Samisk kultur: Andlighet & Tro

Denna text baseras på min hemtentamen för kursen “Samisk kultur: Andlighet och Tro” (7,5hp) Vid Umeå Universitet HT 2023. Uppgiften var att redogöra för för historiska skeden i Svenska kyrkans behandling av samerna, samt att resonera hur kyrkan och samerna i dagens samhälle ska kunna försonas.

”Jesus mötte människor i ögonhöjd.
Det bör vi också göra.
(…)
Vi har inte mött er i ögonhöjd.
Detta erkänner vi idag
och för detta ber jag å svenska kyrkans vägnar om ursäkt.”

Så sa den svenska ärkebiskopen Antje Jackelén på högtidsgudstjänsterna i Uppsala och Luleå, 2021 och 2022, där hon framförde den Svenska kyrkans officiella ursäkt till det samiska folket¹. Men vad menade hon? I denna text kommer jag gå igenom Svenska kyrkans agerande genom historien och hur det påverkat den samiska kulturen och synen på samer, samt resonera för hur kyrkan och samerna kan försonas. Men låt oss börja från början.

Den förkristna tiden

När den senaste istiden led mot sitt slut och isen smälte, började människor ta sig in över Skandinavien via kusterna, både i söder och i norr. I söder utvecklades en bondekultur som senare gick mot en industrialisering. Samhället kom att domineras av maktkamper, krig och stormaktsambitioner. På 800-talet kom svenskarna i söder för första gången i kontakt med kristendomen. Folket blev katolskt, men på 1500-talet genomfördes reformationen och den lutherska bekännelsen antogs 1593.

I norr skedde en annan utveckling. Här var odlingsförhållandena sämre och människan behövde förlita sig på jakt och fiske. Samerna som de kom att kallas, var ett naturfolk i området som fick namnet Sápmi och som sträcker sig över det som idag är norra Norge, Sverige, Finland och Ryska Kolahalvön. De levde av det naturen hade att erbjuda och var beroende av dess förhållanden. Detta påverkade den samiska tron och precis som i andra naturreligioner trodde man att naturen var besjälad och att det fanns en stor andevärld. Man offrade vid heliga platser (exempelvis i hemmet, eller vid en utmärkande plats eller stenformation på fjället, så kallade sejter). Detta för att tex få jakt- eller fiskelycka. I hemmet fanns en helig trumma som delvis användes för rådgivning i sakfrågor, tex val om färdväg över fjället. Trumman användes också av nåjden, den samiske shamanen, för att komma i trance och/eller sätta sig i kontakt med andevärlden. Vid dessa ritualer kunde samernas egna ”sång”, jojken utföras. Men jojken användes precis som trumman även vid mindre religösa tillfällen.

Naturreligioner är i sig mindre statiska än religioner som kristendomen. Louise Bäckman, professor i religionshistoria, förklarar dem som levande och påverkningsbara av tex geografiska förhållanden. De har heller ingen sammanhängande gudalära och variationer kan finnas inom den egna kulturen². Den samiska tron fördes vidare via muntlig tradition vilket gjorde den öppen för influenser, från faktiska förhållanden i vardagen och möten med andra kulturer.

Báddosdievvá, eller Paddus som den också kallas är kullen till vänster i bild. Detta är en gammal samisk offerplats, strax öster om Abisko Nationalpark. Precis som många andra offerplatser, så sticker den ut markant i landskapet. Om du besöker Báddosdievvá eller någon annan offerplats: visa vördnad. Här går vi inte på toaletten eller skräpar ner.

Kontakter med andra kulturer

För samerna levde inte helt avskärmat. I gamla texter finns spår som tyder på tidiga möten. För nästan 2000 år sedan skrev den romerska historieskrivaren Tacitus om ett folk som troligen refererar till samerna³. Man kan också se hur det samiska språket påverkats redan på 200-talet⁴. Fynd vid samiska heliga platser som härstammar från 900-talet tyder på att samerna idkat handel, både i västlig och östlig riktning⁵. Från 1000- till 1200-talet har krucifix påträffats och i det samiska dräktsilvret syns mariamonogrammet, något som bla tros ha blivit introducerat via det kloster som grundades i Trondheimsfjorden 1207 och som var bärare av en stark Maria-kult⁶.

