camp. Antar jag i alla fall.

Dag 7 : Dingboche – Lobuche, 4910 m

Det är ytterligare en tidig morgon med klart väder när jag börjar bege mig mot Lobuche. Men den första halvtimman går trögt och det tar ett tag innan jag kommer igång, trots att leden är enkel och relativt plan. Höjden känns i kroppen, men på ett naturligt sätt. Jag flåsar och det går långsamt, men jag ger kroppen tid och när jag fått upp värmen går det enklare.

Efter att passerat knutpunkten Thukla stiger leden mot Thukla Pass och även om stigningen på håll ser jobbig ut går den förvånansvärt enkelt. Jag bestämmer mig för att ta sikte på en större sten lite längre fram istället för att sikta på toppen och när jag nått den tar jag sikte på en annan. Jag låter det gå långsamt, men delmålen gör att det känns som det går snabbt och snart är hela stigningen gjord. Väl uppe på passet väntar en otrolig vy som belöning. Bakom mig har jag berg jag tagit mig förbi och framför mig ligger den sista raksträckan mot Everest. Jag blir stående på vad som är som en liten platå och bara tittar. Det är så vackert.

En man frågar om han jag vill att han ska ta en bild på mig varpå jag tackar ja och ler glatt medan han fotar mig. När jag får tillbaks kameran ser jag dock något som får mitt leende att avta och plötsligt inser jag var jag står någonstans. Runt om mig är det fullt av böneflaggor och stenformationer. Jag kanske borde sett och förstått vad det var men det är först när jag får syn på en av dem, där det med stora svarta bokstäver mot vitmålad bakgrund står “Scott Fischer, May 10 1996”, som poletten trillar ner. Det är en minnesplats. En minnesplats för människor som förlorat sitt liv till Everest. Människor som levt för sina drömmar och fått offra sitt liv. Från att bara ha sett några stycken ser jag bara fler och fler. Det tar otroligt hårt och för andra gången den här vandringen känner jag tårarna längs mina kinder. Allt blir så verkligt. Jag har börjat läsa Jon Krakauers bok Into this Air som handlar om katastrofen på Everest 1996 där åtta klättrare, bland annat Scott Fischer, miste sitt liv och här står jag framför hans minnessten. Jag blir tvungen att sätta ner min väska och ta en stund.

Innan jag klarar av att fortsätta går jag förbi var och en av stenarna och läser människornas namn. Det känns på något sätt som jag är skyldig dom det.

När jag senare kommer fram till Lobuche och lyckas hitta en lodge som inte är fullbokad känner jag en huvudvärk komma krypande. Jag beställer in lunch som jag enkelt får i mig men värken ökar i styrka och jag känner mig dessutom snurrigare och snurrigare. När några killar kommer in och sätter sig bredvid mig, känner jag att jag knappt orkar fokusera på att prata och jag bestämmer mig för att gå upp till rummet. Jag börjar nu må riktigt illa och förstår att det är höjdrelaterat. Jag tänker att det här får inte ske. Inte nu, inte med bara en dag kvar till Base Camp!

Jag lyckas samla mig och klämmer i mig en snickers, tar två värktabletter och fyller upp min vattenflaska med vatten som jag blandar med ett pulver mot uttorkning som jag har med mig. Därefter lägger jag mig på sängen. Jag är helt slut. Vad gör jag nu? Är det kört? Måste jag gå ner igen? Illamåendet och huvudvärken är så intensiv att jag inte kan fokusera på något annat och jag har svårt att se att den skulle kunna gå över. Medan jag ligger där på sängen och väntar på att värktabletterna ska verka, blir ögonlocken tyngre och tyngre och snart ger jag efter och somnar.

Jag vaknar efter vad som känns som två timmar senare, men som i själva verket bara är tjugo minuter av att ett par klampar in i rummet bredvid. Värktabletterna har börjat verka och jag känner mig lite piggare där jag ligger och lyssnar på dem när de gör sig hemmastadda i deras rum. Väggarna är så tunna att jag hör varenda ord. Den ena har en väldig hosta som efter en väldig hostattack får honom att springa från rummet till toaletten som ligger på andra sidan mitt rum för att kräkas. Men han är snart tillbaka på sitt rum och pratar vidare. Strax därefter är det kvinnans tur att rusa till toaletten för att kasta upp hon också. Även hon pratar vidare som om inget hade hänt. Och det här får mig faktiskt att må bättre. Att lyssna på ett par som om vartannat springer till toaletten för att kräkas, men som där emellan kvittrar på som om inget hade hänt. Det får mig att inse att jag kan välja att ligga här och känna efter hur illa jag mår eller acceptera känslan och gå vidare.

