Gotland

Den första juni 2019 gav jag mig ut på vad som skulle komma att bli en 485 mil lång resa genom Sverige. Med hjälp av mina fötter, kajak och cykel, gjorde jag en upptäcktsresa genom landets alla 25 landskap. Jag ville upptäcka landet jag är född och uppväxt i och samtidigt inspirera andra till att också resa mer hållbart i närmiljö.

Nu presenterar jag nu en bloggserie på 25 inlägg, ett per landskap. I dessa kommer jag ta er med på min resa, men också dela med mig av tips, länkar och annan matnyttig info – detta så att du också kan ge dig ut på din egen bakgård!

Hela denna resa gjordes för egen maskin, utan hjälp av motordrivna fordon. Nedan kan ni bla läsa om hur jag tog mig till och från det landskap som ligger dryga 80 km från fastlandet:
Gotland

Av alla de landskap jag besökt på min resa är nog Gotland ett av de som sticker ut allra mest. Det är nog också det som har samlats på sig flest “jag kan knappt tro att detta är i Sverige”. Så unik är den lilla avlägsna pärlan i Östersjön. 

Ute i Östersjön, ja. Av alla våra 25 landskap har vi två öar; Öland inom en broförbindelses räckhåll och Gotland som ligger helt avskilt, dryga 80 km från fastlandet. Eftersom denna resa skulle göras helt för egen maskin var färja otänkbart att ta ut (flyg inte ens att tänka på) och det jag kände att jag hade mest erfarenhet av var paddling.

ATT PADDLA TILL GOTLAND

Att paddla till Gotland är dock inget man gör bara sådär. Den närmsta vägen innebär nära 60km över öppet hav, utan en enda ö att ta sikte på, eller att ta räddning av om olyckan skulle vara framme.

Men när jag i mitt optimistiska planerande inför detta äventyr, där fokus låg på att DET SKA GÅ, så planerade jag in det just “bara sådär”, att jag skulle paddla till Gotland från Öland och sedan vidare från Fårö till Nynäshamn via Gotska Sandön. Men när det väl började bli verklighet började orosmolnen att hopa sig. Skulle det gå? Fixar jag det?

Jag visste att själva sträckan inte skulle vara ett problem. Uthålligheten och pannbenet har jag, så längden var jag inte orolig för. Förhållandena på havet däremot, var en helt annan sak som jag saknade både kunskap och erfarenhet av. Och under svenska sommaren är det inte bara vindarna man måste hålla reda på, utan även åskoväder. Det är ingen bra idé att vara mil från närmsta räddning om vädret skulle slå om.

Som tur var lyckades jag övertala min vän Emil Gyllenhammar som jag lärt känna via Paddla för Musikhjälpen och som även är kajakguide, att följa med på första sträckan. Med honom kunde jag känna mig trygg. Jag vet att han inte skulle ta mig ut i några galna förhållanden och att han skulle se till att vi hade goda marginaler, både med väder och vind. Han hade redan från början sagt, att blåser det mer än 5 sekundmeter ger vi oss inte ut.

Dock var det ändå lite nervöst när det väl närmade sig. Ordentliga åskväder hade dragit fram över Sydostsverige och dagen innan jag paddlade över Kalmarsund till Öland, blåste det dryga 10 sekundmeter. Bara anblicken av de vågorna som bildades på det ca 5 km långa sundet fick det att kännas i magen. Det där ville jag inte paddla i.

Men så över en natt – bokstavligen – så vände det. Vädret lugnade sig och paddlingen över till Öland gick bra. När Emil sen kom och mötte upp mig dagen efter, drog endast en svag bris in över Ölands nordspets. Jag minns att jag sa, tidigt på morgonen, att “Jag tror inte jag förstår vad jag begett mig in på” . “Näe, det tror inte jag heller” svarade Emil, med hans typiskt lugna stämma, vilket gjorde att det ändå kändes tryggt.

Vi utgick från Böda hamn och planen var att paddla rakt öster ut, mot Stora och Lilla Karlsö. Det var de närmsta öarna, 54 km bort. Därifrån återstod nästan 10 km paddling innan vi skulle nå Gotland. Vi packade flytvästarna och båtarna fulla med snacks och bestämde att vi skulle pausa för snacks en gång i timmen och utöver det, äta en större måltid var tredje timma. “Det viktigaste är att vi äter och håller energinivån uppe”, berättade Emil. Jag hade också följt hans råd att skaffa en flytväst med plats för vätskeblåsa för att kunna dricka enkelt och regelbundet längs vägen. Förutom 3 liter i den, packade jag även ner 3 liter till i snacksluckan. Jag ville inte riskera att hamna utan vatten.