Dessa kulturmöten innebar materiella och immateriella avtryck, i såväl språk, som i kultur och tro. Anna Westman Kuhmen, doktorand vid religionshistoriska avdelningen på Stockholms universitet, refererar till Louise Bäckman som menar att det på denna tid rörde sig om ”frivilliga religionsmöten” och ”spontan ackulturation”. Men då den lutherska läran intensivt började missioneras på 1600-talet skulle det dock ta en vändning och snarare röra sig om en ”religionskonfrontation i en kolonial kontext och en påtvingad ackulturation.”⁷.

En stark nationell enhet

1523 blev Gustav Vasa kung i Sverige. Hans ambitioner var att ena landet och skapa ett självständigt rike med en kyrka under kungen. Efter hans tillträde ökade Sveriges betydelse i Europa och reformationen kom att främja en självständig svensk nationalkyrka. Vid den här tiden blev kyrkan och kronan starkt sammankopplade och påbörjade tillsammans arbetet mot en stark nationell enhet. Ett led i detta var att kristna samerna.

1553 genomfördes en skattereform som bla innebar att birkarlarna, handelsmännen i norr, inte längre fick ta upp skatt från samerna, något de kunnat göra sedan 1328. Istället tillsattes Lappfogdar. Skatten drevs till en början in vid traditionella marknadsplatser, men i början av 1600-talet inrättades mer strategiskt placerade marknadsplatser. Här byggdes även kyrkor och genom att skriva in samerna i församlingen fick staten bättre koll och kunde därmed ta ut mer skatt. Att delta vid marknaderna och predikningarna var obligatoriskt.

Detta var bara en början på en långdragen process som skulle komma att skilja samerna från sin tro och kultur. I kyrkoböckerna fick samerna svenska namn och religionen flyttade inomhus. Dessutom gjorde skattebelastningen att de började förlora greppet om deras traditionella marker.

Religionskonfrontation

Under 1680-talet inleddes en intensiv religionskonfrontation där samerna mer eller mindre tvångskristnandes. De var ålagda att befinna sig i kyrkan vid specifika tidpunkter och den samiska tron fördömdes. Westman Kuhmen beskriver att paganisering var en del i kyrkans missionsstrategi, dvs att ”samiska religösa traditioner framställdes som annorlunda i förhållande till kyrkans traditioner”. Även diabolisering av den samiska kulturen genom att påpeka att djävulen var ”ursprunget till samiska föreställningar och rituella praktiker” var en del av detta⁸.

Men konfrontationen var aggressivare än så. Heliga platser vanhelgades, plundrades och förstördes. Sejter stöttes omkull, trummor som inte frivilligt lämnades in togs från samerna med tvång. Avgudadyrkan var förbjudet i lag och belagt med dödstraff. De som ägnade sig åt sin traditionella tro ställdes inför rätta⁹. Även jojken förbjöds. Med andra ord lät kyrkan förstöra allt det den samiska tron byggde på och förbudet att utöva den fick enorma konsekvenser för den tro som annars förts vidare genom sitt utövande.

Från andra hälften av 1700-talet ansågs samerna vara kristna i samma utsträckning som den ickesamiska befolkningen.

Faepmie eller Fatmomakke vid Marsfjällen, en samisk mötesplats och kyrkstad från som funnits sedan 1700-talet.

Lappskolan

Under 1600-talet inrättades de första ”lappskolorna”. Syftet var att utbilda samisktalande pojkar till präster och ämnena var kristendom och svenska. Eleverna var få och tanken var att de själva skulle sprida kunskapen vidare när de kom hem igen. Ansvarig för dessa skolor var Direktionen för Lappmarks Ecklesiastikverk, vars ledning fram till 1900-talet bla bestod av ärkebiskopen och representanter från domkapitlen i området. Kyrkan hade med andra ord stort inflytande i skolorna.

