2017-11-25
:
Jag sitter mitt på min säng och tittar runt i den tysta sjukhussalen. Runt om mig står 3 andra tomma sängar bakom halvt fördragna skynken och i taket och på väggen har någon klistrat upp färgglada fjärilar. Det är som att tiden står still. Jag andas, men huvudet har slutat tänka. Jag sitter naken klädd i en tunn, tunn, vit bomullssärk. Håret är inklämt i en turkos sjukhusmössa och på fötterna har jag något som ska föreställa strumpor. En läkare kommer in.
– Linda?
– Ja.
– Hej, Maria heter jag och det är jag som ska utföra operationen idag. Det jag kommer göra är att…
Jag fortsätter lyssna, men det är som att all information bara går rätt igenom mig. Jag hör vad hon säger men ingenting fastnar. Jag kan inte riktigt fatta att jag är här och det känns som att allt bara är en konstig dröm. I själva verket befinner jag mig på Sophiahemmets avdelning för gynekologisk kirurgi i Stockholm. Det är i slutet av augusti och jag är här för att operera bort cellförändringar i livmoderhalsen som upptäckts vid en rutinkontroll.
– Några frågor?
– Va? Nej…
– Okej vad bra. Och efter ingreppet här nu då, så är det viktigt att du inte utför någon form av träning de kommande tre veckorna.
Plötsligt blir allting superklart.
– Ursäkta?
– Ja för att allting ska läka ordentligt är det väldigt viktigt att du inte anstränger dig. Ja, egentligen inte gör någonting som höjer pulsen under åtminstone tre veckor framåt.
– Men…
– Är det ett problem?
Om det är ett problem? Jag känner plötsligt hur hela världen rasar runtomkring mig. Att jag sitter på ett sjukhus i en situation relaterad till cancer rör mig inte i ryggen. Men om fem veckor ska jag åka till Nepal och jag är mitt uppe i min intensivträning inför en av mina stora drömmar, att bestiga en av Himalayas toppar, Lobuche Peak på 6119 meter. Träningen innefattar flera pass i veckan av puls- och konditionsträning för att min kropp ska vara redo att möta den tunna luften och vara i såpass god form att jag klarar av den ansträngning bestigningen innebär. På 6000 meters höjd innehåller luften mindre än 50% av syret vi har på havsnivå så syreupptagningsförmågan måste vara på topp. Så att inte få träna är inte bara ett problem, det är rent förödande för mina förutsättningar att lyckas med min dröm.
Del 1: Lobuche by – Lobuche high camp
Efter att ha tänkt igenom situationen bestämde jag mig ändå för att försöka genomföra bestigningen. Även om jag inte skulle lyckas skulle jag i alla fall ha försökt. Och det kändes spännande att se hur långt min viljestyrka skulle kunna ta mig. Så när jag denna morgon några veckor senare, snörar på mig skorna och gör mig redo att börja vandra upp mot Lobuche High Camp minns jag mitt lamslagna bemötande till läkaren i Stockholm när hon berättade om vad min operation skulle innebära. Men idag är all lamslagenhet som bortblåst. Jag är taggad till tänderna och även om jag inte fick fullfölja min träning innan jag åkte känner jag i hela kroppen att jag ska fan klara det här! Resan har hittills gång på gång bevisat för mig hur mycket av vår fysiska styrka som faktiskt sitter i huvudet och om det är fallet den här gången också, kan det faktiskt gå vägen. Jag har aldrig någonsin velat något så mycket!
Men självklart är jag ändå nervös då jag och mina två guider Karma och Kiran stegar ut från lodgen och lämnar byn Lobuche bakom oss. Kiran är i 20 års åldern och håller sig lite i bakgrunden till en början och Karma är cirka 10 år äldre och mer erfaren (han har t.ex. bestigit Mt. Everest 5 gånger!) tar täten. Han bestämmer att vi ska ta en genväg runt en kulle istället för att hålla oss till leden. Detta för att slippa gå ner hundratalet höjdmeter, för att sedan gå upp igen. Jag gillar genast hans inställning.
