Ibland måste man göra saker man inte vågar. Det kan vara något obehagligt, något man är rädd för, något man inte vet om man klarar av. Men det kan också vara att lyssna på sig själv, på vad den där inre rösten längst inne i bröstet försöker säga. Trots att alla andras röster och även ens egna säger något annat om vad man borde och måste. Det är inte bara läskigt, det kan vara oerhört svårt.
Under de här dryga två veckorna som äventyret har pågått har jag fått göra allt av detta. Jag har legat själv i tält ute på Nordkapshalvön, omgiven av branta havsklippor och bett till gudarna att jag inte ska bli fast där i en tilltagande de storm. Jag har dragit ut på etapp efter etapp, trots att det knutit sig i magen när jag sett väderprognoserna. Jag har navigerat genom omarkerade snölandskap i whiteout, korsat isar, undvikit andra isar på reglerade vatten. Parerat regnskurar. Hållt tummarna för att snöbroar inte ska brista. Bitit ihop när blåsor brustit och skavsår blödigt i pjäxorna. Jag har pushat mig själv över gräns efter gräns. För jag ska f-n göra det här.
Men det var just en sak till jag skulle bli tvungen att våga. Lyssna till mig själv. Oron, nervositeten, det usla vädret, de fysiska plågorna, ensamheten och den nya miljön må ha varit hinder jag klarat av att utsätta mig för, men att stanna upp och lyssna vad min inte röst egentligen hela tiden har försökt säga, har varit betydligt svårare.
För om jag ska var ärlig så har jag känt den, egentligen från dag ett. Den har försökt ropa på mig hela tiden. Den har velat säga; Jag vill inte. För hur mycket jag än försökt peppa och motivera mig själv – och hur mycket stöd och hejarop jag än fått – så har det inte funnits någon vidare lust. Så fort jag gett mig ut har jag bara velat en sak, komma av fjället så snabbt som möjligt. Jag har varit otroligt emotionell, på ett sätt jag aldrig varit med om tidigare. Och det har inte varit den berg-och-dalbana som man kan vänta av ett äventyr, snarare en tillsynes oändlig tur i spöktåget. Jag har gråtit. Oj vad jag har gråtit. Skrikit ut hur mycket jag vill hem och hur mycket jag saknar min familj. Hulkat och fulgråtit till luften gått ur mig. Det har varit obehagligt att se sig själv på ett sätt man inte själv känner igen. Men jag skulle ju ta mig f-n göra det här.
Jag har försökt att arbeta med delmål. Att börja med att fokusera på att ta mig till Abisko. När det känts för långt, korta det till nästa etapp. När det känns för oöverkomligt, bara nästa dag. Nästa timme. Men efter drygt två veckor så brast det. Och två veckor kan låta löjligt kort, men den som varit ute på äventyr på egen hand vet hur mycket längre tiden verkar och hur mycket intensivare alla tankebanor går. Två veckor känns snarare som två månader. Det gick inte att ignorera den där rösten som bara skrek högre och högre.
Jag har försökt stå emot. Och jag har kämpat. Jäklar vad jag kämpat. Jag har fortsatt för att jag måste. Borde. Detta trots att jag inte sett någon som helst glädje i turen. Jag har tappat all kreativitet, något som för mig är en otroligt stor del av mig och min drivkraft. Kameran har legat i pulkan och jag har bara några få bilder på telefonen. Det enda jag gjort är att skida nonstop till dagen tar slut för att komma så långt jag kan och därmed av fjället så snart som möjligt och bocka av en till etapp. Jag har inte haft någon aptit. Inte kunnat slappna av. Sova har jag gjort av utmattning, men vaknat tidigt och panikartat greppat telefonen för att kolla vädret. Gråtit till det är dags att fortsätta. De enda stunderna jag har kunnat slappna av någorlunda är när jag haft en vilodag och vetat att jag inte ska någonstans.
Jag är med andra ord inte här mentalt. Mina närmaste har varit oroliga. De har, precis som jag, inte heller känt igen den person jag varit här, men de har också påpekat hur mycket jag har haft att göra och vad jag gått igenom det senaste halvåret. Det har varit mycket stress och jag har kastat mig från en sak till en annan.
Att vara fysiskt skadad på fjället är allvarligt. Att inte vara mentalt stabil är mer luddigt, men kanske än farligare? Både för säkerheten och passionen. Vad händer om man går in i väggen på fjället när stormen drar in? Hur långt kan man pusha sig innan det skapar ett trauma som gör att man aldrig vill gå ut igen?
Efter dryga två veckor och 19 mil har jag därför bestämt mig för att till slut lyssna på den där inre rösten och dra i handbromsen. Det här är inte det jag söker efter i ett äventyr. Allt det som naturen och fjällen tidigare gett mig; utmaningar absolut men också känslan av att få bli omfamnad, känna mig hållen, utrymmet att växa, känna mig stark, ladda batterierna – det har varit helt frånvarande. Snarare har jag känt mig precis tvärtom. Jag har känt mig ensam, liten och svag, dränerad. Att fortsätta skulle innebära att jag endera går in i väggen eller bli traumatiserad av obehaget. Kanske både och. Det är det inte värt.
Så jag har bestämt mig för att ta en paus. Åka hem och vara med de jag saknat så mycket. Min familj. Försöka göra ingenting. Landa, lyssna och samtala med min inre röst ett tag. Höra vad den verkligen vill. Sen kan jag återkomma längre fram i vår för att på cykel ta mig nedåt – om jag kommer fram till att det är vad jag vill göra.
Inga måsten. Inga borden. Bara hjärtats röst ska få avgöra.