Med tiden kom skolorna att förändras. Periodvis infördes ”vandrande kateketer” som följde med de nomadiserande samerna. Längden på skoltiden reglerades och förlängdes och så småningom slutade man undervisa på samiska.

Prästrelationerna

Under stormaktstiden kom andra länder att intressera sig för Sverige, inte bara pga politiken, utan även för samerna. Vid den här tiden fanns det dock inget övergripande skriftligt material om denna kultur och ett uppdrag utfärdades att genomföra detta. Arbetet föll på Lappmarkens präster. Texterna skrevs och sammanfattades i verket Laponia av Johannes Schefferus 1673.

Idag kan vi se hur de så kallade prästrelationerna är starkt objektifierande och förminskande. Att texterna enbart skrevs av manliga präster som var på plats för att förkasta den samiska tron och sprida sin egen, är självklart problematiskt liksom oklarheten kring vilka källor som använts. Då dessa är de första dokumentationerna om samernas kultur och tro, är det på dessa (och på domstolsprotokoll i mål, främst mot samer under denna tid) som mycket av dagens forskning vilar på. Även om dagens forskare kan bortse från de nedvärderande kommentarerna, har de haft stark inverkan på hur samerna setts på genom tiderna. Det var också endast de ämnen som prästerna valde som finns dokumenterade. Således bör det finnas stora kunskapsluckor i vad den samiska kulturen faktisk innebar.

Samerna fråntogs med andra ord sin egen historia, när kristna präster fick i uppdrag att förvalta den.

Lappförsamlingar i söder

I Jämtland och Härjedalen, såg det kristna arbetet annorlunda ut. Här fanns redan ”vanliga kyrkor” och för de renskötande samerna inrättades på mitten av 1700-talet en särskild icke-territoriell ”lappförsamling” som med tiden kom att bli till fyra. Detta innebar en annan typ av segregering, då samerna delades i två grupper; renskötande och bofasta. De renskötande samerna skiljdes också markant från samhället då dessa inte mantalsskrevs. De fick därmed inte rösta eller betala skatt och ansågs därför inte heller ha rätt till hjälp från staten. Detta problematiserades på 1900-talet då ”fattigdomen tilltagit för länets lappar”¹⁰. Under flera årtionden fördes en diskussion om detta innan lappförsamlingarna löstes upp 1941.

Læstadianismen

På 1840-talet inleddes en ny sorts väckelse; Læstadianismen, ledd av prästen Lars Levi Læstadius. Med rötter i Sápmi intresserade han sig för teologi, botanik och samisk mytologi. Læstadianismen har kallats Lappmarkens kristendom och Læstadius genuina intresse för samerna är något som står i stor kontrast till tidigare präster. Hans predikningar belyste också ett problem som koloniseringen fört med sig, nämligen alkohol(miss)bruket, vilket slagit hårt mot många samer. Inom Læstadianismen var det var nolltolerans mot brukande, vilket hjälpte många samer att komma tillrätta med problemet.

1800-talet kantades av protester mot orättvisor runt om i Europa och Sápmi var inget undantag. 1852 genomfördes det så kallade Kauokeinoupproret, där en grupp samer gick till attack och hade ihjäl handelsmannen och länsmannen i byn. Upprorsmakarna beskylldes för att vara fanatiska och att motivet för dådet varit religöst. Senare kom dock andra förklaringar och Roald Kristiansen beskriver i sin bok om Læstasinismen att ”Frustrasjonen over o være utestengt fra innflytelse har som utvilsomt medvirket til radikaliseringen av vekkelsen og bidreatt til å gi den dens voldelige uttrykksform”¹¹. Motivet kan med andra ord ses som en reaktion på frustrationen över förtrycket, medan handlingarna i sig kan ha rättfärdigats av kristendomens idévärld om gott och ont.

Læstadianismen var viktig på många sätt. Samerna fick ett ord på sin egen nya tro, men det gav dem också en insikt i att det gick att stå upp för sig själva på ett sätt som gav eko i historieböckerna.

