PCT – Del 2 : Trail Angels

2016-04-22

:

Warner Springs – Ziggy and The Bear. 101 miles / 163 km–

När jag lämnade Sverige för snart en månad sedan var jag, om jag ska vara helt ärlig, väldigt trött på människor och deras beteende mot varandra. Jag var less på att lyssna på diskussioner om oväsentligheter som missade frisörtider eller olika nyanser av grått badrumskakel. Jag kände mig frustrerad över hur människor vägrade att hälsa på varandra eller ens titta upp om man var nära på att krocka runt ett hörn på gatan. Sa man något i stil med ”ojoj då”, fick man inte ens ett ögonkast tillbaka. Efter att dessutom gett dejtingappen Tinder några försök var min tilltro till människan än mindre, då ingen av de jag mött där verkat tänka särskilt mycket på den de dejtat, utan bara på sig själv och sina egna behov. Att människor i allmänhet inte tycktes göra något för någon annan om de  inte själva hade något att vinna på det var även det bara ytterligare ett steg mot den totala egoism vi verkar vara på väg mot.

Men i samma stund jag satte min fot på leden har denna hopplösa känsla släppt. Här ute är alla som en enda stor familj. Går man förbi någon man aldrig träffat innan slutar det ofta att man står och pratar i några minuter innan man önskar den andra en trevlig dag och forsätter. Campar man på samma ställe på natten pratar man som man känt varandra i evigheter. Här finns även så kallade ”Hiker Boxes”. Det är lådor som står på större knutpunkter, där man kan lämna utrustning eller mat som man inte behöver så att andra kan ta del av den istället. Allt är väldigt solidariskt och man hjälper den som behöver, inte för att få något tillbaka utan för att det är så man beter sig mot varandra.

–

Men det finns en annan grupp människor här på leden som får mitt hjärta att slå än mer. De som är så kallade Trail Angels. Det är människor som på ett eller annat sätt hjälper vandrare, utan att förvänta sig något tillbaka. Det kan vara att ställa ut dunkar med vatten på ställen längs leden där det kan vara svår torka, att agera taxi till och från leden eller att låta vandrare campa vila upp sig i deras hem när de besöker stan.

I skrivande stund sitter jag hos ledens kanske mest kända Trail Angel par Ziggy and the Bear som är lokaliserade ca 210 miles in på leden, strax utanför det lilla samhället Cabazon. Paret har sedan de flyttade hit för ca 4 år sedan hjälpt vandrare genom att låta dem bo på deras bakgård, lånat ut duschar och tvättmaskin (även om de senare just nu inte fungerar). På framsidan står ett antal bajamajor som endast är till för vandrarna. Förra året tog de emot inte mindre än 1800 vandrare och igår skrev jag in mig som nummer 270 för iår. Under dagen har Ziggy gjort sitt yttersta för att hålla koll på alla nyanlända så att de kommer tillrätta och får hjälp med det de behöver. The Bear har gjort ärenden, bland annat åkt fram och tillbaka till posten för att hämta paket som vandrare har postat hit till sig själva och också ansvarat för att fotografera alla som kommer hit.

För paketen tar de en avgift på 5 dollar och inne har de olika sorters läsk som de säljer för 1 dollar styck. Annars är allt de bjuder på fritt. Det finns en donationsburk, där man kan donera en slant om man vill, vilket känns väldigt självklart. Det är liksom lite det som känns så fint. När man får så mycket känns det också så självklart att ge.

Man kan undra vad som driver dem, men när jag frågar Ziggy om jag kan få göra en liten intervju med dem för bloggen börjar hon skruva på sig och säger att de helst inte gör det. De vill inte bli kändare än vad de är. Det är med andra ord inte credden de vill ha heller. Jag blir så himla varm i hjärtat av att träffa sådana här människor. Som bara vill hjälpa för att hjälpa.–

Men Ziggy and The Bear är långt ifrån de enda Trail Angels jag stött på. Redan innan jag började min vandring fick jag, som jag nämnde i tidigare inlägg hjälp av Clinton i San Diego. Han hämtade upp mig vid bussen, bjöd på mat, lät mig sova i hans segelbåt för att sedan skjutsa mig till starten av leden nästa dag. Allt som en vänlig gest. Andra jag mött är killarna vid ”Mike’s Place”, Josh och Tom, som serverade nygräddade pizzor på löpande band och lät oss sova i en byggnad på tomten.

Wallie, som hämtade upp mig vid leden och skjutsade mig till musikfestivalen Coachella när jag gjorde ett kortare stopp där, för att sedan, efter festivalen hämta upp mig och låta mig sova i hans hus i Palm Springs och skjutsade tillbaka mig till leden nästa dag.

Brendan och hans son Alexander som bjöd in mig till deras tisdagspicknick som råkade inträffa vid ett ställe där jag bestämt mig för att campa. Jag fick sedan även följa med dem hem på middag. Coppertone som satt i sin husbil längs leden och bjöd på rootbear floats för att muntra upp trötta vandrare som precis tagit sig ner för berget San Jacinto.

Alla dessa fantastiska människor har gjort detta utan att vänta sig något som helst tillbaka. Det är så otroligt härligt att möta människor som är så rakt igenom godhjärtade! Om fler kunde vara såhär hade världen varit ett så mycket härligare ställe!