Everest Base Camp, Dag 19-23 : Vägen ner, Thukla – Lukla

2017-12-08

:

Den fortsatta vandringen från Thukla ner mot Namche gick snabbt. För varje steg jag gick, för varje höjdmeter jag tappade, blev luften allt mer syrerik och min kropp som var anpassad för att snabbt ta upp syret i den tunna luften på högre höjd, fick bokstavligen stegvis mycket mer energi ju allt lägre jag tog mig.

Mitt första mål blev Tengboche där jag planerade ta lunch. För att ta sig dit från Thukla kan man välja på två vägar. Den ena går via Dingboche och den andra via Pheriche. Eftersom jag gick via Dingboche på vägen upp valde jag att ta den andra på nervägen. Det visade sig vara ett bra val. Leden var fin och de enda jag mötte var några jakar och dess vallare. Jag kunde lugnt strosa fram och jag njöt av varenda sekund.

Redan från att jag stegade ut från lodgen i Thukla var det faktiskt som att en helt ny stämning infunnit sig. Som om ett lugn hade sänkt sig. Jag var klar med allt jag skulle göra och hade gott om tid på mig för att ta mig ner till Lukla, jag hade till och med planerat några extradagar i Namche, så jag hade ingenting att oroa mig för, inget att stressa upp mig över. Dessutom kunde jag njuta av den otroliga stolthet jag kände över att ha klarat av allt det jag kom hit för!

Efter några timmars vandring ner genom stenlandskapet började sakta men säkert grönskan komma tillbaka och den sista stigningen upp mot Tenboche gick i tunnlar av grönskande Rhododendron. På uppvägen var denna sträckan dimmig och regnig, men denna gång sken solen. Det är så häftigt att få se hur naturen gör sig olika i de olika väderlekarna!

Vy upp mot Ama Dablam på vägen ner från Base Camp v/s vägen upp mot Base Camp.

Den sista biten mot Namche fick jag tillbringa under min absoluta favorittid att vandra på. I solnedgång och skymning. Och det kunde inte varit finare. I Namche hade jag bestämt mig för att ta in på ett hotell högre upp i byn istället för på en av lodgerna. Jag hade hört rykten om att de skulle ha dusch på rummet och det lockade verkligen. Senast jag sköljde av kroppen var dagen innan jag lämnade Namche sist, det vill säga mer än en vecka sedan…

Det slutade just på Hotel Himalayan Cultural Home. När jag kom dit blev jag mött av en äldre kvinna (ägarinnan Maya) som visade mig ett av rummen. Ett riktigt rum med träpanel på väggarna, snidade fönsterkarmar, två fint bäddade sängar med eluttag och sänglampor. Och – ett badkar! Priset? 20 dollar natten. Taget! Efter en lång varm dusch beställde jag in en hysteriskt god vegetarisk biff och något jag länge suktat efter. En öl. Absolut inte kall, men ändå, en öl.

Dag 20 – 21: Namche

Och det är alltså på detta hotell jag blivit kvar hela min vistelse i Namche och i vars fönster jag sitter och läser. Jag hade innan funderat lite på vad jag skulle göra när jag kom hit. Ta en dagstur någonstans eller hyra en häst (som man tydligen kan göra överallt), men när jag väl vaknade upp efter min första natt på hotellet kändes det mest lockande att bara ta det lugnt. Att strosa runt i staden och över de närliggande kullarna och bara vara. Njuta av allt jag faktiskt klarat av och inte känna att jag behövde utföra någonting mer. Och så har det blivit. Jag har strosat runt i byn, tagit en massage på Khumbu Lodge, promenerat på småsitigar runt kullarna för att hitta en avskild plats att läsa på, tagit en fika på ett café och njutit av att få sova på ett lugnt hotell där sömnen inte störs av folk som klampar runt mitt i natten utan att tänka på sina rumsgrannar. Trots att 20 dollar inte är särskilt dyrt är det bra mycket dyrare än de två dollar lodgerna kostar per natt, vilket tydligen håller gästerna borta.

När det börjar bli för varmt att sitta i fönstret beger jag mig av ner mot marknaden som Maya tipsade mig om. Det är fullt med folk, mestadels lokalbor. Här kan man köpa varor som inte finns här uppe utan som burits hit dagen till ära. Här blandas tvål, konserver, toapapper, öl, jeans och skor, men också frukt och mer exotiska grönsaker. Det finns också en köttbod som jag som hastigast kikar in i. Om jag har förstått det hela rätt tillåts det inte att man slaktar djur i Sagarmatha National Park, vilket innebär att allt kött som serveras måste bäras upp och det verkar som att detta är dess första anhalt. När jag ser hur köttet hänger i den varma luften, hur det behandlas och säljs nedslängt i vanliga plastpåsar känns det extra bra att jag inte ätit något kött under vandringen. Man brukar säga att man ska undvika kött när man är på hög höjd pga att det är svårare för kroppen att smälta, men här är även hälsorisken en stor del av anledningen och jag förstår nu varför.