Politiska åtgärder gällande markerna

Genom åren genomfördes också en hel del politiska åtgärder som påverkade samerna. Lappmarksplakatet (1673), Lappmarksreglementet (1749) Lappmarksgränsen (1751), Lappkodicillen (1751), Odlingsgränsen (1867) är exempel på sätt att reglera var rennäringen fick bedrivas och var nybyggarna eller kustbefolkningen inte fick jaga och fiska. Samernas områden blev mindre och med tiden kom gränserna helt att förlora sin innebörd.

Under 1900-talet intensifierades kolonialismen av Sápmi i jakten på välfärd för människor i söder. Bla byggdes flertalet vattenkraftverk i de tidigare brusande älvarna. Här, i Harsprånget mellan Jokkmokk och Gällivare, ligger den kraftstation som idag tillverkar mest el i Sverige. Något som dock fått stora konsekvenser för den väldiga älv som en gång rann här.

Kolonialismen intensifieras

Under 1900-talet fortsatte samerna förföljas och en rad åtgärder genomfördes som nästintill kom att radera hela den samiska kulturen. Tidigare regleringar över Samernas traditionella marker ignorerades och exploateringen med gruvor, vattenkraft och skogsbruk tog ordentlig fart. Nomadskolan inrättades och i skolorna förbjöds det samiska språket. En skam över sin bakgrund och kultur präntades in i elverna, något som levde kvar och fördes vidare över generationerna.

I 1919 års renkonvention fattades beslut gällande den gränsöverskridande renskötseln i norr, vilket ledde att svenska staten inledde tvångsförflyttningar av samer, om de med deras antal renar ansågs för många. Detta ansåg inte staten vara ett problem, då samerna ändå var ett nomadfolk. De missade dock den detaljen att trots att samerna flyttar på sig under året återkommer de till samma platser med sina renar. Många förlorade stora delar av sina renar, då renarna själva “vandrade hem” igen. Tvångsförflyttningarna ledde också till konflikter samer emellan, då samerna i söder plötsligt tvingades dela på sina marker.

Under 1920-talet grundades det rasbiologiska institutet i Uppsala och mycket av forskningen gjordes på samer. Kyrkan hade en stor roll i att koppla samman rasbiologerna med samerna, bla via skolorna där forskarna tilläts att klä av och fotografera samiska barn och vuxna. Kranier mättes och tabeller fördes. Präster tillgodosedde forskarna med kranier och skelettdelar. Den nya renbeteslagen 1928 innebar att man i lagen skrev in att det bara var den som ägnade sig åt renskötsel som hade rätt att kalla sig ”lapp”. Lapp-skall-vara-lapp-filosofin kom att dominera politiken på många områden, vilket även splittrade den samiska kulturen inifrån.

Detta är bara exempel på vad den svenska staten genomfört under det senaste seklet. Kyrkan är idag inte bara ansvarig för sina egna handlingar, utan även för synen på samerna. I en debattartikel från 2016 medger ärkebiskopen Antje Jackelén, tillsammans med Sylvia Sparrock, ordförande för Samiska rådet i Svenska kyrkan, att ”Kyrkan var en del av överheten och tillsammans med kungen/staten bidrog den till strukturer som förtryckte och förminskade samerna. (…) Vi levererade teologiska tankemodeller som kunde rättfärdiga det koloniala systemet”¹².

Vindarna vänder

1900-talet präglades också av demokratins framväxt och tillsammans med industrialismens framfart växte flertalet folkrörelser fram. Samerna hade förvisso erkänts som urfolk av Sveriges riksdag redan 1977, men det var först 1990, efter uppmaningar från den Lutherska världskongressen i Brasilien och Kyrkornas världsråds generalförsamling i Australien 1991 att ”granska kyrkors roll i kolonialismen, vilket även infattade deras historiska och nutida relationer till världens urfolk”¹³, som diskussionen togs upp på allvar.

