S:t Olavsleden 2021

S:t Olavsleden, del 1:
Selånger – Norska Gränsen, 388 km på cykel

Detta inlägg är skrivet i samarbete med S:t Olavsleden

Jag svär. Allt är verkligen åt h***ete idag. ALLT! Precis allt j**la allt. Vinden blåser så träden ligger ner – givetvis åt fel håll så att till och med de korta sträckor som borde gå lätt att cykla, går tungt i motvinden. Podden jag lyssnar på är så vansinnigt dåligt och jag stör mig på varenda ord som sägs och hur det uttalas. Också blir vägen alldeles för j**la j**lig. Är den inte fylld med hålor så är den är täckt med knytnävsstora vassa stenar som förmodligen kommer ge mig punktering närsomhelst. Dessutom lutar den så där störigt lite-men-tillräckligt-för-att-det-ska-va-jobbigt-mycket uppför. Det är tungt att cykla, mitt knä gör ont och jag blir till och med sur på de vackra vyerna eftersom jag känner att jag inte har tid att stanna och ta upp kameran för att föreviga dem.

Till slut kan jag inte låta bli att skratta. Det är helt otroligt hur mycket fel jag kan hitta idag. Men jag har haft det på känn. Det är tredje dagen av sju på min cykling längs S:t Olavsleden. Den tredje och mest krävande, både fysiskt och mentalt. Inte nog med att det är “nästan-halvvägs-dagen”, den punkt då jag i alla äventyr och utmaningar, stora som små, finner störst mentalt motstånd. Det är också just tredje dagen som alltid är tyngst för kroppen. Men med flera utmaningar i bagaget har jag lärt känna både min kropp och mitt psyke. Det är som jag börjat följa en manual.

S:t Olavsleden går från svenska till norska kusten, mellan Selånger och Trondheim och är totalt ca 580 kilometer lång. Då gränsen mellan Sverige och Norge var stängd sommaren 2021 var målet norska gränsen, 388 km från Selånger.

Dag 1: Selånger – Borgsjö 

Den första dagen på ett äventyr är alltid härlig. Energin är på topp och allt är nytt och spännande. Så även denna gång. Efter att ha tagit tåget upp till Sundsvall från Stockholm, har jag satt av mot Selånger där leden börjar. Selånger låg en gång i tiden längst in i den havsvik som Olav Haraldsson, före detta kung av Norge, sägs ha landstigit år 1030 för att påbörja sin vandring tillbaka mot sitt hemland för att återta tronen. Det är i hans spår jag kommer att följa.

Min positiva energi och entusiasm har dock en baksida, den döljer lätt kroppens signaler på att det är lite för tungt. Jag märker inte när det är för jobbigt och istället hjälper den mig att pusha det där lilla extra, för “det är ju så härligt att äntligen vara iväg”! Det är lätt att ta ut sig och av den anledningen brukar jag se till att lägga in kortare dagar i början av ett äventyr. Men denna gång faller det sig så att jag råkar ha min längsta etapp idag, ungefär 10 mil om man räknar in sträckan till Selånger. Men det får funka, det måste bara funka. Jag har 7 dagar på mig att nå mitt mål vid norska gränsen och längs vägen har jag flera boenden bokade som jag ska hinna till. 

Jag lämnar den gamla kyrkoruinen i Selånger och det intilliggande pilgrimscentret och ger mig iväg. Leden som från början varit en vandringsled har på senare tid utvecklats och anpassats med olika sträckningar beroende på färdsätt. Idag finns det kartor inte bara för den som vill vandra, utan även cykla och rida. Till en början färdas jag längs landsvägen, men snart byts den ut till grusväg och traktorstigar. 

Trots att jag inte behöver ha med mig något tält och trots min positiva energi, känns det dock stundtals tungt. Det är tyngre att cykla på grusvägarna än på asfalt och de är inte sällan mer kuperade. Jag har faktiskt inte cyklat någon längre sträcka sen min resa genom Sverige 2019, så det tar onekligen lite extra på krafterna att hitta in i motoriken igen. Ganska snart hittar jag dock in i den rätta sinnesstämningen, att det får ta den tid det tar. Och jag är fortfarande på strålande humör.