Eftersom jag aldrig bestigit ett berg på den här nivån tidigare, har jag valt att boka den här bestigningen via en svensk arrangör. Jag ville också slippa lägga tid på planering av ytterligare ett projekt här i Nepal så att jag kunde fokusera på mitt huvudprojekt, Everest Base Camp. Tyvärr visade det sig vara en riktigt dålig idé då arrangören inte engagerat sig det minsta i min bestigning. Till exempel har jag ändå fått hålla all kontakt med deras agentur i Kathmandu själv och nu visar det sig att de missat att ordna en bärare till mig (trots att jag påpekat det vid flertalet tillfällen). Istället står jag här med två guider, vilket känns väldigt överflödigt. Som tur är är de i alla fall väldigt tillmötesgående och hjälpsamma och trots att de bär på sin egen packning och att det inte ingår i deras arbetsuppgifter, turas de om att bära min väska med klätterutrustning som legat och väntat på mig i Lobuche.
På väg upp mot Lobuche High Camp som är dagens mål stannar vi flertalet gånger för att de ska få vila. Säkert var tionde minut. Jag hade förmodligen traskat på utan pauser om jag gick på egen hand, men just nu bryr jag mig inte om att det tar tid. Jag är glad att jag inte behöver stressa för att hinna med dem.
När vi rundat kullen och tar en paus, sätter jag mig ner och tittar upp mot det massiva berget. Mitt bland grus och sten ser jag hur leden brant zickzackar sig upp mot en platå och jag förstår att det är den vägen vi kommer att ta. Men trots att det är brant tycker jag inte alls att det är jobbigt. Det är verkligen inte enkelt, men jag lider inte på något sätt. Säkert för att vi stannar så ofta, plus att jag inte känner mig stressad att nå toppen. Det här får ta den tid det tar.
Ju närmare platån vi kommer desto mer konfunderad blir jag över hur vi ska ta oss upp. Den sista biten ser jag inget av leden och istället står där en brant bergvägg. Det visar sig när vi kommer närmare att leden slingrar sig upp genom klippblocken och det känns lite som att vi färdas längs en hemlig passage till berget. Jag undrar hur lång tid det tog för de första bestigningarna att hitta den här vägen. På vissa ställen får vi klättra och ta hjälp av rep som är fästa i väggen.
Efter ett tag får jag syn på några böneflaggor och det brukar vara ett bra tecken. Dessa är nämligen ofta placerade på toppen av en stigning. Och mycket riktigt, några steg senare förstår jag att vi tagit oss upp på platån. Kiran pekar ner på andra sidan. Där, sakert 100 höjdmeter nedanför ligger en liten glaciärersjö och på andra sidan en grupp färgglada tält. High Camp.
Vi tar oss ner och väl framme serveras jag te och kakor. Jag njuter av dagens prestation. Stolt över att jag i alla fall lyckats ta mig hit upp! Jag är lite snurrig, men mår ändå bra. Bakom tälten tornar Ama Dablam upp sig och åt andra hållet ser jag vårt mål för morgondagen. Lobuche Peak. Toppen känns hög, men inte omöjlig.
Jag hör hur Karma och Kiran samtalar med några andra guider som är här uppe med egna grupper. Det visar sig att vår kock inte är här. Ytterligare en sak arrangören missat att styra upp. Tack och lov kan en annan kock skrapa ihop vad han har för att vi ska få i oss lite mat. Han ber om ursäkt för att det inte blir mer än pasta och grönsaker, men att han “visste inte att vi skulle komma”. Såklart inte. Han är så rar. Och pastan är den godaste pasta jag ätit.