2001 hölls en försoningsgudstjänst i Undersåkers kyrka där Svenska Kyrkan gav en första officiell ursäkt till samerna. Dock saknades kunskap om vad ursäkten faktiskt gällde. På Svenska kyrkans teologiska kommitté och Samiska rådet i Svenska kyrkans gemensamma konferens Ságastallamat i Kiruna 2011, lyftes behovet av kunskap som en förutsättning för att ett försoningsarbete skulle kunna inledas.

Detta resulterade i Svenska kyrkans vitboksprojekt. I boken De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna: en vetenskaplig antologi (2016) har forskare på drygt 1100 sidor ochdrygt 30 artiklar, presenterat egna perspektiv och frågeställningar kopplade till relationen mellan kyrkan och samerna. I juni 2021 presenterade kyrkan åtta åtaganden i det fortsatta försoningsarbetet och 40 miljoner kronor avsattes¹⁴. En ny offentlig ursäkt gavs i november 2021, samt i oktober 2022¹⁵.

Svenska statens arbete har dock gått långsammare och flera av de insatser som gjorts (tex instiftandet av Sametinget 1993 och inskrivningen av samerna som ett eget folk i grundlagen 2011) har fått kritik för att inte ha någon betydelse i praktiken. Framförallt är det rätten till markerna som staten inte vill släppa. Något som visar på hur stark kolonialismen är än idag.

Först 2021 beslutade regeringen att inrätta en Sanningskommision med syfte att ”kartlägga och granska den politik som förts gentemot samerna i ett historiskt perspektiv och dess konsekvenser för det samiska folket. Kommissionen ska synliggöra och sprida kunskap om samernas erfarenheter och kommissionens slutsatser samt lämna förslag på åtgärder som bidrar till upprättelse och främjar försoning.”¹⁶. Arbetet inleddes i juni 2022 och ska redovisas i december 2025.

Vägen framåt

Ett försoningsarbete är dock inte enkelt och tar lång tid att genomföra. I boken Samerna och Svenska kyrkan, underlag för kyrkligt försoningsarbete sammanfattas vitboken ihop med artiklar för underlag i försoningsarbetet. Teologen Tore Johansen beskriver tex stegen i försoningsprocessen; erkännande, ånger, återupprättelse och förlåtelse¹⁷.

Vitboksprojektet kan ses som ett erkännande och ursäkten är en del av ångern. Nu är det i återupprätteslen gentemot det samiska folket arbetet läggs. De åtta åtagandena innebär bla att lyfta och använda sig av det samiska språket, samisk andlighet, teologi och kyrklig tradition. Men också att fortsätta att öka kunskapen och medvetenheten om de historiska relationerna, dess konsekvenser, samt urfolksrättens principer. De syftar också till att öka samers inflytande och delaktighet i svenska kyrkan, att jobba gränsöverskridande och stärka samiska barn och ungdomar i deras identitet och andliga utveckling¹⁸.

Förutsättningar för en försoning

Mycket innefattar kyrkans egen verksamhet, men några av punkterna kräver ansvar även utanför kyrkan. Nedan följer några exempel på hur det kan se ut.

1. Synliggörande

Under högtidsgudstjänsterna nämns gång på gång osynliggörandet som ett av de stora problemen historiskt¹⁹. Därför borde synliggörandet således vara ett av de stora fokusområdena i det fortsatta arbetet. Vitboken, sammanfattningsskriften och nomadskoleboken “När jag var åtta år lämnade jag mitt hem och jag har ännu inte kommit tillbaka” Minnesbilder från samernas skoltid (som också togs fram i samband med vitboksprojektet) är gediget genomarbetade, men det räcker inte. Nu gäller det att få ut och förmedla innehållet till en bredare allmänhet. En bra produkt sprider inte sig själv. Det krävs kunskap om hur man ska nå ut genom mediabruset. Därför hoppas jag verkligen en del av budgeten kan avsättas till en riktigt bra kommunikatör som kan göra en plan för detta.