Jag tar mig fram genom Medelpads landsbygd, följer Ljungan och längs vägen fascineras jag av alla otroligt vackra – men nästintill fallfärdiga hus och byggnader jag passerar. I bland känns det som jag färdas bland kulisserna till någon amerikansk Hollywoodfilm och jag bara väntar på att cykla rätt in i ett filmteam fullt med obskyra karaktärer, men jag möter knappt någon.

När jag slutligen vid tiotiden på kvällen kommer fram till Mitt Musteri utanför Borgsjö, får jag det varmaste av mottagande. Trots att jag är flera timmar sen, har ägarna väntat uppe och gör mig sällskap till middagen. En dusch, nybäddad säng och ett glas av gårdens egna äppelmust sitter inte heller fel efter den långa dagen.

Mat: Restaurang Spice Matfors, Ica Fränsta, Mitt Musteri
Boende: Mitt Musteri

Från Sundsvall börjar du med att cykla/vandra på Hälsans Stig till universitetet. Därifrån följer du markeringarna längs Selångersån till Pilgrimscenter i Selånger där leden börjar.

Vid Selånger ligger ruinerna av en gammal stenkyrka som tros ha byggts ca 70 år efter att Olav besökte platsen.

Vid Gisselåsen kan du passa på att fira en mil på leden med en kopp kaffe hemma hos Tommy, en fantastisk eldsjäl som både hjälper pilgrimer och för statistik över leden. Det står en skylt vid vägen, så du kan inte missa det!

Av St:Olavsleden är 45% grusväg, 36% asfalt och 19% går längs stigar. Mitt främsta tips om du vill cykla är att planera in gott om tid för äventyret så du kan ta det lugnt och njuta på vägar likt denna. Skulle jag göra om turen skulle jag planera max 4 mil per dag. Det går också alltid att lägga om rutten något så du får cykla på mer asfalt om det blir tufft med stigarna.

Dag 2: Borgsjö – Gällö

Den andra dagen börjar också den som vanligt. Jag känner mig fortfarande taggad, men något mör från gårdagen. Det är som att kroppen säger, ”vänta lite, ska du göra det här idag igen?! Det är väl inte en sån där långtur du ska ut på igen, det går jag inte med på. Bäst att sätta stopp för det.” Kroppen säger med andra ord ifrån och jag har lite känningar i ena knät. Men humöret fortfarande bra, så det rör mig inte så mycket. Lite smärta har jag varit med om förut, det går oftast över. Istället gläds jag över att vara på väg igen.

Jag färdas på smal traktorstig genom skogarna norr om Ånge. I väggrenen växer av mängder av olika blommor och framför mig flyger fjärilar av alla de slag. Jag cyklar förbi Halmmyran naturreservat där ett vindskydd är byggt jämte en naturlig källa. På botten av den klara källan kan jag se hur vatten kommer upp från underjorden, det är nästan hypnotiserande. Jag fortsätter förbi de gamla byggnaderna vid byn Lombäcken med sikte på länsgränsen mellan Jämtland och Medelpad.

Vid gränsen står en gränssten, den så kallade Altarstenen och en minnessten. Jag går upp till dem och lägger mig ner i gräset, med benet i högläge lutat mot den gamla resta stenen. Knät har börjat göra riktigt ont till och från, och jag känner mig lite orolig. Men, jag har inte så långt kvar till Bräcke där det ska finnas ett apotek där jag kan köpa sporttejp och inte minst – få äta glass på den berömda Glassbaren, mitt favoritglasställe i hela Sverige!

Medan jag ligger där funderar jag på om jag skulle ta och göra någon typ av slinga runt min vänstra fot, så att jag kan dra pedalen uppåt och på så sätt avlasta mitt onda högra knä. Men hur mycket jag än letar hittar jag inget i min packning som kan funka. Några kilometer senare passerar jag dock ett litet rastskydd. Jag kliver av cykeln och går ner för att kolla läget och innan jag fortsätter bestämmer jag mig för att gå in. Det finns inte mycket därinne, men i fönstret står några burkar med lite småsaker – bland annat massor av skosnören. Perfekt ju! Det kan jag ju göra den där slingan av!