Dag 22: Namche – Phakding

Efter några dagars lugn och ro i Namche känns det som att det är dags att gå vidare. Jag säger hej då till Maya som varit så gullig mot mig hela vistelsen och lovar att komma tillbaka en nästa gång. Vägen ner till Lukla är den samma som jag vandrat uppåt, men trots att jag passerat här bara någon vecka tidigare känns många platser som helt nya. Jag känner igen vissa större riktmärken så som vattenfall och hängbroar, men vissa känns det som jag aldrig sett tidigare. Det känns både märkligt och häftigt. Jag undrar vad jag tänkte på på vägen upp som fick mig att missa vissa ställen helt och hållet.

Dagen från Namche till Phakding känns lång men när jag slutligen kommer fram till Namaste lodge, där jag sov på vägen upp möts jag i dörren av en sprudlade herre, ägaren till Lodgen. “You’re back!” utbrister han samtidigt som hela han skiner upp. “How did it go?” Skeptiskt tänker jag först att han säkert säger så till alla. Det syns ju ganska tydligt på en om man är på väg upp eller ner menar jag. Men efter att vi pratat en stund blir det ganska tydligt att han faktiskt minns mig. Han frågar om Sverige och om toppturen bland annat. “You’re strong woman”. Senare visar han stolt upp en bild på sin nyfödde son som fötts sedan jag var här sist. Hans fru är i Kathmandu där hon fött och han tar hand om verksamheten här uppe under tiden. I vanliga fall brukar hon ta hand om lodgen och han guidar turer i bergen. Det känns häftigt att få en inblick i någons liv på det här sättet.

Dag 23: Phakding – Lukla

Sen sista vandringsdagen är det dags att gå upp till Lukla. Därifrån ska jag imorgon flyga till Kathmandu. Om allt går som det ska vill säga. Flygplatsen i Lukla har ett rykte om sig att ha väldigt många inställda avgångar. Vädret måste vara bra och under kontroll för att flygen ska kunna lyfta och landa på den korta landningsbanan mitt bland bergen. Men det känns lugnt, idag är himlen klar och den luftburna trafiken i full fart.

Efter några dagar på redan vandrade leder känns det spännande att ta den sista vägen upp mot Lukla. Jag var ju faktiskt aldrig där på vägen upp utan passerade nedanför, så jag är lite spänd på hur det kommer se ut. Den sista vägen upp mot byn går upp genom skog och bakom en kulle längre bort ser jag flygplan och helikoptrar lyfta och landa, så jag känner mig ganska säker på att det är där det ligger. Även om jag är spänd på att komma dit är jag inte särskilt ivrig. Jag vet ju att jag kommer hinna dit – och i god tid dessutom. Men plötsligt, som från ingenstans dyker en port upp och när jag stegar igenom den befinner jag mig i staden.

Lukla har som en lång gata som går från flygplatsen ner till den här porten. Längs den ligger mängder av lodger, små souvenir- och utrustningsbutiker och en och annan pub/restaurang. Alla med fantasifulla namn så som “Everest Café” eller “Everest Burger”. Jag tar in på en lodge närmast flygplatsen som jag blev rekommenderad av ägaren till lodgen i Phakding. Efter att ha lokaliserat flygplatsen och vart jag ska checka in går jag tillbaka till en av pubarna för att ta en öl och ringa hem till mina nära och kära och berätta att jag kommit fram.

När klockan närmar sig 15 börjar jag röra mig tillbaka. Nu öppnar nämligen incheckningen på flygplatsen. Min flight är inte förrän klockan 07 imorgon bitti, men dagen innan man måste besöka sitt flygbolag och bekräfta att man ska med. Det går snabbt och smidigt. Jag får förklarat att jag ska vara på plats kl 06 för min slutliga incheckning. Efteråt går jag tillbaka till lodgen och på vägen upp möter jag två av killarna som var med på bestigningen av Lobuche. Det känns härligt att få se några bekanta ansikten och få någon att prata med. Vi bestämmer att ses för middag lite senare.

På middagen får jag veta att de istället för att gå ner mot Thukla gick upp mot Gokyo. Det ska tydligen varit väldigt fint och jag känner ett litet uns irritation över att jag inte också tog den vägen. Men samtidigt känner jag att det inte gjorde något alls. Mina dagar efter Lobuche har varit helt fantastiska och något helt annat än mina dagar på väg upp. Och jag vet ju att jag kommer tillbaka. Leden finns kvar.

När jag lägger mig i mitt lilla rum för att sova är det med ett leende på läpparna. Jag är så otroligt stolt och nöjd över den här vandringen, men samtidigt inte ledsen över att åka härifrån. Det är liksom dags. Och jag kommer ju som sagt tillbaka.