Min första solopaddling

2018-06-18

:

“Undrar om det är den ön jag ska till? Nej… det verkar vara den där. Men oj, vad det blåser. Och vad vågorna är höga här plötsligt… Jag börjar med att paddla ut till den lilla kobben där framme och känner på hur det känns.” Kajaken lyfts upp och ner av vågorna. Nosen dyker ner i några av dem och ger mig en stor dusch vatten när den tar sig upp igen på andra sidan. Från sidan träffar mig en annan våg som blöter ner hela benen. När jag kommit fram tar jag skydd av den lilla kobben och blickar nervöst över till ön som är mitt mål för dagen och som ligger ungefär en kilometer bort – på andra sidan den öppna, vågiga Nämndöfjärden. Det här är värre än något vatten jag någonsin paddlat i tidigare.

Min första egna paddeltur ägde rum förra sommaren. Min mamma och jag hyrde två kajaker från Horisont Kajak ute på Värmdö och paddlade över till Grinda över dagen. Det var en härlig sommardag. Vi hade med oss matsäck som vi skulle äta på ön innan vi paddlade tillbaka. Hyffsat orutinerade (jag hade bara testat på att paddla vid något enstaka prova-på-tillfälle tidigare) gav vi oss ut på vattnet och trots att det var lite vingligt till en början, gick det bra. Sedan dess har det blivit några kortare paddelurer men alltid ihop med andra. I vintras fick jag även testa på att vinterpaddla då jag och några andra entusiaster Paddlade för Musikhjälpen i december.

Men nu var det alltså dags för att ge mig ut på egen hand. I väntan på att jag ska få min egen kajak, fick jag i förra veckan låna en Melker Ulvön och jag kunde givetvis inte hålla mig utan bestämde mig genast för att ge mig ut på en flerdagarstur. Efter att noga ha studerat en karta över Stockholms södra skärgård bestämde jag mig för att paddla runt Fågelbrolandet som ligger i Värmdö kommun, strax öster om stan. En sträcka på ca tre mil, fördelat på lika många dagar. Jag hade ingen aning om hur långt jag skulle orka paddla på en dag, men det kändes som en lagom sträcka att börja med och utgå ifrån.

Turen gick motsols runt ön och följde till mesta del Fågelbrolandets kust. Med mig hade jag en karta som jag spänt framför mig på kajaken för att kunna hålla koll på var jag var. Jag bestämde mig tidigt för att inte ta hjälp av mobilens gps, utan ville öva på att förlita mig på att läsa kartan (givetvis var mobilen med, så om jag skulle tappa bort mig hade jag kunnat ta hjälp av den). Det bästa sättet visade sig vara att ta sikte på någonting jag kunde se framför mig, en ö t.ex. och när jag tagit mig fram till den, kolla på kartan igen och ta sikte på nästa riktmärke, exempelvis en vik eller bro. Ibland kunde vissa öar vara svåra att särskilja från fastlandet på långt håll, så det bästa var att inte låta mellanrummen mellan riktmärkena bli allt för stort.

Eftersom jag tänkt vara ute i två nätter hade jag med mig en hel del packning. Tält, sovsäck, mat, ombyte och lite annat. Det ryms en hel del i kajakens packluckor så jag fick utan problem med mig det jag behövde. Något som jag redan första kvällen var otroligt tacksam för att jag råkat ta med mig var två stora plastkassar (tänk ikea-stil). Detta gjorde att när jag tagit mig ur kajaken så kunde jag samla all min packning i kassarna och gå med dem i en enda omgång till min tältplats, istället för att behöva gå fram och tillbaka. Att packa ur kajaken vid vattenbrynet var också något jag snabbt insåg vara smart, då det skulle blivit alldeles för tungt att dra eller att lyfta kajaken långt upp på land med all packning kvar i den.

Eftersom jag var ute själv och dessutom hade planer på att vid ett tillfälle ge mig ut på öppnare vatten, var jag såklart extra noga med att förutom grundutrustningen, även ta med mig en hel del säkerhetsutrustning. Jag hade en flottör som man kan använda för att stabilisera kajaken vid självräddning, d.v.s. att ta sig upp i kajaken från vattnet om man råkat ramla i. Även en pump för att kunna pumpa ur vatten ur sittbrunnen, en visselpipa och en paddelsäkring som säkrade fast paddeln i kajaken i fall jag skulle råka tappa den. Självklart hade jag också flytväst på mig. Under min andra dag spenderade jag även en hel del tid efter att jag slagit läger på att träna just självräddning. Detta är viktigt att göra med jämna mellanrum så att man vet vad man ska göra om man råkar trilla i ute på vattnet. Särskilt om man är ute på egen hand.