I Bräcke visar det sig dock att apoteket är tillfälligt stängt, så jag får nöja mig med lite tigerbalsam, värktabletter och plåster på mataffären. Glassbaren är däremot öppen och jag slår på stort och beställer deras avsmakningsmeny – 8 smaker glass av högsta klass! Och kaffe såklart.

Jag trampar vidare mot dagens mål i Gällö, solen skiner och det är en riktigt härlig kväll. I Mordviken har jag via Facebook blivit inbjuden att hälsa på Tord som har huserat mängder av pilgrimer i sina dagar. Tyvärr har jag inte möjlighet att stanna någon längre stund, men det blir ett trevligt möte. Innan jag ska åka springer han iväg och kommer snart tillbaka med – en rulle sporttejp! Vilken hjälte. Jag ler åt ett uttryck jag hörde första gången då jag vandrade Pacific Crest Trail, “the trail provides“. Det som man verkligen behöver, det får man av leden. Lite “be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna.” (Matteus 7:7). Jag vet inte hur många gånger det har dykt upp tex mat eller en hjälpande hand, precis när det känns som mest omöjligt, men då jag behövt eller uppskattat det som mest. Precis så som skosnörena och Tords sporttejp.

Väl framme i Gällö tar jag in på Camp Viking där de belgiska ägarna bjuder på en god middag och en svalkande kall öl från deras hemland.

Mat: Glassbaren i Bräcke, Camp Viking
Boende: Camp Viking

Leden markeras med S:t Olavskorsets symbol och då den delas för de olika färdsätten sitter bruna skyltar som markerar vilket färdsätt som gäller för vilket håll.

För att navigera använder mig av kart-pdf’er som jag laddat ner från S:t Olavsledens hemsida (ovan), men också appen bikemap där jag snabbt kan se exakt var jag är någonstans (nedan). Det går också att ladda ner GPX-filer för att lägga in i appen.

Riddarsporre (ovan) och Rallarros (nedan) även kallad Mjölke, mjölkört är några av de blommor jag ser längs vägen idag

Glassbaren i Bräcke har bla vunnit första pris i Glass-SM för deras hemmagjorda glass. Jag lyxar till det med en avsmakningsmeny och smakerna blåbär, hallon/lakrits, hasselnöt, brynt smör/rostad mandel/burboun, äppelmust-sorbet, kola, viol, mojito-sorbet.

Hemma hos Tord på gården Eriksberg i Mordviken är ett av alla ställen längs leden där pilgrimer kan få övernatta. Här kan du läsa mer om vilka boendemöjligheter som finns. Givetvis kan du även övernatta i naturen enligt allemansrätten.

Dag 3: Gällö – Frösön

Så var det då dags för den där tredje och tuffa dagen. Kroppen har tagit helt slut på reserverna, vilket även påverkar humöret. Nu är det bara jobbigt. Knät gör ont och uppförsbackarna hånler åt mig som onda demoner. Det känns som jag måste cykla hur långt som helst. Men när jag tar en paus på en folktom badplats vid Anviksjön i Pilgrimstad, är det lättare att ta ett steg tillbaka och se nyktert på situationen.

Att vara beredd på när ens psyke kommer börja protestera, är något som jag redan sen mitt första äventyr lärt mig är oerhört viktigt. Då kan jag när jag väl är i situationen, ta mig igenom den lättare. Jag accepterar och hör mina känslor, men jag vet att de är bara är tillfälliga. Att det är en del av processen att de kommer här och nu. Tankar som “vad gör jag det här för!?” kan få komma, men jag låter dem inte ta övertaget eftersom jag vet att de bara är en reaktion på den situation jag befinner mig i just nu. När dessa tankar kommer är olika från person till person, men för mig kommer de oftast när jag är sisådär 45% in i en utmaning, dvs nästan halvvägs. Det spelar ingen roll om det är ett flera månader långt äventyr eller en timmes löprunda. Det är alltid då det är som tuffast mentalt.

