10 meter framåt. Jag stannar utmattat och pulsen slår så hårt och snabbt i mitt bröst att jag både kan höra och känna den. Flämtande försöker jag hämta andan. Lika många sekunder senare har pulsen lugnat sig och jag fortsätter. 10 meter till. Sedan är pulsen återigen på topp och jag får göra om samma procedur igen. Och igen. Och igen. Jag är inne på slutspurten av Höga Kusten Winter Classic’s sista etapp. Jag ska upp till toppen av det ca 300m höga Skuleberget.
–
Tre dagar tidigare sitter jag i den bygdegård som ligger precis nedanför berget. Det är här jag ska sova natten innan äventyret drar igång. Gården ligger i anslutning till Friluftsbyn, ett projekt som drogs igång 2012 med syfte att fungera som mötesplats för friluftsentusiaster. Själva byn har ett flertal stugor, husbils- och tältplatser och året runt arrangerar de flertalet äventyr som t.ex. Höga Kusten Hike, festivalen Utefest och så det arrangemang jag nu befinner mig på, Höga Kusten Winter Classic. Cirka 200 personer deltar i den 3 dagar långa snöskovandringen som går dryga 3 mil genom Skuleskogens nationalpark i världsarvet Höga kusten.
Jag har precis anlänt och börjat packa upp mina sovsaker då Friluftsbyns grundare, Jerry Engström, försiktigt men energifyllt sticker in huvudet genom dörren och viskar euforiskt, ”För er som är vakna, det är fantastiskt norrsken ute nu!”. Plötsligt får sovsäckarna som ligger utspridda runtom i salen liv och ur dem kryper människor jag inte ens visste var där. De beger sig snabbt ut i kylan enbart klädda i underställ och halvt snörade kängor i hopp om att få en skymt av det mäktiga naturskådespel som kallas norrsken. Och visst är det där, spelande mot den mörka himlen. Men det är snart över och tyvärr blir detta det enda norrsken vi får uppleva under vistelsen i Höga kusten. Men mäktiga naturupplevelser kommer det inte råda brist på.
Jerrys entusiasm går inte att att miste på när han under föremiddagen dagen därpå håller en nära tre timmar lång föreläsning om vildmarksliv i vintertid. Vi får lära oss om de vanligaste fällorna, olika tips och trix där det ständigt återkommande, något direktöversatta, ”Don’t get moist” (d.v.s. håll dig torr, bli inte fuktig) skämtsamt upprepas som ett mantra av deltagarna under de kommande dagarna.
Efter att vi blivit tipsade om det ena och det andra, fått lära oss hur vi ska sätta säkerheten först, lyssnat när friluftskökstillverkarens Primus berättat om matlagning vintertid m.m. får vi prova ut våra snöskor. Snöskorna spänns fast utanpå ens vanliga kängor och har rejäla broddar i metal som gör det lättare att få fäste i snön. Dessutom sitter det en ram i plast runt om så att ens kroppsvikt fördelas ut över en större yta än bara ens fotsula. Detta gör att man slipper att trappa igenom snön för varje steg, utan man håller sig ganska högt upp på ytan och kan vandra på i ett jämnt tempo.
Med stapplande steg tar jag mig till en av bussarna som ska ta oss till Skuleskogens nationalparks norra entré. Därifrån väntar en ca 10 km lång etapp mot den första lägerplatsen vid Tärnättvattnen. Förvånansvärt snabbt vänjer jag mig vid snöskorna, men p.g.a. den sena starten väntar snart en annan ny prövning. Vandring i mörker. ”Jag hoppas du har pannlampan med dig” säger en man som hjälpt mig ta fram min termos från ett av sidofacken på ryggsäcken då jag stannat vid Tärnättholmarnas rastplats. Temperaturen ligger några grader under nollan och när det är så kallt blir vattnet snabbt till is i vattenflaskan, men med termosens hjälp kan jag då och då stanna för att fylla på med varmt vatten så att det inte fryser. Och lampan är med, vilket är tur för snart är det bäcksvart där den i snön upptrampade stigen löper fram under träden.
–
Att vandra i mörker visar sig inte heller vara särskilt svårt, men det är betydligt mer långdraget. När de vackra vyerna inte längre går att se, märker jag hur mina tankar mer och mer börjar låta som ett barn, ”Är jag inte framme snart!?”. Men efter några kilometer, när jag börjar tappa räkningen på hur många gånger jag ställt mig själv frågan, känner jag plötsligt lukten av rök och bakom nästa krök dyker de eldar upp som den härstammar ifrån. Stegen känns plötsligt lättare när jag traskar in i tältlägret och ansluter mig till mängden pannlampor som dansar fram mellan de upplysta tälten. Jag är framme!
När jag vaknar nästa morgon är det ljust i tältet. Natten har gått över förväntan. Trixet att fylla en värmetålig vattenflaska med hett vatten och ta med sig in i sovsäcken fungerade alldeles utmärkt och det gick snabbt att somna in i värmen den spred ifrån sig.