Efter maten blir jag visad till mitt tält som Karma och Kiran satt upp medan jag ätit. Det är ett stort, gult kupoltält och mitt i ligger en skummadrass. Känns lyxigt. När jag vilat lite är det dags att börja träna på att använda utrustningen som behövs för bestigningen. Jag kränger på mig mina stora alpinboots, sätter på mig klätterselen och börjar gå mot den höjd där träningen ska äga rum. Det visar sig vara otroligt mycket jobbigare att gå i bootsen här än vad det varit att gå på plan mark hemma i Stockholm (såklart). Det finns ingen led utan vi tar oss upp bland stenar i alla möjliga storlekar och det är verkligen lättare sagt än gjort. Bootsen är lika stumma som skidpjäxor och jag får inget riktigt grepp där jag går. Jag känner mig lite som en astronaut som plötsligt fått tillbaka gravitationen där jag otroligt klumpigt tar mig fram.
Uppe på toppen fäster Karma ett rep i en sten och tar sig sedan ner för en brant för att fästa den andra änden i en annan sten, cirka 15 meter ner. Kiran, vars engelska är något bättre än Karmas, stannar kvar med mig och börjar gå igenom utrustningen och hur den fungerar. Vägen upp till toppen kommer först gå över barmark, men ungefär halvvägs upp börjar glaciären och där kommer vi använda oss av fasta rep, det vill säga rep som redan är fästa i berget. När man klättrar på det sättet ansvarar var och en för sig själv, så det är viktigt att veta vad man gör. Till min hjälp kommer jag ha en så kallad ascender eller repklämma, ett slags handtag som träs på det fasta repet och sedan låses fast. När den väl sitter på kan man dra handtaget uppåt längs repet, men en spärr gör att det inte går att dra den nedåt. På så sätt kan jag ta hjälp av den och häva mig uppåt. Ascendern är sedan via ett kortare rep fäst i min sele och i andra änden av repet sitter en låsbar karbinhake som fungerar som säkring och som också hakas på på det fasta repet. “Safety” kallar Kiran den.
På nervägen kommer ascendern kopplas bort och istället använder jag mig av en repbroms som fästs i selen med ytterligare en låsbar karbinhake. Genom den träs sedan det fasta repet och jag kan fira mig ner på samma sätt som när man klättrar i hall och firar ner någon.
Och det är detta jag kommer att få öva på här. Att fira mig ner – och sen klättra upp. Ner igen. Och upp. Om och om igen till rutinen sitter. På mitten av repet sitter en knut så att jag ska få öva mig på hur det är att ta mig förbi de fästen som finns längs repet upp och där man måste knäppa loss sig för att ta sig vidare. “Safety first” uppmanar Kiran varje gång jag kommer fram till knuten. När den är flyttad kan jag flytta resten. På mig har jag mina tjocka vantar och det är lite bökigt med finmotoriken, men efter ett tag flyter det i alla fall någorlunda och mina guider bestämmer att vi har övat nog.
Jag går tillbaka till tältet och förbereder min packning inför morgondagen. Klockan 17 är det dags för middag, men för första gången den här vandringen har jag börjat tappa aptiten. Jag lyckas ändå trycka i mig större delen av dal bhaten som serveras, men avböjer tacksamt påfyllning. Det visar sig att vi kommer starta samtidigt som de andra grupperna vars mässtält vi blivit inbjudna till. Det är två små grupper, en amerikan och en tysk i den ena och en amerikan i den andra, samt deras guider. Jag tänker för mig själv att jag ska försöka se till så att jag får gå sist. Jag vill inte känna mig stressad av att ha andra hak i häl bakom mig.
När jag lägger mig klockan 18 är jag spänd och lugn på samma gång. Det kommer dock ta till klockan 21 innan jag lyckas somna ordentligt. Två av guiderna i tältet bredvid verkar inte bry sig om att sova utan sitter uppe och pratar. Dessutom måste jag minst en gång i timmen springa iväg till den platsbygda “toalett” som finns för att kissa. En biverkning som kan komma av den höga höjden. Guidernas samtal irriterar mig något, men att behöva gå upp har jag vant mig vid. Det är bara att ta det som det är, jag kan inte ligga och störa mig på det. Precis som morgondagen. Glöm toppen, ta ett steg i taget och försök vara i nuet.
