Maskrosbarnet som blev bergtagen. Att bestiga berg, dyka och vandra blev ett sätt för henne att stävja de värsta känslorna inombords efter en uppväxt med missbrukande föräldrar, mobbing och misshandel. Med sin föreläsning ”Från socfall till äventyrare” hoppas hon kunna inspirera andra att ta sig längre än sina förutsättningar
Hemsida: RawPxl.se
Instagram: @RawPxl
Facebook: RawPxl
Jag drömde aldrig om berg som barn. Det var så långt från min grund man kunde komma. Bestiga berg kunde och fick bara speciella människor göra – och jag var inte en av dem. Men det var alltid något med de där orden som triggade något i mig. ”Du kan inte. Det går inte. Du får inte. Nej.”. Jag gjorde som jag alltid gjorde som barn: Sa inget, vände mig om och gick med orden ”Watch me” ekandes i skallen.
Såna som jag får inte göra sånt, och precis därför måste jag göra det. Sagt och gjort, och på den vägen är det; Bergtagen.
Med åren kom det att bli mer än berg dock. Jag har alltid haft svårt för att välja. Varför välja en sak när det finns så många olika och potentiellt roliga saker att prova på? Från bergstoppar gick resan ner i havet. Kärleken till tystnaden under vatten fanns där sedan simträningarna som barn. Nu blev det bara mycket mer magiskt, när man viktlöst svävade fram utan att behöva uppsöka ytan. Utomlands hägrade dykning med tuber, medan hemma i Norrland var det fridykning som gällde. Talang för att hålla andan? Nej, definitivt inte, men det spelade mindre roll. Viktigast var ändå alltid känslan av lugn som infann sig under ytan. Samma lugn som infinner sig på en bergstopp, finns där under ytan.
Med åren blev meritlistan längre: Bergstoppar, dyk, vandringar, en cykeltur runt Island… Trots alla dessa magiska resor och äventyr som jag gjorde – som ”såna som jag egentligen inte fick göra” – låg alltid känslan kvar inombords: Att allt jag var och någonsin skulle bli, var ett socfall. Känslan att jag skulle implodera när som helst. Att jag en dag skulle fastna i alkoholismens grepp och aldrig ta mig därifrån. Att jag mentalt skulle braka ihop, bli inlåst, och aldrig släppas ut igen. Bara sådär.
Min största rädsla skulle uppenbara sig: Att jag tappar mig själv och skulle vara bortom all räddning.
Att be om hjälp var aldrig ett alternativ. I mitt huvud gällde det jag lärt mig som barn: Ingen kommer att rädda dig. Du måste rädda dig själv. Du måste klara dig själv.
Men längs vägen dök det upp själar i mitt liv som behandlade mig med sån – i min värld – makalös vänlighet. Och ju mer jag började lita på människor desto mer gick deras ord in: Jag skulle inte bli beroende. Jag skulle inte bli inlåst och nyckeln bortslängd. Det där svarta träsket jag målade upp min framtid i, skulle inte uppenbara sig. Och om jag mot förmodan hamnade där, övertygade de där människorna mig om att jag inte skulle vara ensam – de skulle finnas där för mig.
Jag fick frågan om att föreläsa första gången när jag var 20år. Jag hade precis kommit hem från Tanzania där jag bestigit Kilimanjaro. Min rektor på gymnasiet hade lite koll på min bakgrund och undrade om jag inte skulle vilja föreläsa om hur jag vuxit upp och hur jag tagit mig till Afrikas högsta berg. Det blev ingen föreläsning den gången. Inte heller de kommande åren. Jag var helt enkelt inte redo. Jag väntade ju bara på att tappa mig själv. Skulle jag stå och hålla någon slags inspirationsföreläsning, när jag bara väntade på att braka ihop? En riktig hycklare. Och varför skulle någon vilja lyssna på mig? Vad hade jag att berätta som någon skulle vilja lyssna på egentligen?
I slutet på Mars 2019 blev tanken så klar. Det är dags nu. Dags att föreläsa. Berätta om livet. Visa svärtan. Jag hade mått väldigt psykiskt dåligt under vintersäsongen, men när känslan väl lättade var tanken så klar: ”Jag har mer att ge. Det måste ut.”
Jag började skriva och öva in föreläsningen på en gång och tre veckor senare var det dags för premiär. Reaktionerna och mottagningen av föreläsningen blev långt bättre och finare än vad jag någonsin vågat föreställa mig. Efter tre hetsinbokade föreläsningar på allmänhetens begäran där i Åre gick det in: Jag har något att berätta som människor faktiskt vill lyssna på. Och med varje föreläsning och blottning av de mörkaste delarna av själen, så blev jag lugnare inombords med. Acceptans. Jag har ett mörker som är del av min själ – Och det är ok. Det är ok att vara en svartsjäl.
Min svärta kommer alltid vara med mig, och det är jag glad för. Stundtals är den oerhört tung att bära, men många gånger är den en stor fördel. Man uppskattar de små sakerna i livet så mycket mer – och de där små sakerna känns aldrig små.
En kompis sa till mig: ”Du är en svartsjäl.” Jag blev helt tyst när hon sagt det. Vad menade hon med det? Hur kunde hon se mitt mörker som jag inte berättat något om och ingen annan såg? Såg hon hur svart och vidrig min själ ”i verkligheten” var? ”Det är alltså inget dåligt. Tvärt om är det något väldigt fint. Du liksom bär på ett mörker men är ändå en fin själ. En svartsjäl.”
Maskrosbarn, äventyrare och svartsjäl.
Det kan jag leva med.
