Till minne av Angeliqa Mejstedt

2019-04-11

”Det skaver så jävla hårt i mig”. Så börjar Angeliqa Mejstedt sin artikel om artisten Aviciis bortgång 2018. Knappt ett år senare känner jag hur jag själv vill börja detta inlägg med dom orden. Det skaver så jävla hårt i mig. Angeliqa Mejstedt, känd som hela Sveriges vandrare med Vandringsbloggen – av många beskriven som ”alltid glad och full av liv”, finns inte längre med oss. Den 23 mars 2019, valde hon själv att gå samma väg som popstjärnan. 

Det skaver så jävla hårt i mig. Att det händer. Igen och igen. Jag har flertalet gånger i mitt liv nåtts av beskedet att nära vänner inte finns kvar längre. Det gör så ont. Det är så ofattbart. Så fel. Många gånger har det varit de som man minst anade, som bar på det mörkaste av mörker inom sig.

Det är lätt att börja spekulera. Vad var det som fick en sådan fantastisk människa att inte se någon annan väg ut? Hade jag kunna gjort någon skillnad? Man söker efter svar på det ofattbara, vill få klarhet. Men ibland finns det inget svar. Ibland måste man bara acceptera det som hänt. Ofta finns det inte ett svar på frågan varför, utan många, som tillsammans bildat en stor mörk helbild.

Angeliqas inlägg om Avicci är rörande, särskilt såhär i efterhand. Hennes starka reaktion, förklarar hon själv i texten, berodde mycket på hur hon kunde känna igen sig i att vara fast i en dröm som inte var ens egen – en känsla hon själv haft tidigare i sitt liv, innan hon vågade säga upp sig och satsa helhjärtat på Vandringsbloggen. Hon skriver om påtryckningar, om måsten, om krav från omgivningen. Men hon nämner också hur självförverkligande kan ha den motsatta effekten – “att individen överpresterar, mister kontrollen gentemot de krav som ställs eller upplever stark stress. Begreppet alienation innebär en individs känslor av isolation och förfrämligande från det egna jaget”.

Det är viktigt att tänka på att hur lycklig, glad, framgångsrik och energifull en människa än kan verka, så kan det som inte syns, vara det som skaver allra mest. Våga lyssna på svaret på frågan –Hur mår du? Och våga vara ärlig med ditt eget svar. För precis som hon också skriver: Vi måste våga prata om psykisk ohälsa.

Jag hade äran att träffa Angeliqa vid ett flertal tillfällen och vi hade även en hel del mailkontakt genom åren. Jag kan inte påstå att vi var nära vänner, men ändå kändes hon som någon jag alltid känt. Hon var så varm, öppen, godhjärtad och kärleksöverösande. Som kollega var hon otroligt givmild, delade med sig av tips och jag kunde alltid komma till henne med något, som jag som var nyare i branschen, undrade över. Hon delade med sig av arvode-siffror, avtalsstrategier och annat som flera företagare envist håller för sig själva. Inte hon. 

När jag lanserade inslaget #mywildernessstory på den här sidan, var Angeliqa den första att dela med sig av sin historia. För mig kändes hon så given att fråga först – och för henne var det givet att dela med sig. Det var så hon var – en givare, en glädjespridare, en sann inspiratör. Som delade med sig för att delad glädje är dubbel glädje.

Det låg i grunden i så mycket hon gjorde. Glädjen. Passionen. Angeliqa var en fantastisk människa som har kommit att påverka så många därute. Många skriver om hur de aldrig träffats, men hur de ändå känner sig drabbade av beskedet om hennes bortgång.

Trots sitt alldeles för korta liv, lämnar Angeliqa efter sig så mycket kärlek och livsglädje. Så många vandringar, äventyr och drömmar som har blivit av – tack vare hennes engagemang. Så mycket inspiration och kunskap som kommer ligga kvar där ute i hennes blogg. Så många kontakter som knutits via hennes Vandringsbloggen Community och så många viktiga frågor som lyfts i projektet Kvinnliga äventyrare som hon var med och startade 2017.

Angeliqa berättade i sin vildmarksberättelse om alla de människor hon kommit att möta längs sina vandringar, hur deras generositet gav henne tilltro till mänskligheten och allt det goda som finns. “För det är stort att öppna upp sitt hjärta för den som kommer vandrandes.”

Det var precis det du gjorde min vän. Och det var bla det som gjorde dig så älskad. Du lyssnade när folk kom med frågor. Du hjälpte till. Du delade med dig. Av din kunskap, dina erfarenheter och ditt liv. Och du gjorde det med kärlek. Passion. Du och hela ditt sätt att vara ger mig tilltro till mänskligheten.

Det skaver så jävla hårt i mig. Men vi vandrar vidare. Du åt ditt håll, jag åt mitt. Kanske möts vi igen, “någonstans i mänsklighetens allt” som du själv beskrev det. 

Så tack min vän. Tack kära kollega och inspirationskälla. Tack för allt du delade med dig av. För den tid du fanns med oss. Tack för allt.

Mina tankar går till familjen och de allra närmaste. Stort tack för att ni orkat dela med er av det som hänt i denna svåra stund.

Slutligen vill jag dela med mig av dessa organisationer som driver samhällsförändring för ökad psykisk hälsa och som Angeliqa själv tipasade om i sin text:
Vägra Väggen, Mind, Tilia, Suicide Zero
Stötta dem om du har möjlighet och vänd dig till dem om du behöver hjälp.

Foton i denna text: Louise Forslycke Garbergs @Isbergsphotography