Del 2: Lobuche high camp – Lobuche peak
Klockan är 01:00 när vaknar jag av alarmet på min mobil. Det är mörkt, men faktiskt inte särskilt kallt. Det oroar mig. Under gårdagseftermiddagen svepte nämligen tjocka moln in över High Camp och att det är relativt varmt betyder att de fortfarande är kvar. I mina drömmar har jag sett framför mig en klarblå himmel när jag når toppen, men risken finns såklart att det inte går att se någonting däruppe på grund av moln. Jag vrider mig lite och känner efter i kroppen. Jodå, jag är fortfarande taggad.
Jag har faktiskt varit lite orolig för att stiga upp den här tiden på dygnet. Mörker och kyla är inte min favoritkombination och i vanliga fall hade jag nog bara dragit sovsäcken över huvudet, men nu känner jag mig redo. Det är dags. Dags för att se om den där viljestyrkan verkligen kan ta mig ända upp till toppen.
Den första delen går som sagt över barmark och det är riktigt jobbigt att ta sig fram i de klumpiga skorna. Jag är glad över att jag har mina stavar. Guiderna rör sig snabbt. Det finns en större grupp på åtta deltagare med guider cirka en halvtimma bakom oss och våra guider verkar göra allt för att de inte ska hinna ikapp. Efter en stund får jag säga ifrån. Jag måste få ta det i min egen takt, annars kommer det här aldrig gå. Det gör väl inget om de kommer ikapp? De får gå förbi i så fall.
Det är något meditativt att ta sig fram i kolsvart mörker. Man är som i en bubbla där det känns som att det bara är det som syns i pannlampans sken som existerar. Som att det inte finns någonting annat än det jag just här och nu kan se. Att jag dessutom är lite dåsig på grund av att det faktiskt är mitt i natten förstärker känslan. Det är som att tiden har upphört att existera.
Långsamt, långsamt, steg för steg tar vi oss uppåt. Jag har ingen aning om var vi är eller hur långt vi har kvar. Det är lite frustrerande att inte kunna se mina framsteg, men det är bara att repetera samma rörelser, om och om igen. Ibland följer vi en tydlig led, men oftast inte. Guiderna har koll på vissa riktmärken och jag följer dem plikttroget. Litar på att de fattar rätt beslut. Det sluttar stabilt lätt uppför, men då och då dyker det upp rep som jag måste använda mig av för att klättra uppåt. Jag har tidigare oroat mig för hur branta partier det kommer vara. Jag blir så otroligt lätt höjdrädd, särskilt om jag börjar tänka på att jag faktiskt måste ta mig ner för branten senare. Men här och nu tänker jag inte så mycket på det. Det är som att allt det jag har fått öva på hela den här vandringen, att vara just i nuet, har gett resultat. Jag tänker inte på vad som komma skall. Jag får ta det då.
Även om det är ansträngande att klättra längs repen känner jag hur hela kroppen fylls av energi då jag kommer till dessa partier. Äntligen känns det som att jag klättrar på riktigt! Toppen drar likt en magnet och ju mer avancerat det blir, desto mer taggad blir jag.
Efter några timmar kommer vi fram till glaciären och det är dags att spänna på stegjärnen. Den första biten går jag och mina guider i replag, vilket betyder att vi har ett löst rest knutna mellan oss. Men snart kommer vi fram till de fasta repen och det är dags att plocka fram vad jag lärde mig vid gårdagens träning. “Safety” kopplas på och därefter repklämman. Också går vi. Det är fortfarande mörkt ute, men plötsligt höjer en av guiderna rösten och pekar upp mot himlen. Stjärnor. Det spricker upp.