Turen gick bra och jag slapp använda säkerhetsutrustningen, med undantag för mina övningar. Jag hittade fram utan problem och de båda de tältplatserna jag på förhand sett ut var också riktigt fina. Jag hade ju ingen aning om hur de skulle se ut innan jag kom fram, utan hade bara valt ut två öar på kartan som verkade vara obebodda och som låg med lagomt avstånd från varandra. Jag hade också kollat in öarna på satelitläget i mobilens kartapp för att se om det såg ut som att man kunde ta sig upp på dem. Och det gick det. Den ena var en riktigt fin platt liten ö, med klippor längs ena kusten och grusstrand längs den andra. Den andra ön var något högre, och hade brantare klippor, men ändå ett ställe att ta sig i land. På den ön fick jag bära upp kajaken på land för att den inte skulle riskera att dras ut av vågorna under natten.

Som jag nämnde hade jag även som plan att ta mig ut på lite öppnare vatten. Detta för att testa hur det skulle vara inför framtida turer. Och det var just till den ö ute i Nämndöfjärden jag hade tagit sikte på som jag beskrev i början av denna text. När jag satt där i lä av den lilla kobben kände jag mig onekligen något nervös. Skulle jag våga mig ut? Men samtidigt som jag började måla upp skräckscenarion för mig själv började en annan liten röst göra sig hörd inuti mitt huvud.

Föreställ er ett barn som testar på skidor för första gången. Barnet tänker inte på några som helst risker, utan ställer sig kaxigt på skidorna och kör rätt ut, rakt ner. Störtloppstyle. Hur det ska kunna stanna? Oväsentligt. Jag tror det där barnet finns någonstans i oss alla. För vissa är det närvarade hela tiden, för andra ligger det i dvala långt inne, gömd bakom säkerhetstänk, backup-planer och försäkringsstrategier. Visst måste man tänka på säkerheten, men ibland kan jag tycka det kan vara lite skönt att låta det där barnet ta över hjärnan. Kör bara kör, låt det gå som det går. Tänk inte så mycket.

Och så var det när jag satt där och funderade på om jag skulle paddla över Nämndöfjärden till min tilltänkta ö eller ej. Den nervösa, oroliga delen i mig viskade försiktigt till mig, “Är det inte lite läskigt med vågorna ändå, tänk på vad som skulle kunna hända…”, medan barnet i mig satt på andra axeln skrek “KÖÖÖR!!!“. Givetvis måste man tänka rationellt och sätta säkerheten först, men ibland måste man våga satsa också för att utveckla sig. Så när jag satt där och guppade på vågorna vid kobben, tog jag ett djupt andetag och bestämde mig för att köra. Skulle det visa sig för ostadigt skulle det ju bara vara att vända tillbaka. Och vattnet var varmt och vågorna gick i riktning in mot land, så om jag skulle ramla i utan att kunna ta mig upp, hade jag kunnat ligga kvar i och drivit in mot land med kajaken.

Så jag spände på mig kapellet som tidigare hade legat i fikaluckan, redo att tas upp och användas om det skulle behövas, spände blicken i ön på andra sidan vattnet och sköt mig ut bland vågorna. De slog kraftfullt mot kajaken och vattnet stänkte över mig. Men det var inget att bry sig om. Mitt fokus låg på andra sidan och att med jämn fart ta stora, starka tag med paddeln för att snabbt ta mig över. Ibland vickade det till, men tack vare kajakens stabilitet kunde jag hålla mig kvar. Likt barnet på skidorna lät jag kroppen slappna av och följa med i rörelserna, medan armarna gjorde sitt. Jag kunde inte spänna mig, tänka på om och hur och vad, utan bara vara i ögonblicket och ta ett steg i taget. Eller som i det här fallet, ett paddeltag i taget.

Jag har ingen aning om hur lång tid det tog, men tillslut var jag över. Att gå i land på andra sidan kändes helt otroligt. Jag klarade det! Jag kände mig så jäkla stolt! Jag hade sett mina rädslor i vitögat och trotsa dem. Gått utanför min komfortzon och bevisat för mig själv att jag klarar mer än vad jag tror. Det är en så himla häftig känsla, som dessutom blir ännu starkare när man utfört något helt själv. En känsla som slår alla andra kickar som finns.

Senare den natten fick jag ytterligare en belöning. Efter att ha somnat tidigt av utmattningen vaknade jag vid tretiden av att ett rosa sken fyllde mitt tält. Jag drog upp tältduken och blickade ut. Utanför pågick den mest fantastiska soluppgången. Hela ön, himlen och Nämndöfjärden badade i detta rosa sken. Jag log för mig själv. Om inte eftermiddagens energikick varit bevis nog för att jag gjort rätt val i att paddla över den vågiga fjärden, var detta definitivt det.

Om jag tänker ge mig ut igen? Skoja inte.