Utanför hörs röster och steg från folk som lagar frukost eller packar ihop sina tält för att påbörja den andra dagens vandring mot Kälsviken. Luften är frisk och genom gliporna mellan tältduken och snön strilar små ljusstrimmor in. Det är sol ute! Och mycket riktigt, när jag stiger upp ur tältet och blickar ut över Tärnättvattnen bländas jag av både solens strålar och den glittrande snön. Jag sätter mig i solskenet och lagar i ordning min frukost samtidigt som jag går igenom dagens vandring. Den startar genom naturreservatets kanske mest kända del, Slåttdalsskrevan. Det sägs att delar av Ronja Rövardotter spelades in här, men med lite efterforskning verkar det mest vara rykten. Att filmskaparna däremot hämtat inspiration här ifrån känns inte helt osannolikt. Skrevan som bildats av havet är ca 200 meter lång, 30 meter hög och klyver Slåttdalsberget mitt itu. Precis som blixten gjorde med Mattisborgen.
Vandringen dit går snabbt och är en tydlig kontrast mot gårdagens mörkervandring. Vädret är perfekt och naturen känns nästan ofattbart vacker. Efter skrevan forsätter leden upp på Slåttdalsberget där utsikten över skärgården och nationalparken är minst lika bländande som solen. Jag stannar en stund och dricker en kopp kaffe innan jag med energifyllda steg glider ner för berget och vidare på leden.
Vid sjön Skrattabborrtjärn tar jag en liten avstickare och sätter mig själv nere vid sjön för att börja förbereda min lunch. Eftersom de flesta vattendragen är frysta, inklusive sjön, blir det till att smälta snö på köket. Det tar sin lilla tid, men med en sån här fin utsikt har jag inte direkt bråttom.
När solen precis gått ner och bytt plats med månen kommer jag fram till Källsviken. Jag har mött upp mitt resesällskap från Stockholm och vi slår upp våra tält nere vid vattnet. “Kom hit med er kåsa så bjuder vi på glögg och chokladboll!” ropar Jerry från lägrets centrum. Han behöver inte vänta länge på deltagarna och snart ringlar en lång kö av vandrare fram mellan lägrets eldar och sponsorernas vägglösa showrooms. Primus och Fjällräven är där med sina representanter och Joppe Ranta ger oss ytterligare tips på hur vi ska klara oss bättre i vildmarken under vintern.
Medan månen rör sig över himlen samlas vi kring lägrets eldar för att fånga lite värme och förhoppningsvis få våra kläder torra. Vi pratar om dagarna som gått och utbyter erfarenheter. En efter en droppar av och när klockan börjar närma sig elva är vi bara några få som står kvar. Humorn sjunker ju mer klockan går och när även vedförrådet börjar göra detsamma är det dags att gå att lägga sig.
Den sista dagen börjar tungt. Trots en fantastisk soluppgång växlar vädret snabbt om till mulet och lätt snöfall. Det är varmare och det känns på snön som blir tyngre och svårare att gå i. Redan efter de 400 metrarna som leder oss upp från lägret och ut på leden igen är jag rejält andfådd. Jag går förbi en av arrangörerna som uppmuntrande ropar ”Går det bra?! Du ser stark ut!”. Jag tackar försiktigt, ler lite snett och tänker för mig själv att det där är något han säger till alla för att peppa oss lite extra.
Och dagen blir tung. De raksträckor som annars ska vara rätt lätta, blir sega då snön är så svårttrampad. I perioder känns det som att leden aldrig ska ta slut, men de vackra miljöerna håller humöret uppe. Snön ligger djup och den trollska, tysta, orörda skogen känns nästintill magisk.
Så rätt vad det är dyker det upp. Skuleberget. Ett rejält massiv som brant tornar upp sig i fjärran och jag jag får lyfta på hakan för att få en ordentlig överblick. “Herregud är det det här som vi ska upp för?!” är min första tanke. Men så bryts min för sekunden hopplösa känsla och jag känner en kämparglöd tändas inom mig. Jag känner hur mungiporna dras uppåt när jag spanar upp på berget och jag ler lite finurligt. ”Det är du och jag nu berget. Jag vet att du tänker vara jävlig, men jag tänker ta mig upp.” Och så börjar jag.
Och det är inte så svårt, det är faktiskt lättare än vad jag tänkt mig. Men det är tungt. Min 10-steg-framåt/10-sekunders-vila-taktik hjäper och så småningom börjar träden att skingra sig och tystnaden bryts av något som låter som en helikopters roterande blad. Jag tittar uppåt mot den tomma himlen och när jag vrider lite på huvudet ser jag vad som orsakat ljudet. Toppstugans svenska flagga. Målet. Flaggan fladdrar hetsigt i den kraftiga vinden på toppen och när jag kommer upp för nästa krön ser jag även de röda Höga kusten Winter Classic fanorna som markerar mållinjen. Mot mig rusar en leende Jerry, lika peppad som alltid. ”Du klarade det! Bra jobbat!!!” Jag ler och pustar ut, ”Tack!!!”
Så får jag återigen höra de där orden, ”Du ser stark ut!” och precis som innan tänker jag, “Visst, eller hur? Så där säger du säkert till alla…” Men så slår det mig. Vi är fan jäkligt starka. Allihopa. Vi har vandrat flera mil över snötäckta berg i norra Sveriges kustlandskap med tiotals extra kilos packning på ryggen. Vi har sovit ute i minusgrader och lagat mat med hjälp vatten vi kokat upp av snön. Vi har vandrat Höga Kusten Winter Classic. Vi ser inte bara starka ut, vi är starka!
Läs mer
Karta över skuleskogens nationalpark
2 reaktioner på ”Höga Kusten Winter Classic 2016”
Härligt Linda ! 🙂
😀