För det behövs. Idag (13 januari 2023) finns tex nomadskoleboken endast på fem av Stockholm stadsbiblioteks 40 folkbibliotek. Vitboken finns på tre. Ingen av dem finns hos de största bokhandlarna. Att tillgängliggöra böckerna är ett steg. Att arbeta för att staten ska ta in böckerna i skolundervisningen som obligatoriskt material, ett annat. Men mer måste göras. Även de som slutat skolan och inte själva söker kunskapen måste nås. Och det är här kommunikatören är så viktig.

2. Stå upp för samerna i den offentliga debatten

Att ”öka kunskapen om och respekten för urfolksrättens principer” kräver också arbete utanför kyrkan och här har man redan visat på gott exempel²⁰. I januari 2022 publicerade Svenska kyrkan ett öppet brev till regeringen med titeln ”Vem betalar priset för en ny gruva i Gállok?”²¹ (värt att notera är också att kyrkan här använder den samiska stavningen av Gállok. Något som sällan används i tex media). Att stå upp för samernas rättigheter i den offentliga debatten på detta sätt, är ett utmärkt sätt att också sprida kunskap och belysa urfolksrätten.

Kyrkan bör även påminna staten om dess sanningskommission. Efter det öppna brevet hölls ett möte med gruvbolagets ordförande, varpå kyrkan följde upp med ytterligare en skrivelse. De avslutar med orden: ”Om regeringen menar allvar med att tillsätta en sanningskommission för att göra upp med statens historiska ansvar för övergrepp mot det samiska folket, går det inte längre att ignorera nationell och internationell kritik på grund av bristande respekt för urfolksrätten i dagens markanvändningsfrågor.”²². Detta är ytterligare ett exempel på exemplarisk konkretisering av det femte åtagandet. Nu hoppas jag bara att kyrkan fortsätter att göra så i kommande debatter.

3. Ta upp frågan om samernas marker

Under högtidsgudstjänsterna i Uppsala och Luleå lyfte Julia Rensberg, ledamot i Sáminuorra och Samiska rådet i Svenska kyrkan, stölden av de samiska markerna; ”Svenska kyrkan är idag en av Sveriges största skogsägare varav ca 40 % är på våra traditionella marker. (…) År 2015 beslutade kyrkomötet att ställa sig bakom att Sverige skulle ratificera ILO169 och att dessa principer även skulle kunna användas inom svenska kyrkans skogsbruk. Och det har alltså gått sex år och vad jag vet är det ingen förändring som har skett. Så länge kyrkan anser sig att ha rätt att bestämma över samiskt territorium, låter kyrkan koloniseringen fortsätta. (…) Jag hoppas att vi med denna ursäkt och genom tydlig handling nu, tar steget in i en försoningsprocess, tillsammans som allierade”²³.

Även i denna fråga ska det bli intressant att se hur kyrkan agerar. Rensbergs uttal gör det klart, att samerna är beredda på en försoning, om kyrkan visar att den menar allvar. Att man förstår att vägen är lång och att det inte räcker med en uttalad ursäkt. Detta tycker jag dock är tydligt att kyrkan gör. Det gör mig hoppfull att läsa om 10 års planen och höra avslutet av ärkebiskopens ursäkt vid högtidsgudstjänsterna;

”Vi vill att vår kyrka som många av er också är medlemmar i,
blir delaktig i att skapa en mer rättfärdig ordning där samerna åtnjuter sin fulla rätt som urfolk.
(…)
Idag knäböjer vi inför er för att erkänna svenska kyrkans övergrepp
och för att ta ett nödvändigt steg framåt på försoningens långa väg.”²⁴

Tillägg: Mitt ansvar som fjällvandrare och fjälledare

Jag får ibland frågan om varför jag valt att studera Samisk kultur och Nordsamiska. Om det beror på att jag själv har samiskt påbrå? Och även om jag känner mig otroligt hemma i fjällen, har jag mig veterligen ingen i min släkt som kommer härifrån. Anledningen att jag valt att utbilda mig inom dessa områden är dels för att jag vill förstå den plats jag besöker. Jag vill kunna uttala platserna vid sitt rätta namn. Det är den minsta respekt jag kan visa.