Och det är precis där jag befinner mig nu. Det enda jag kan göra är att fortsätta så kommer tankarna upphöra av sig självt. Men, jag måste försöka göra något åt mitt knä. Tejpen och slingan till trots gör det fortfarande ont. Efter att knät börjar hugga ännu mer bestämmer jag mig. Det är dags nu. Dags att våga testa att cykla med STD-pedaler och tillhörande cykelskor. För trots att jag tidigare cyklat över 300 mil genom Sverige har jag faktiskt inte använt mig av den typen av pedaler. Jag har tyckt att det känts läskigt att liksom sitta fast med fötterna – det är ju som gjort för att ramla omkull! Och att testa något sådant mitt under ett pågående äventyr har känts för riskabelt. Fast den här gången är det tvärtom, nu känner jag att det är för riskabelt att inte testa. Fortsätter knät göra såhär ont kan jag vara tvungen att avbryta.

Jag svänger in på cykelbutiken Velo Rapide i Östersund där jag får bästa tänkbara hjälp, inte bara med pedalerna utan även justering och finputs av cykeln. Jag väljer ett par enklare skor som är så pass mjuka att det går att gå i dem och pedalerna har både en sida med click-in-fäste och en vanlig sida. Då kan jag välja om jag vill klicka i skorna eller ej. Därefter väntar boende och middag på Frösö Park Hotell, vilket visar sig vara helt magiskt. På hotellet finns även ett spa i vars bassänger jag kan ge knät precis den behandling det behöver. Genom att vada genom växelvis varmt och kallt vatten kickar jag igång blodcirkulationen i knäet och påskyndar återhämtningen. Middagen efteråt kanske inte fysiskt hjälper knät, men den stärker mig mentalt. Den är fantastisk vällagad och god, långt över vad jag förväntat mig. Det blir som en extra firning av att jag nu äntligen tagit mig förbi den där halvvägspunkten.

Mat: Centralkonditoriet i Brunflo, Frösö Park Hotell
Boende: Frösö Park Hotell

Dagen börjar med en tillsynes helt onödig uppförsbacke, upp från samhället Gällö och ned igen, men när jag väl är uppe får jag medge att den var värt det. Här finns en utsiktspunkt värt ansträngningen.

Längs vägen passerar jag mängder av kyrkor. Enligt den gamla traditionen skulle den som pilgrimsvandrade besöka kyrkorna längs vägen och av prästerna få stämplar i ett särskilt pilgrimspass som bevisade att man var en “sann pilgrim”. Passet gav därefter ökade möjligheter att få mat och husrum längs vägen. Det gav också möjlighet att passera fritt över landsgränser.

Idag finns pilgrimspasset kvar som ett minne och längs leden hittar du flertalet stämplar, de flesta liggandes i rödbruna postlådor eller skåp vid olika sevärdheter – som tex kyrkor. Det blir ett kul sätt att upptäcka leden och varje stämpelplats ger tillfälle att vila, reflektera och se vad som faktiskt finns där.

Du kan hämta ut ditt pass på pilgrimscentret i Selånger eller på någon av de turistbyråer man passerar längs vägen, samt på vissa boenden. Passet kan också beställas på S:t Olavsledens webshop. Det stämplade passet kan sedan användas som bevis för att få ut Olavsbrevet, ett diplom som ges till den som kan bevisa att hen gått de tio sista eller cyklat/ridit de tjugo sista milen in till Nidarosdomen.

Vackra vyer hjälper föga när humöret är kört i botten. En paus med lite energipåfyllning gör däremot susen.

STD-pedaler har ett fäste där du kan klicka in tillhörande skor. Detta för att även kunna dra pedalen uppåt och på så vis använda sig av hela tramptaget. “Men att ramla några gånger får man räkna med” som en i personalen på cykelaffären sa. Av den anledningen har jag inte vågat testa det tidigare.

Dag 4: Frösön – Wången

Så den fjärde dagen känns allt på topp igen och glädjen och njutningen i äventyret är tillbaka. Jag har tagit mig igenom de tre första avgörande dagarna och är dessutom mer än halvägs. Jag har med andra ord klarat av de mentalt svåraste delarna i utmaningen! Jag tycker det är spännande att testa mina nya skor och trampor, ler mot regndropparna när jag cyklar över Rödöbron. Väl över tar jag mig tid att besöka Rödöns kyrka där jag också tänder ett ljus för min vän Kim som nyligen gått bort.