Jag väljer det senare. Dessutom börjar jag bli rastlös. Jag tar försiktigt på mig mina kläder och även om jag fortfarande är svag tar jag mig ut i byn. Långsamt. Så fort jag kommer ut i luften känner jag mig bättre. En bit utanför byn tornar en stor vall upp sig. Det är en vall av sten, skapad av Khumbuglaciären när den tagit sig ner genom dalen. Vallen är säkert hundra meter hög och det blir mitt mål att ta mig upp på den. Jag tar det försiktigt. Jag känner mig fortfarande svag, men paradoxalt nog känner jag mig piggare för varje steg jag tar högre upp. Uppe på toppen är utsikten återigen helt fantastisk och jag kan se ända bort till Khumbu icefall (den första och svåraste delen efter base camp som de som bestiger Everest måste ta sig upp för)!

Jag går runt uppe på toppen ett tag och när jag går ner mot lodgen igen känner jag mig mycket bättre. Helt otroligt att kroppen kan återhämta sig så! Kvällen spenderas återigen i matsalen och under middagen kan jag utan problem kommunicera med killarna som sitter kvar sedan lunchen.

Dag 8 : Lobuche – Everest Base Camp, 5364 m

Idag gäller det, sista sträckan upp mot Everest Base Camp och resans mål! Och jag mår bra (förutom halsen då). Helt otroligt. När jag låg och mådde som sämst igår kände jag att det här kommer aldrig att gå. Jag kommer inte orka ta mig en meter till. Men idag är känslan som bortblåst och jag är riktigt taggad på den sista biten. Men jag har bestämt mig för att gå lugnt och inte stressa. Jag vill inte hamna i samma situation som igår igen.

Det visar sig inte vara så svårt. Trots att jag är uppe tidigt är det tjockt med folk på leden. Det bildas köer där den letar sig fram bland de stora stenarna i utkanten av glaciären och det går riktigt långsamt. Slowmotion långsamt. Ett enda steg kan ta upp till fem sekunder. I vanliga fall skulle jag bli otroligt stressad och irriterad, men idag bryr jag mig inte. Det hjälper mig att ta det lugnt. Det är en ganska enformig väg. Det går upp lite, ner lite, upp igen, men vyerna är desamma. Sten, sten och åter sten. Också långt där framme, bergskammen som skiljer Nepal från Tibet och där min resa har sitt mål.

Väl framme i byn Gorak Shep har jag svårt att få ett rum. Det är fullbokat överallt, men tillslut hittar jag en lodge längst bort i byn som har ett rum över. Jag äter lunch, lämnar av min ryggsäck på rummet och beger mig slutligen iväg på den sista etappen!

Den sista biten känns enkel. Det är fantastiskt att se resans mål långt borta i fjärran och det känns som jag har all tid i världen där jag spatserar fram uppe på glaciärvallens kam. Det känns så himla härligt. Jag vet att jag kommer klara det och jag njuter av varje steg.

När jag efter ett tag tittar upp får jag äntligen, för första gången på resan syn på vad jag kommit hit för. Mount Everest. Det är en liten topp som sticker upp bakom de andra, betydligt mycket mindre snöklädd än de övriga, men tillräckligt för att det som finns ska yra runt toppen. Jag har innan oroat mig för att jag inte skulle känna igen berget då jag såg det, men nu vet jag bara. Det är hon. Moder jords högsta topp. Jag ser på det och det känns nästan högtidligt. Ett första möte. Hej berget.

Efter ett tag får jag även se vad som är markerat som Base Camp. Det är nämligen inget riktigt basläger här såhär års. De bestigningar som går till toppen äger endast rum under april/maj så nu är platsen rensad på tält och uppstädad. På platsen finns endast en massa böneflaggor och ett plakat. Och massor av folk såklart. Jag tar mig ner från vallen, genom massa sten och slutligen så står jag där. I Base Camp! Jag tar några obligatoriska bilder och sedan går jag mest runt och känner på stämningen, föreställer mig hur det ser ut här när det är fullt av förväntansfulla människor på väg upp till toppen. Föreställer mig hur det är att vara en av dem. Idag tar min resa slut här. En annan dag kanske det är här den börjar.

Även om jag velat stanna i Base Camp hur länge som helst, känner jag snart att det är dags att gå tillbaka. Jag börjar ana en huvudvärk och när jag hör en guide säga till sina vandrare att de kommer bli dåliga om de stannar för länge, bestämmer jag mig för att det är dags att gå tillbaka till Gorak Shep där jag ska sova inatt. Jag har förvisso nått mitt mål, men imorgon fortsätter äventyret!