Hoppa till innehåll
2017-07-30
:
Sierra City – Belden – Chester – Old Station – Castella / Shasta. 304 miles / 489 km.
Så kom jag slutligen fram till den punkt på leden som jag i förväg oroat mig allra mest för. Punkten där stolpen som markerar ledens mittpunkt står.
Att oroa sig för att komma halvvägs kanske låter konstigt, men jag var orolig för att om jag när jag kom fram hit kände mig någorlunda trött på vandringen skulle det kännas oerhört tufft att få svart på vitt att det var lika lång väg kvar att gå som jag fram till dess klarat av.
Strax innan halvägspunkten, kring Truckee/Sierra City sägs det att det går som en osynlig gräns. Tydligen är det här som många hoppar av och avslutar sin vandring. Coppertone, en trail angel som åker längs leden i sin husbil och bjuder trötta vandrare på root beer floats, vittnade då jag träffade honom senast om att antalet besökare vid hans bil minskat från ca 40 per dag till 30 efter Truckee. Och även i gruppen jag vandrar med har vi fått erfara detta. Vår trogna följeslagare Pimpstick valde att avsluta strax innan Truckee för att åka hem till Miami och engagera sig politiskt i vad som händer där just nu.
Och det är kanske inte så konstigt att detta sker just här. Att komma halvvägs gör säkert att många börjar reflektera kring sin vandring. Gör jag det jag kom hit för att göra? Har det motsvarat mina förväntningar? Vill jag egentligen göra detta?
Dessa tankar har även slagit mig. Även om jag helt ärligt med handen på hjärtat kan svära på att jag faktiskt aldrig tänkt tanken på att hoppa av har det börjat snurra en del i huvudet på mig den senaste tiden. Jag har känt att något saknats i mitt äventyr, men har haft svårt att sätta fingret på just vad. Det ledde mig in på frågan vad ett äventyr egentligen är. Filosoferandet tog mig in på flera spår men för att sammanfatta det jag kom fram till skulle jag kunna säga att,
”Ett äventyr är en resa, både själsligt och kroppsligt med oklar utgång. Ett äventyr är något som sker spontant och utan begränsningar, något som tar den utövande utanför bekvämlighetens gränser och får den att utmana sina komfortzoner.”
Så vad kunde då min otillfredsställdhet bero på, vad utav detta var det jag saknade?
Ett tag tänkte jag att det kunde bero på den grupp jag vandrat med. Jag kom hit för att göra detta själv, men var det av bekvämlighet har jag valt att haka på gruppen? Med ovanstående resonemang är ju det något som absolut inte hör hemma i ett äventyr. Hade jag rent av blivit för bekväm och trygg med dem?
Frågan fick mig att testa att vandra själv under några dagar efter Sierra City, men jag kände efter ett tag en väldig saknad efter gruppen. Jag insåg att det egentligen inte var gruppen i sig som begränsat mig utan känslan av stress över att hinna bli klar med vandringen i tid innan mitt visum går ut. Som den som varit riktigt uppmärksam kanske noterat har jag redan varit ute i snart 4 av mina 6 månader, men bara kommit halvvägs. Detta betyder med andra ord att jag måste lägga på ett kol och det har tidigare varit något de andra i gruppen inte varit så sugna på. Nu har jag dock fått reda på att de också insett att de måste öka takten och sen några dagar tillbaka vandrar jag återigen med dem och det har fungerat bra.
Så att ta kontroll över tidsramarna och stressen har definitivt hjälpt, men jag har även korrigerat ytterligare en sak i mitt beteende som har fått äventyrskänslan att komma tillbaka avsevärt. Jag skrev i mitt förra inlägg om hur tillvaron här ute blivit till en vardag och hur jag fått rutin på saker. Detta har skett på gott och ont, det är skönt att ha fått ordning på t.ex. mina morgonrutiner så det går snabbt att packa ihop mina saker på morgonen, men dagarna får ju inte bli för förutsägbara, då brister ju verkligen hela äventyrsidéen.
Så för att inte trilla in i vardagsfällorna igen ser jag istället för att planera in dagen i minsta detalj tillsammans med de andra, till att göra min egen grej under dagen och möter sen upp dem på kvällen. Jag försöker även se till att inte bara följa leden under vandringen, utan letar efter små äventyr i äventyret. Finns det någon liten sidostig med ett utflyktsmål att upptäcka längs vägen tar jag gärna den och jag slår mig gärna ner och äter lunch med några jag tidigare aldrig träffat.
När man är ute på ett sådan här långt äventyr gäller det verkligen att aktivt jobba för att inte falla in i bekvämlighetens fälla och att se på sig själv utifrån och att ständigt ifrågasätta sina val är en del av det. Så till skillnad mot vad jag trott, att halvvägsstolpen skulle bli någonting som kunde sätta käppar i hjulet, blev det till en hjälp, en ögonöppnare och vägvisare. Den fick mig att ifrågasätta mina val och korrigera mitt agerande till det bättre.
Jag skulle önska att det fanns fler halvvägsstoplar även i vårt vanliga liv. Då kanske fler skulle stanna upp, se på sig själva och vända sina liv mot det håll de skulle vilja att de gick åt. I slutändan är ju ändå hela livet ett äventyr.