Några kilometer senare passerar jag ytterligare en källa. Den forna norska kungen Olav Haraldsson, vars spår jag följer, återtog aldrig tronen. Istället stupade han vid ett slag i Stiklestad strax över norska gränsen. Efter hans död började dock rykten att spridas om hur människor han träffat längs vägen, magiskt tillfrisknat från diverse sjukdomar efter hans besök. Snart därefter helgonförklarades han som S:t Olav och ansågs vara de sjukas skyddshelgon. Att dricka ur de så kallade S:t Olavskällorna längs vägen, som han förmodas ha besökt på sin egen vandring, sägs ha en helande kraft. Med tanke på mitt knä känner jag att jag inte har något att förlora, så jag dricker för första gången några klunkar direkt ur källan och hoppas på att det på något underligt sätt ska göra mirakel även för mitt knä.

Jag pendlar vidare mellan grusvägar och traktorstigar, tar en fika vid Näskotts hembygdsgård och fortsätter med humöret på topp. Inte ens när jag några kilometer senare inser att jag fått punktering tyngs jag ner. Vad spännande! Jag har ju aldrig haft punka innan, nu ska vi se om jag kan fixa det! En snäll pizzabagare i Nälden erbjuder mig att låna hans garage och hans verktyg om jag behöver. Jag tackar med att beställa en pizza till att börja med. Lika bra att fylla på med energi så jag inte tappar tålamodet direkt.

Den sista biten mot Wången börjar det blåsa ordentligt. Eller, det har faktiskt blåst ända sen dag ett så jag störs inte nämnvärt av det, mer än att jag känner att vinden har ökat. Men när jag kommer upp på en höjd med fri utsikt längs Alsensjön är det faktiskt lite väl. Samtidigt som jag stannar till på en parkeringsficka för att ta en bild över dalgången, märker jag att jag måste hålla i cykeln för att den inte ska blåsa omkull. Plötsligt ropar någon bakom mig och ett par hoppar ur en van på andra sidan vägen. Det visar sig vara Jenny och John, några bekanta som också cyklar leden, men som just idag har en vilodag. Det är härligt att se några familjära ansikten och växla några ord. Men när jag ser på dem hur de lutar i vinden inser jag hur mycket det faktiskt blåser.

Framme vid Wången står flaggorna på uppfarten rakt ut, men själva flaggstängerna bågnar. 18 sekundmeter läser jag senare att det varit. Om det ens räcker till. Jag känner mig tacksam över att det blåst varje dag vilket har gjort att jag gradvis vant mig vid det. Hade jag bara haft lugna dagar fram till nu, hade det förmodligen känts betydligt mycket värre.

Mat: Näskotts hembygdsgård, Pizzeria Lacita i Nälden, Wången wärdshus
Boende: Wången wärdshus

Jag dricker några klunkar av det heliga vattnet i källan vid xxx, men annars ser jag till att fylla på mina vattenflaskor där jag äter mat eller där jag övernattar. Hade jag vandrat hade jag definitivt haft med mig ett vattenfilter, men på det här viset behöver jag nite tänka på det.

Under min sadel sitter en liten väska med ett första hjälpen kit för punktering, innehållande bla reservslang, däckavkrängare och multiverktyg. Hittills har jag aldrig behövt använda det, men nu är det ovärderligt. Med hjälp av denna tutorial från cykloteket lyckas jag efter några försök få den nya slangen på plats.

Dag 5: Wången – Åre

Den femte dagen går allt på automatik. Packa, käka frukost, packa det sista och dra iväg! Idag tar jag sikte på Åre vilket känns härligt. Även om det varit en fin resa hittills längtar jag efter lite berg. I alla fall så länge jag slipper cykla uppför dem. Jag vet dock att jag har en inte så rolig backe framför mig. Jag har faktiskt cyklat den här sträckan innan, fast åt motsatt håll och minns hur jag då tänkte “ha, jag är glad att jag inte cyklar åt andra hållet”! Det är med andra ord en lång uppförsbacke som väntar. men när jag kommer dit, visar det sig dock inte vara några som helst problem. Några tunga tramptag och andetag så är jag uppe. Jag känner mig stark. Både fysiskt och mentalt.