Den första biten är tuff. Att gå över stenig barmark i de hårda skorna har varit otroligt påfrestande för mina anklar och jag hade hoppats på att den mjuka snön skulle göra det lättare. Men icke. Snön är hård och det finns inga steg och sluttningen är så brant att jag inte kan gå ordentligt utan att fötterna konstant vrickas åt något håll. Det går absolut inte att gå rakt upp utan jag får förflytta mig i sidled för att kunna sätta ner fötterna ordentligt. Det är dessutom lite knepigt att rodda med utrustningen med ena handen samtidigt som jag försöker hålla fast min isyxa med den andra. Höjden gör också sitt. Det börjar bli riktigt tungt att andas nu. Snart faller dock allt på sin plats och jag fortsätter röra mig på rutin. Men det går långsamt. Fem till tio steg är ungefär det enda jag orkar ta innan jag måste stanna upp för att vila. Ibland ännu färre.
Under en lite längre vilopaus stannar jag upp och vänder mig om. Fram tills nu har jag bara haft fokus på repet jag kopplat in mig i, men nu ser jag att de börjat ljusna. Jag tittar för första gången runt och tappar nästan hakan. Herregud vad vackert! Vi har tagit oss en bra bit upp ovanför molen och nedanför oss sticker Himalayas toppar upp ur dem likt isberg på ett öppet hav.
När jag tittar ner ser jag den andra gruppen långt där nere och samtidigt inser jag hur otroligt brant det är! Jag fryser till lite. Ska jag ta mig ner här sen?! Men jag kan inte tänka på det nu. Jag kommer vara tvungen att göra det hurusom och jag får ta det då. Nu är det toppen som gäller.
De sista 20 metrarna är värst. Jag kan på riktigt inte ta ett steg utan att behöva stanna och hämta andan. Det är frustrerande, men samtidigt komiskt. Hade jag varit på normal höjd hade jag bara kunnat bita ihop och bara tvingat mig upp de sista stegen, men nu går det verkligen inte! Jag ser de andra kramas och gratulera varandra på toppen samtidigt som jag ger allt vad jag har för att kunna ta ett enda steg till.
Kl 06:32 tar jag tillslut det sista steget och äntligen står även jag toppen! Vilken känsla! Och vad vackert!
Att ta sig upp på toppen av ett berg innebär dock inte att man är “klar”, faktum är att man bara är halvvägs. Man ska ner också, en väg som kan vara ännu jobbigare än vägen upp. Risken är att man tömt kroppen på energi på väg upp och utan den där magnetiska toppen som dragplåster kan det bli det svårt med motivationen. Vi stannar därför inte särskilt länge på själva toppen. Efter en knapp halvtimme kommer den andra gruppen ikapp och då det blir trängre på den lilla toppytan bestämmer vi oss för att börja ta oss ner.
Den i förväg fruktade nedstigningen är faktiskt inte alls så läskig som jag föreställt mig. Med ryggen mot dalen firar jag mig sakta, men säkert baklänges ner längs repen. Något som gång på gång bevisats för mig under mina äventyr bevisas även här. Att våra rädslor bara är påhittade i vårt eget huvud. När vi väl konfronteras med dem i en verklig situation är de oftast inte alls så farliga som vi föreställt oss. Det är i vårt huvud vi bygger upp skräckscenarion om vad som kan hända. Verkligheten är oftast inte så komplicerad och vi klarar av mer än vad vi kan tro.
I slutet av glaciären tar vi paus för lunch, fast klockan bara är åtta på morgonen. Utsikten är helt otrolig. Jag vet inte om det beror på mitt lyckorus, men jag tror det är den vackraste jag sett på hela vandringen.