När vi till slut stegade ut i det grunda vattnet, låg vattnet nästintill spegelblankt. Lite längre ut syntes vattnet lite mörkare där det började krusa sig. Vi hoppade i, och började paddla mot horisonten. Kompassen som jag köpt in, visade rakt öster ut, förutom någon enstaka grad nordlig riktning. Det var bara att följa dess riktning, men även solen gick att använda som färdvisare. Emil trodde det skulle ta 2-3 timmar innan vi såg land, men det tog snarare det dubbla innan något svagt, svagt började bryta horisonten.

Till en början kände jag mig nervös. Tänk om jag skulle bli sjösjuk, eller få panik när jag insåg att vi var så långt från land. Vid några tillfällen kände jag en obehaglig klump i magen. Men jag ignorerade den. Insåg att den inte uppkommit av situationen i sig, den hade jag under kontroll. Det var hjärnspöken som ville få mig att vända om. Egenutvecklade rädslor. Så jag bestämde mig för att de inte skulle få ta övertaget, paddlade vidare mot horisonten och intalade mig att Öland låg ju bara precis där bakom mig. Självklart visste jag att så inte var fallet – men det gjorde att jag kunde fokusera på hur läget verkligen var, istället för att bygga upp skräckscenarion som hindrade mig. Jag sa heller ingenting till Emil. Ville inte uttala rädslan och göra den mer verklig och därmed växa. Klumpen i magen kom till och från under ungefär en timmas tid, sen försvann den. 

Vi stannade och snacksade på våra förutbestämda tider. En snickers, ett ägg med kaviar, en bit ost. Också hela tiden små sippar vatten ut vätskeblåsan. Vågorna byggdes sakta men säkert upp, men annars hände det inte så mycket. Då och då passerade ett fraktfartyg i fjärran.

Efter ca två timmar började jag känna mig kissnödig. Jag försökte hålla mig, men en timma senare kändes varje paddeltag i blåsan och jag kunde inte förtränga det längre. Jag var tvungen att kissa!

Men hur gör man som tjej, mitt på havet, om man måste kissa? Emil hade det ju lite enklare, han hade en flaska med sig att kissa i, men även det kan vara lite omständligt och kräva lite träning vad jag förstått. 

Jag hade med mig både en ”kisstratt”, en flaska och en liten potta, men jag hade inte haft tid och träna något innan. Så när det var dags paddlade Emil upp jämte mig och hjälpte mig stabilisera kajaken. Vågorna slog och stänkte in i sittbrunnen. Med minimalt spelrum för benen gled jag snart ur shortsen som bara gjorde det ännu svårare. Men även utan var det bökigt. Även om jag typ fick dit tratten, gick det inte. Jag kände stressen, vi kunde ju inte sitta där hur länge som helst. Jag provade att lägga ur ett ben för att få lite mer spelrum. Gick inte. Jag hoppade upp bakom sittbrunnen och testade pottan. Gick inte det heller. Jag kände hur jag inte hade långt till tårarna. Varför går det inte för!?

Efter en halvtimmas försök gav jag upp. Vi måste åka vidare. Men det tryckte snart på blåsan igen. Vågorna kändes något lugnare och jag sa till Emil att jag ville försöka på egen hand, så han paddlade fram lite. Ingen lycka denna gång heller.

Men till slut, efter jag vet inte hur många gångers försök så gick det! Vilken lättnad! Plötsligt kunde jag ta riktiga paddeltag igen och det kändes som att jag flög fram. När jag närmade mig Emil och han för sjuttioelfte gängen frågande växlade tumme upp och tumme ner sträckte jag upp paddeln i luften och med det största leendet på läpparna ropade jag till svar, Jaaaa!!!

Färden över tog tid. Vi pausade, fick ny energi, paddlade en timma och pausade igen. Vi stannade till en längre stund och åt ett större mål mat från 24h meal. En mjukkonserv som man med hjälp av en “flameless heatet bag” kunde värma upp direkt i båten.

Efter några timmar syntes en liten krusning på ytan i horisonten och sakta blev den större och större. Två öar uppenbarade sig. Stora och lilla Karlsö, strax utanför Gotlands sydvästra kust. På håll under paddlingen såg öarna ut som en små kobbar, men ju närmare vi kom desto mer magnifika blev de. Jag hade dock blivit varnad att det skulle kännas som man aldrig kom fram, men det gick faktiskt någorlunda snabbt. Öarna växte och växte, långsamt men stadigt. Till slut började vi ana konturer på ön – då tog det stopp.