På vägen till Åre stannar jag för lunch vid det fantastiska Kretsloppshuset i Mörsil och därefter gör jag även ett obligatoriskt stopp i Lundhags fabriksbutik i Järpen där jag passar på att köpa på mig lite nya kläder inför kommande vandringar. Leden fortsätter längs E14 med några avvikningar upp på de parallella grusvägarna. När Åreskutan tornar upp sig framför mig känns det som att jag är hemma. Jag njuter av den sista biten till Hotellet Holiday Club där jag bokstavligen får cykla genom de långa korridorerna ända till mitt rum.

Mat: Kretsloppshuset i Mörsil, Supper i Åre
Boende: Holiday Club

Åre gamla kyrka som ligger i mitt i byn är en gammal medeltida stenkyrka från 1100-talet. Faktiskt den enda i sitt slag i fjällvärlden.

Dag 6: Åre – Skalstugan

Så på den sjätte dagen är det som allt släpper, även det fysiska. Det går snabbare. Jag susar fram och avverkar de sex milen jag har framför mig på bara några timmar, till skillnad från hela dagar. Jag bestämmer mig till och med att ta en liten avstickare på nästan 4 km, varav hälften är brant uppförsbacke. Detta för att besöka Tännforsen, “Sveriges största vattenfall”. Om det nu är det största vet jag inte, men om man räknar mängden vatten som faller under ett år, ska det tydligen vara det.

Efter någon timmas paus och trängsel bland turister fortsätter jag. Jag har svängt av E14 och cyklar nu på Länsväg 322, också kallad Skalstuguvägen eller Karl Johansvägen. Efter freden mellan Sverige och Norge 1814 rustades den gamla “vägen” upp. Kung Karl XIV Johan var dock inte nöjd då den invigdes och 24 stenvalvsbroar fick byggas till i mitten av århundradet, vilka står kvar än idag.

Ju längre jag kommer, desto mer öppnar vyerna upp sig. Stora sjöar och myrmarker, skogar och vattendrag. Den asfalterade vägen är i otroligt bra skick och känns nästan malplacerad, men som cyklist är jag tacksam. Den är också väldigt lite trafikerad (kanske för att gränsen till Norge är stängd just nu). Färden går betydligt lättare än jag tänkt mig. Visst går det uppför, men mest är det flackt. För första gången lyckas jag växla upp på treans växlar.

Vinden har stillats och solen skiner. Det är en riktigt härlig sommardag, en sån där härligt lugn och vacker dag som man sällan ser på fjället. Jag märker hur jag blivit som ett med äventyret. Jag har tagit mig igenom alla fysiska och mentala spärrar och vant mig vid att vara på resande fot in i oändligheten. Det är som att tiden upphör att existera och timmarna är inte mer än den måttenhet de faktiskt är. Det är nu som utmaningen blir riktigt njutbar. 

Tanken var att jag skulle sova i Skalstugan inatt, en gammal tullstation där det senare byggdes en jaktstuga och som på tidigt 1900-tals togs över av släkten Wallenberg. Sedan dess har den blivit en förmån för SEB:s anställda dit de har möjlighet att ta semester – men i mån av plats kan även andra övernatta där. Dock finns det ingen plats för mig då jag anländer, istället kommer min vän Elisabeth från Duved komma till undsättning. Elisabeth som driver företaget Taktältarna har med sitt eget privata tält på bilen och med tillstånd från stugan får vi åka in på en av deras privata vägar. Vi parkerar intill en sjö där de norska bergen med det 1248 meter höga Storkjølhaugen i spetsen, utgör en av de mest otroliga kulisserna till en campingplats jag varit med om. Till och med Elisabeth som är van att vara ute i trakterna häpnas. “Det är ju en sån här plats man alltid drömmer om att hitta”, säger hon medan hon brassar mat på den medhavda stekhällen.

Det blir en fantastisk kväll i solnedgången, med god mat och några kalla öl. The trail provides. När en dörr stängs öppnas en annan och så vidare. Åh vad jag älskar att vara ute på äventyr!