Vägen ner för glaciären är tuff, men går ändå ganska “lätt”. Det blir svårare när jag kommer ner till barmarken igen. Både kroppen och huvudet är rejält trötta vid det här laget. Det är över sex timmar sedan jag startade bestigningen. Sex timmar av konstant fokus och total ansträngning. Jag har kämpat för varje steg. Och jag måste fortsätta. Att gå uppför med alpinbootsen bland stenar må ha varit jobbigt, men det är ingenting mot vad det är att gå nerför. Det är skitjobbigt! Och även om jag har mina stavar finns det ingenstans att få fäste med dem. Det är bara hala stenar och klippor som omger mig. Eftersom jag inte sett något på vägen upp har jag heller ingen aning om var jag är. Guiderna är dock otroligt fina och hjälper mig där jag stapplar fram. Räcker mig en hand när det behövs och håller tålmodigt mitt tempo.
När repen vi tagit oss upp via dyker upp är det en otrolig lättnad som fyller mig kropp. Att få vända mig om och backa ner med hjälp av repen är mycket lättare. Och jag har något att hålla i. När jag firat mig ner och tittar upp kan jag inte fatta att jag faktiskt klättrade upp här inatt. Det går ju rätt upp! Jag minns det knappt.
Ännu mer lättande är det när jag återigen får syn på High Camp. Det må vara långt långt där nere, men det är där. Mitt mål. Det hjälper mig att hålla fokus och trots att jag är helt utpumpad lyckas jag fortsätta. Nu vet jag vart jag ska.
Efter cirka åtta timmar av total ansträngning kommer jag äntligen fram till mitt tält igen. Det första jag gör är att ta av mig de satans skorna och sätter på mig mina sandaler. Jag lägger mig ner i det varma tältet. Äntligen! Jag blir serverad te och lite mat och snart börjar poletten trilla ner.
Jag klarade det. Jag klarade det! Jag har bestigit Lobuche Peak! Jag har varit uppe på 6119 meters höjd! Trots min otränade kropp klarade jag det! Fast att det är varmt som i en bastu känner jag hur håret reser sig upp på mina armar och hur mina kinder täcks med tårar. Känslorna flödar över. Jag är totalt slutkörd, kroppen svullen av ansträngningen och jag vill i princip bara lägga mig ner och dö. Och samtidigt är jag så extremt lycklig. Jag kan inte förstå att det jag i så många veckor gått och oroat mig för verkligen gick vägen. För att JAG såg till att det gjorde det.
Jag tänker tillbaka på den där dagen på Sophiahemmet nästan två månader tidigare. Hur hoppet rann ur mig där och då på sjukhussängen. Men hur jag orkade resa mig, fatta beslutet att ändå genomföra bestigningen. Och hur jag på ren viljestyrka tog mig hela vägen till toppen!
Den här vandringen har gång på gång bevisat för mig hur vår egen motivation, inställning och vilja är en stor del även av vår fysiska styrka. Att inte låta känslan av att det är jobbigt begränsa oss, utan låta det vara okej att det är tufft, men fortsätta framåt. Genom att tro på oss själva och våga tänja på våra gränser för vad vi tror vi klarar av, kan vi utföra så mycket mer än vad vi tror! Vi kanske inte kan flytta berg, men vi kan i alla fall besitga dem.
11 reaktioner på ”Everest Base Camp, Dag 17-18 : Lobuche Peak, 6119 m”
Underbart att du klarade toppen och ”persen” innan! Å så bra skrivet! ?????
Tack snälla!!
Vilken resa du gjort, tack för att du delat med dig av både motgångar och medgångar. Bra kämpat och grattis!
Tack snälla!!
Underbart skrivet och bilderna! ❤️ /Sanna
Tack fina Sanna!❤️
Imponerande prestation!!! Tack för fantastiska bilder och fängslande berättelser.
Tack snälla! Vad glad jag blir att du gillar dem!
Wow vilken berättelse!
Otroligt bra skrivet med fina bilder.
Tack snälla!