Vi paddlade och paddlade. Men ingenting hände. Kom vi ens framåt? Utan referenspunkter var det svårt att avgöra. Dessutom hade vinden avtagit. Vågorna hade blivit mindre och mindre och nu låg havet så spegelblankt ett hav kan tänkas göra. Några pingvinliknande fåglar, som Emil berättade hette Tordmule, flög förbi oss. Det var allt vi hade. Till slut tog vi en paus innan vi fortsatte.

Efter tolv timmar i kajaken, började vi ändå närma oss öarna. Stora Karlsö’s nära 50 meter höga klippvägg av kalksten liksom sprängde upp ur vattnet och ovanpå det, en över hundra år gammal fyrbyggnad som liksom vaktade ön och dess bakomliggande huvudö Gotland.

Just kalkstenen som ön består av, är typiskt för Gotland. Den härstammar från den tid då ön låg närmare ekvatorn och består förstenad korall. De raukar som karakteriserar Gotland består av en hårdare korall som har blivit kvar efter att mjukare delar slipats bort av havet då landet reste sig ur havet efter istiderna för ca 10 000 år sedan.

När vi bara hade några hundra meter kvar fylldes luften och vattnet runt oss av fåglar och i håligheterna på kalkstensklippväggen flög mängder av dem ut och in. Tordmular och sillgrisslor vilka det finns tusentals par av här. Ljudet var öronbedövande. Ön är känt för sitt rika fågelliv och större delen av ön är fågelskyddsområde. Ön blev naturskyddad tidigt, faktiskt som näst första område i världen, efter Yellowstone National Park I USA. Naturreservat blev den 1970.

Vi kände att det inte kändes riktigt rätt att vara dem så nära, men vad skulle vi göra? På andra sidan skulle det ligga en brygga och vi ville verkligen sträcka på benen (och jag ville kissa igen) så vi paddlade fram så försiktigt vi kunde för att inte störa fåglarna.

På andra sidan udden låg mycket riktigt en brygga och några människor solade sig på stranden. Där stod också en kvinna som ropade något, men vinden tog hennes ord. Vi paddlade närmare och till slut hörde vi vad hon försökte ropa. “Det är fågelskyddsområde här! Jag blir tvungen att rapportera detta.”

Vi klev i land och bad så mycket om ursäkt. Då man får lov att kliva i land på ön och det till och med ligger ett boende där, hade båda av oss tagit för givet att inget skydd rådde. Men det gjorde det – på vissa delar av ön. Kvinnan pekade på en gul pinne som satt ca 500m ut i vattnet. “man måste hålla sig utanför den”. Problemet var bara att den pinnen inte syntes från det hållet vi kom från – det är väl inte så många som tar den vägen skulle jag tro. Jag hade dessutom lutat mig tillbaka och litat lite för mycket på att Emil hade koll på allt, något som man aldrig ska göra. Man har ett eget ansvar också – en guide är just bara en guide.

Men trots ursäkter, hade vi ändå gjort ett övertramp, så vi lämnade våra uppgifter till kvinnan att ta vidare. Och det kändes såklart tråkigt, men ändå väldigt rätt. Det blev en dyr läxa. Något trevligare kändes det då hon berättade att det bara var 7 km kvar till fastlandet. Den insikten, tillsammans med att mörka moln hade börjat dra in bakom oss, gjorde att vi snart hoppade i kajakerna igen. Det kändes lite som lugnet före stormen. Himlens färger började skifta mot lila och vattnet låg så stilla att det var svårt att avgöra var havet slutade och himlen tog vid.

När vi närmade oss bryggan på fastlandet där vi skulle gå i land, blev vi mötta av en hel välkomstkommitté! Den lokala tidningen hade denna dag skrivit om ”äventyraren som skulle komma i land på Ekstakusten på kvällen” och här stod nu en grupp nyfikna människor med kikare och kameror och hälsade oss så vänligt välkomna! Vilken grej!

Väl framme var vi givetvis slitna men ändå inte helt slut. Hela resan hade tagit 14 timmar, två mer än planerat. Men det hade varit så lugnt. Emil hade vid upprepade tillfällen nämnt att “jag tror inte du förstår vilken tur vi har med vädret. Sånt här väder inträffar kanske bara en eller ett par gånger per år” och de på land kunde bekräfta samma sak. Även där hade människor reagerat på det lugna vattnet som omgav Gotland denna dag.