Mat: Millestgården i Duved
Boende: Taktält

Kyrkan i Duved är enligt mig en av de finaste längs leden

Tännforsens vattenfall är väl värt sina extra kilometrar, så är också Ristafallet, öster om Åre

Min trogna följeslagare. Cykeln jag har är en hybrid, närmare bestämt en Scott Sub, och jag använder mig av tre cykelväskor, två bak och en på styret.

Taktältarna är ett företag som både tillverkar och hyr ut taktält. Et lite lyxigare sätt att tälta helt enkelt!

Dag 7: Skalstugan – Norska gränsen

Tar det sex dagar för att komma in i ett äventyr? Till att kroppen och psyket vant sig och man kommit in i den rätta sinnesstämningen? För mig verkar det i alla fall göra det. Efter sex dagar känns det på något sätt fulländat.

Jag har bara cirka sju kilometer att cykla idag och när jag vinkar hejdå till Elisabeth känner jag lugnet i kroppen. Värmen är tillbaka, vinden stilla och jag har all tid i världen på mig. Igen är det som att tiden står stilla. Jag fullkomligt älskar denna känslan när jag är ute på ett längre äventyr. Jag kan njuta av allt som finns omkring mig, stanna när det behövs eller växla ner på ettans växel eller rent utav dra cykeln om leden blir för jobbigt. Jag har ingen brådska utan allt som räknas är här och nu. Det blir som en känsla av samhörightet, som att man flyter ihop med naturen, ser sin egen pusselbit mitt i allt. Som att man är en del av det, som att man är hemma. Jag är inte längre en gäst på besök. Det här är min skog, min väg, min himmel, mina berg.

Jag tar mig in på en smal grusväg och cyklar genom fjällbjörkskog och myrar, upp och ner över fjället. Och så plötsligt är jag framme. Vid riksröse 165B. Tyvärr får jag inte fortsätta längre än hit då restriktionerna för covid-19 säger att man bara får ta sig in i Norge via en bemannad gränsstation och någon sådan finns inte här. Jag sätter mig ner och njuter en stund. “Den sjunde dagen vilade hon” tänker jag med ett leende.

Hit men inte längre! Då jag gjorde den här resan var gränsen stängd mellan Sverige och Norge, så tyvärr kunde jag inte ta mig hela vägen till Trondheim. Men leden finns ju kvar.

Ordet Pilgrim sägs betyda ungefär ”främling”. Att pilgrimsvandra kan med andra ord syfta på att ge sig ut mot det okända, mot en plats som öppnar upp för nya insikter och erfarenheter, nya möten och reflektioner. Man brukar också prata om hur pilgrimsvandring skiljer sig mot tex fjällvandring genom att gå i så pass mycket tryggare miljöer att säkerhetsaspekten inte är något man måste lägga särskilt mycket fokus på då man är långt ifrån lika exponerad för vädret då man går genom civilisationen. Detta gör att pilmgrimsvandringen på många sätt kan ses som en inre resa snarare än en yttre. 

Jag har varit ute på en hel del äventyr vid det här laget och ska jag vara ärlig kändes det som att just denna resa inte skulle bli någon större utmaning. Men det har den varit. Och framförallt har den varit just en inre resa, precis som alla äventyr är, stora som små. Jag har fått tid att blick inåt, både fysiskt och mentalt. Jag har varit tvungen att känna in min kropp och tyda dess signaler. Jag har fått att lära känna mina mentala cykler och jobba med dem. Jag har fått utveckla mig och har lärt mig saker. Fått skruva isär och ihop en cykel och laga min första punktering. Så jag är inte på något sätt slutkörd när jag når mitt mål och jag tycker det är skönt att alla äventyr inte behöver fungera på det sättet. Att cykla st olavsleden har definitivt varit något annat än jag är van vid, men det har ändå givit mig väldigt mycket. Jag ser definitivt fram mot att få ta mig den avlutande sträckan, från norska gränsen till Trondheim en annan gång.

Även om pilgrimsvandringen en gång i tiden hade en religös botten, är det nog få som ser den som det idag. Men vad innebär det egentligen att vara religös? Även om jag inte tror på någon gud eller så, tror jag ändå på att vi alla har en kraft inom oss. En kraft som om vi lär oss hur den fungerar och hur vi kan använda den kan använda för att nå precis var vi vill i livet. Kanske är en pilgrimsfärd ett sätt att börja förstå den. Varför inte prova du också?