Men, som fjälledare (som dessutom kommer ifrån södra Sverige) anser jag att det är min skyldighet att föra historien vidare. Att berätta för mina gäster om den historia som utspelat sig i Sápmi, mellan fjälltoppar och granskogar, långt innan området började kallas “Sverige” och lyfta den ur dunklet. Den historia som länge sopats under mattan. Som inte tagits upp i skolundervisningen, samtidigt som vi kan prata om kolonialisering som ägt rum i andra länder, av andra stater. Det är på tiden, att den samiska historien får komma upp i ljuset. Dels så att vi blir medvetna om vad som faktiskt har hänt i vår del av världen, men också för att vi likt kyrkan, ska kunna förstå vikten av våra handlingar idag. Att vi har en skyldighet att med handling ge det samiska folket återupprättelse för allt det de fått gå igenom pga våra förfäder.

Detta är om möjligt än viktigare idag, när skogsbolag vill åt skogarna och gruvbolag från hela världen törstar efter mineralerna i bergen. Om vi ens ska kunna föra en dialog om vem som äger rätt till markerna, måste vi förstå historien. För mig är det självklart att markerna ska lämnas ifred, men ekonomiska intressen och jobbtillfällen väger starkt i dialogen. Och här spelar naturturismen en viktig roll. Om den sköts på rätt sätt, med visad hänsyn till både natur, djur och människor, kan denna vara ett fantastiskt alternativ till gruvorna. Den skapar jobbtillfällen, kulturen kan spridas vidare och överlevas, historien kan tillgängliggöras och pengar blir kvar i kommunen. Dessutom står naturen kvar. En gruva kan aldrig återställas.

Som fjälledare och fjällvandrare, visar jag också självklart respekt för de som lever och verkar i fjällen. Jag undviker fjällen helt i maj då renarna föder sina kalvar. Möter jag renar på leden sätter jag mig ner och väntar till de har passerat. Jag smyger inte upp på renarna, speciellt inte vajor med kalvar för att ta bilder, då jag riskerar att skrämma och separera dem. Jag låter visten och annan egendom vara ifred och respekterar renskötarnas privatliv. Jag håller mig undan och är försiktig och tyst om jag inser att jag hamnat mitt i pågående arbete med renarna. Jag undviker att tälta mitt i dalgångarna om sommaren då renarna kan ta sig ner hit på natten (sluttningar är bättre). Hade jag haft hund hade jag alltid haft den kopplad, då renar uppfattar springande hundar som ett hot. Jag hade också kollat upp om det råder särskilda regler i de naturreservat/nationalparker jag besöker.

Om jag anordnar resor ser jag till att ha en dialog med berörda samebyar för att säkerställa att jag inte stör rennäringen och arbetet runt ikring. Jag undviker områden som har överexploaterats och köper mat på plats i lokala butiker, bokar boenden genom lokalt baserade verksamheter och jag upplyser mina gäster om platsen och dess historia. På så sätt hoppas jag kunna dra mitt strå till stacken och ge något tillbaka till den plats jag besöker och håller an så mycket. Att hjälpa dess historia leva vidare och skydda platsen från framtida övergrepp.