Vi hade kunnat paddla i ett lugn, nästan meditativt tempo, utan att trötta ut oss. När vi senare åt middag sa Emil att “det känns ju nästan inte ens som en bedrift” och för stunden kunde jag hålla med. Men ju mer tiden gick, ju mer jag tittade på bilderna ansåg jag annorlunda. Vilken grej vi hade gjort – vi hade paddlat från Öland till Gotland!

Genom Gotland

Efter att slutligen kommit iland på Gotland på Ekstakusten och pustat ut efter den 14 timmar långa paddlingen, väntande nästa utmaning. Hur skulle jag ta mig ifrån ön? Emil skulle åka hem och jag insåg att med det väder som väntade, var det inte ett alternativ att paddla tillbaka på egen hand.

Medan jag funderade på hur jag skulle göra började jag vandra norr ut längs kusten, mot Visby. Ekstakusten var magisk och lugn mitt i juni innan ön fyllts med turister. Jag vandrade mot Klinte, men längs vägen stannade jag av en slump för lite skugga vid en kyrka i Fröjel. På dess anslagstavla satt en lapp om en 8 km lång vandringsled, Hembygdsleden. Denna gick härifrån upp mot Klintehamn via kusten istället för som cykelvägen, längs inlandet. Självklart tog jag denna! Här tog jag mig över ängar och hagar innan jag nådde ett område med stora vindkraftverk, vilka vi faktiskt sett på långt håll under paddlingen. Jag fortsatte sedan norrut till att jag slutligen närmade mig Tofta och en glamping vid namn Surflogiet.  

På surflogiet stod en mängd fina tält uppställda, alla personligt inredda av den australienska inredningsdesignern Taryn Jade. Tälten som fanns i olika storlekar, låg alla privat mellan de Gotska tallarna med utsikt mot havet. Det kändes riktigt lyxigt att få sova på ett sånt här ställe, i en riktigt skön säng – mitt på stranden!

Taryn visade mig och min pojkvän som mött upp på ön, till vårt tält och jag frågade henne hur hon hamnat här. Hon berättade att när hon varit på besök på Gotland under en av sina långa resor, träffat de som ägde campet – de hade klickat och när de såg vad hon kunde göra erbjöd de henne jobbet. Jag frågade hur hon såg på Sverige, jämfört med Australien, en plats dit många svenskar tvärtom söker sig. Hon förklarade att det hon tyckte var allra finast med Sverige var alla våra årstider och hur markant de skiljer sig. “Visst är sommaren fantastisk, men hösten och vintern är verkligen magiska. Då blir allt grått här. Allt skiftar i olika nyanser av färgen, det är så vackert!”

Det är så nyttigt att få höra en annan människas åsikt ibland. Att det gråa, som säkert många svenskar ser som tråkigt, kan vara exotiskt och magiskt för någon annan!

Utmaningen att ta sig från ön fick snart en lösning. Via bekanta kom jag i kontakt med Visby seglarsällskap, vilka skickade ut ett massmail till sina medlemmar om någon ville låta en gast ta värvning på en segelbåt från ön. Nästa morgon, medan vi fortfarande låg i sängen och väntade på frukost, ringde telefonen. “Om det är ett äventyr du söker, finns det inget annat val än att åka med mig!”, sa en man som presenterade sig som Roffe Plåt. Han berättade att han hade en gammal A22 (namnet sa mig inte mycket då men fick förklarat att det var en skärgårdskryssare på 22 fot) i mahogny som han rustat upp och som han skulle segla med från Herrvik via Fårö, upp till Nynäshamn några dagar senare. Jag fick gärna följa med. 

Turen fortsatte således till fots, upp till Visby och längs vägen passerade jag även den magnifika Högklint. Kalkstensklippan som är 48 meter hög och 1,3 km lång, sträcker sig brant upp ur Östersjön och bjuder på utsikt både över havet och Visby. Ordet klint är vanligt i södra Sverige och betyder ungefär “berg med branta väggar”. Längre norr ut i landet betyder klitt eller klätt samma sak. På Gotland syftar det till “fritt liggande bergvägg med abrasionsbrant” och syftar till området ovanpå berget. 

Därefter lånade jag cykel på Gotlands cykeluthyrning i Visby och tog mig via Roma, ut till öns östkust och Herrvik. Här skulle jag möta upp Roffe, men han var till att börja med upptagen att ta emot förstapriset för en kappseglingstävling för småbåtar som ägt rum under dagen. Senare fick jag veta att Roffe vunnit flera SM i kappsegling och var mer eller mindre ökänd i dessa kretsar. Jag blev lite nervös över hur han skulle ta emot en oerfaren seglare som mig och hur han skulle ställa sig till att jag inte ville använda någon motor (jag hade tänkt att jag kunde simma ut till båten när den slagits av).