Att ta med cykel på tåget är tyvärr inte helt enkelt 2021, men det går. Reglerna säger att “Du kan ta med din cykel på resan om du monterar ner eller fäller ihop cykeln och förvarar den i lämplig cykelväska (…) max 140x85x30cm, maxvikt 25 kg för både cykel och väska. Väskan ska placeras på ett ledigt utrymme ombord. (…) Observera att ombordpersonalen, av säkerhetsskäl, kan tvingas neka större specialbagage om det inte finns utrymme för dessa ombord.”

Faktaruta S:t Olavsleden

Mellan: Selånger – Sundsvall
Via: Bla Bräcke, Östersund, Åre
Längd: ca 580 km (388 till Norska gränsen)
Färdsätt: Till fots, med cykel eller häst 
Säsong: Midsommar – sept
Boende: I naturen enligt allemansrätten eller på något av alla boenden längs leden
Vatten: bör renas från naturen, men finns många ställen att fylla på
Mat: Går att köpas längs vägen
Ta sig hit: Tåg eller buss till Sundsvall, därifrån går en led till Selånger
Läs mer: stolavsleden.com

Historia

Leden är uppkallad efter helgonet S:t Olav, eller Olav II Haraldssen som var hans riktiga namn. Han föddes år 995 i Norge och var tidigt ute på flera vikingatåg och stred i bla England och Normandie. År 1015 återvände han till sitt hemland där han också kröntes till kung, bara 20 år gammal. Vid den här tiden var kristendomen väl utbredd i Europa, pilgrimsvandringar genomfördes sen några hundratals år tillbaka till heliga platser så som Petrus grav i Rom och Jakobs grav i Santiago de Compostela. I Norden var det dock fortfarande folktron på asagudarna som dominerade och Kung Olav som blivit omvänd och döpt på sina resor, arbetade hårt under sin tid på tronen för att kristna landet, vilket han också lyckades med.

År 1028 drevs han dock på flykt ifrån Norge av andra som ville åt makten, men återvände efter två år för att ta tillbaka den. Från öst sägs han ha stigit i land i Selånger innanför Sundsvall och därifrån tagit sig vidare mot Norge. Dessvärre förolyckades han vid ett slag i Stiklestad och begravdes därefter i Trondheim, på den plats katedralen Nidarosdomen står idag.

Ett snopet slut kan tyckas, men strax efter Olavs död började olika rykten spridas. Bla om hur människor i hans närhet mystiskt tillfrisknat från diverse sjukdomar. Snart helgonförklarades han som S:t Olav och precis som på andra platser började människor att följa i hans fotspår. Idag finns det flera S:t Olavsleder i Sverige, alla med riktning mot Nidarosdomen, men den mest omfattande och även nordligaste av dem alla är just den som börjar i Selånger och därifrån sträcker sig ca 580 km via bla Östersund, Åre och Stiklestad till Trondheim.

Att pilgrimsvandra innebar att man vallfärdade mot en plats, ofta helig så som tex Nidarosdomen, i hopp om botgörelse eller att få uppleva mirakel. Mellan år 1150-1450 uppskattas omkring 20-50% av den vuxna befolkningen i Europa ha genomfört pilgrimsvandringar men när den Lutherska tron nådde Sverige och landet reformerades, förbjöd kungen Gustav Vasa pilgrimsvandringar 1545! De uppfattades som ett missbruk av pilgrimstanken. Därefter föll de i glömska men har de senaste åren återfått sitt intresse.

På 2010-talet togs ett intiativ att lyfta fram den gamla leden och i samband med det genomfördes en stor satsning på att rusta upp leder och markeringar, samt uppdatera kartorna. Dessutom tog man fram parallella rutter för alternativa färdsätt så som ridning och cykel.

Läs mer om Pilgrimsvandring på:

• S:t Olavsleden
• Pilgrimscentrum
• Svenska Kyrkan
• Pilgrim i Sverige, nationellt samordningsorgan för främjande av pilgrimsleder och vandring i Sverige