PCT – Del 6 : Slitage

2016-05-30

:

Tehachapi – Lake Isabella – Kennedy Meadows. 144 miles / 232 km–

Kära följare, jag kan med glädje meddela att jag nu kommit fram till Kennedy Meadows, platsen som markerar slutet på södra Kalifornien och början av Sierra Nevada bergen! Detta innebär att jag nu klarat av den första delen av the Pacific Crest Trail och vandrat 702 miles / 1130 km, att en fjärdedel av leden är avklarad och att “bara” 1958 miles / 3151 km återstår!

Glädjen är givetvis total bland alla vandrare som befinner sig här just nu och för tillfället passar på att ta en öl på verandan eller packar upp paket och försöker förstå sig på den nya utrustningen som de i förväg skickat hit och som behövs för de kommande snötäckta bergen.

Även om alla är glada just nu har den senaste etappen fått oss att bli uppmärksamma på en lite tråkigare sida av vandringen. Slitage. Slitage på både utrustning, kläder, oss själva och våra relationer.

I bara den lilla gruppen jag går med har fler och fler krämpor visat sig. Lenno har ont i sin höft, Mia har problem med sin ena ankel som plötsligt kan ge vika så att hon faller pladask ner till marken. Gabriel har börjat tejpa sitt knä och jag själv har haft ont i både knän, hälsenor, hålfötter och ena axeln den senaste sträckan. Min kära vän Theresa som till och från vandrat vid min sida sen dag ett, fick tyvärr lämna leden för några dagar sedan pga trasiga senor i ena foten.

Att dessa åkommor börjat visa sig just nu är kanske inte så konstigt. Att vara ute en dag eller två, eller till och med en vecka gör ingen större påverkan på kroppen men nu har vi varit här ute så länge att det känns som att alla ens reserver i kroppen är uttömda och att det först nu visar sig vad ens egen kropp kan klara av.

Det känns lite läskigt att tänka på det. Innan jag började tänkte jag att det som eventuellt skulle kunna få mig att avbryta min vandring skulle vara mitt eget psyke. Hemlängtan, brist på motivation, att jag skulle ledsna. Men att min egen kropp skulle kunna sätta stopp för den, fanns faktiskt inte ens på kartan.

Jag inser nu hur viktigt det är att vila upp sig och mitt under den senaste etappen gjorde vi ett lite annorlunda beslut. Istället för att vandra hela vägen hit till Kennedy Meadows och ta några vilodagar här så hyrde vi en bil i Lake Isabella, körde genom Death Valley och vidare till Las Vegas och spenderade två nätter på ett av de större hotellen där. Mat i överflöd, bäddade sängar, nätter som spenderades på stans casinon och dagar i hotellets poolområde. Det var sannerligen något annorlunda som nog var hälsosamt både för kroppen och själen (nåja, kanske inte helt hälsosamt). Dessvärre tärde resan något på relationen mellan oss i den grupp jag varit en del utav ett tag nu. Alla i gruppen kom hit för att göra detta på egen hand och även om det fungerat bra hithills har nog Vegas fått alla att tänka på varför de egentligen är här. Något som alla även börjat stå upp för det mer och mer, särskilt då det var dags att lämna Vegas och några ville stanna kvar. Detta kan nog komma att leda till att gruppen splittras upp i mindre grupper framöver.

En annan bra sak med att åka till Las Vegas var att vi kunde köra förbi REI så att alla kunde uppdatera sin utrustning. Det är nämligen också en del som utsatts för slitage. Under den senaste etappen harbåde mitt liggunderlag, båda mina vattenpåsar och min jacka gått sönder. Mina strumpor jag haft sen starten börjar bli lite väl stela av all smuts och svett. Att tvätta dem hjälper inte särskilt länge. Dessutom känner jag i kroppen att det är dags att byta ut mina skor. Även om de ser hela ut känner jag att stötdämpningen är sämre och att inläggen verkligen sjunger på sista versen.

Som tur är är jag ju framme vid just Kennedy Meadows, där jag redan från början bestämt att jag skulle byta ut en del. När jag kom fram hit igår kväll väntade massor av paket med bla nya skor, strumpor, liggunderlag m.m., men även en condor (en kombinerad ishacka/vandringsstav), en bear canister (en björnsäker box) och stegjärn. Det är ju som sagt dags att ta sig upp i Sierra Nevada bergen och nu när allt trasigt är fixat, kroppen utvilad och snöutrustnlngen är utprovad kan jag kan knappt bärga mig! Nu kör vi del 2!