Från Gotland

Det visade sig inte vara någon fara, motorn hade han redan plockat av och när det var dags för avfärd tog han fram en åra som jag fick använda mig av för att paddla ut ur hamnen. Autopiloten var också avslagen så jag fick styra själv hela vägen. Roffe hjälpte endast till med seglen och tillsammans tog vi oss från Herrvik upp till Lauters på Fårö. Där grillade vi, kollade på solnedgången innan vi gick och la oss för en tidig avfärd morgonen efter. Med ca 130 km till Nynäshamn gällde det att ha marginaler ifall stiltje skulle slå till.

Men det behövde vi inte oroa oss för. Mot Nynäshamn blev turen tuffare. Roffe gick dock snart ner i kabyssen för att ta en tupplur, så jag fick själv (som bara seglat en gång tidigare) lista ut hur jag skulle göra. När vinden ökande la sig båten ner såpass mycket att jag fick hoppa upp på relingen och styra över det öppna havet. Vattnet stänkte över fören och mätaren visade 7 knop. Man kanske kan tro att det skulle kännas läskigt, men på mina läppar spreds bara ett större och större leende. Det här var så kul och så häftigt! 

Roffe hade sedan start sagt att jag fick lov att säga till när jag ville sätta på autopiloten och även om det var lockande ett tag kände jag hela tiden att nej, lite till ska jag i alla fall klara. Medan jag satt där uppe mot relingen, styrde mot ett för stunden utvalt moln (fastlandet syntes inte ännu), höll koll på graderna på gps’en och hur vinden blåste i seglen, fick jag under några timmar ha en godispåse nära till hands för att trycka i mig lite snabb energi när ögonlocken började kännas tunga. 

När vi slutligen kom i land 14 timmar efter att vi lämnat Lauters, väntade en buffé på en lokal krog med asiatisk mat. Ögonen fick nästan gick i kors på mig och jag var helt slut i huvudet. Det blev återigen en tidig kväll och bostaden för natten blev en av Roffes andra båtar som låg i hamnen. Som han byggt helt själv från grunden. Otroligt. 

Min rutt

Paddling, Böda (Öland) till Eksakusten: 63 km
Vandring, Ekstakusten till Visby, 54 km
Cykling, Visby till Herrvik: 50 km
Segling, Herrvik – Lauters – Nynäshamn: 192 km
TOTALT: 359 km, 8 dagar

Faktaruta Gotland

Areal: 3 184 km²
Invånare: 59 249
Residensstad: Visby
Landskapsblomma: Murgröna
Landskapsdjur: Igelkott

Exempel på aktiviteter som passar Gotlands natur: 

• Surfa. Vågsurfa, Kitesurfa, åk surfski eller paddla stand up paddleboard. Efter som Gotland är just en ö, och dessutom en mindre sådan, är det aldrig långt till den strand där vinden blåser som gynnsammast för just den typ av surf du föredrar.
• Cykla
• Vandra

Gotlands natur

“Gotland erbjuder storslagen natur i såväl frodigt och välkomnade landskap liksom karg miljö med låga träd och buskar. Långt innan vår tid låg ön närmare ekvatorn i tropiska vatten och därifrån byggdes kalkstensgrunden, som Gotland vilar på, upp. Genom väder, vind och istid har ön getts en unik natur som inte finns någon annanstans. På flera platser längst kusten kan du se och känna på raukar. Gotlands milda havsklimat gynnar växtligheten som grönskar från tidig vår till sen höst. Kalkstensgrunden hjälper till att hålla värmen långt in på vintern. Tack vare det trivs många träd och blommor som normalt sett växer på sydligare breddgrader utmärkt här. Runt om på ön finns flera gotländska ängen som är populära utflyktsmål.”*

*text från Gotland.com

Nationalparker

Av Sveriges 30 nationalparker, tillhör en Gotland:

• Gotska Sandön – “unik och sällsamt vacker ö med milsvida sandstränder”

Dessutom är Hansestaden Visby världsarvsförklarad sedan 1995.

Länkar

• Stora Karlsö
• Surflogiet
• Gotlands cykeluthyrning
• Cykelkarta
• Hembygdsleden
• Pilgrimsleden på Norra Gotland
• Gotlands officiella besöksguide
• Östkustleden – 73 km vandringsled
• Klintkustleden