Noter

¹ Svenska kyrkan. Svenska kyrkans ursäkt till det samiska folket. Svenska kyrkan (Hämtad 2023-01-13).
² Bäckman Louise. Vearalden Olmai – Världens man, Frey eller Kristus, i De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna: En vetenskaplig antologi, Daniel Lindmark &Olle Sundstöm (red.), 612. Skellefteå: Artos & Norma bokförlag, 2016
³ Kjellström, Rolf. Samernas Liv, 25. Kristianstad: Carlsson Bokförlag, 2000
⁴ Bäckman, 609
⁵ Westman Kuhmunen, Anna. Bassebájke, heliga platser i landskapet, i De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna: En vetenskaplig antologi, Daniel Lindmark & Olle Sundstöm (red.), 630. Skellefteå: Artos & Norma bokförlag, 2016
⁶ Lundmark, Bo. Medeltida vittnesbörd om samerna och den katolska kyrkan, i De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna: En vetenskaplig antologi, Daniel Lindmark & Olle Sundstöm (red.), 225-227. Skellefteå: Artos & Norma bokförlag, 2016
⁷ Westman Kuhmunen, 631
⁸ Westman Kuhmunen, 644-645
⁹ Westman Kuhmunen, 648
¹⁰ Thomasson, Lars. Lappförsamlingarna i Jämtland-Härjedalen 1746-194, gemenskap eller segregering, i De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna: En vetenskaplig antologi, Daniel Lindmark & Olle Sundstöm (red.), 865. Skellefteå: Artos & Norma bokförlag, 2016
¹¹ Kristiansen, Roald. Samisk religion och Laestadianisme, 70. Bergen: Fagbokforlaget, 2005
¹² Jackelén, Antje & Sparrock Sylvia. Dags att göra upp med Sveriges koloniala förflutna. Dagens Nyheter 2016-03-06 (Hämtad 2023-01-13).
¹³ Norlin, Björn & Sjögren David. Inledning: Den vetenskapliga antologin och vitböcker som nutida företeelse, i Samerna och Svenska kyrkan: Underlag för kyrkligt försoningsarbete, Lindmark, Daniel & Sundstöm, Olle (red.), 34. Halmstad: Gidlunds förlag, 2017
¹⁴ Svenska kyrkan. Åtta åtaganden i försoningsarbetet med samiska folket. Svenska kyrkan, 2021-06-23, ändrad 2022-04-12 (Hämtad 2023-01-13).
¹⁵ Svenska kyrkan. Svenska kyrkans ursäkt till det samiska folket. (1)
¹⁶ Regeringskansliet. Kartläggning och granskning av den politik som förts gentemot samerna och dess konsekvenser för det samiska folket. Regeringskansliet, 2021-11-04, (Hämtad 2023-01-13).
¹⁷ Johansen, Tore. Erkänd historia och förnyade realationer: Perspektiv på försoningsarbetet mellan kyrkan och samerna, i Samerna och Svenska kyrkan: Underlag för kyrkligt försoningsarbete, Lindmark, Daniel & Sundstöm, Olle (red.), 101-117. Halmstad: Gidlunds förlag, 2017
¹⁸ Svenska kyrkan. Åtta åtaganden i försoningsarbetet med samiska folket. (16)
¹⁹ Svenska kyrkan. Svenska kyrkans ursäkt till det samiska folket. (1)
²⁰ Svenska kyrkan. Åtta åtaganden i försoningsarbetet med samiska folket. (16)
²¹ Jackelén, Antje & Nyström, Åsa. Öppet brev till regeringen: Vem betalar priset för en ny gruva i Gállok?. Svenska kyrkan, 2022-01-31 (Hämtad 2023-01-13).
²² Jackelén, Antje & Nyström, Åsa. Möte med Beowulf Minings om Gállok. Svenska kyrkan, 2022-03-02 (Hämtad 2023-01-13).
²³ Svenska kyrkan. Svenska kyrkans ursäkt till det samiska folket. (1)
²⁴ Svenska kyrkan. Svenska kyrkans ursäkt till det samiska folket. (1)

Referenslitteratur

Litteratur

• Gripenstad, Georg. Kautokeino 1852: några tidsdokument. Luleå: Tornedalica, 1990
• Hætta, Odd Mathis. Samene, Nordkalottens urfolk. Norge: Høyskoleforlaget, 2002
• Huuva, Kaisa & Blind, Ellacarin (red.). ”När jag var åtta år lämnade jag mitt hem och jag har ännu inte kommit tillbaka”: Minnesbilder från samernas skoltid. Stockholm: Verbum AB, 2016
• Kjellström, Rolf. Samernas Liv. Kristianstad: Carlsson Bokförlag, 2000
• Kristiansen, Roald. Samisk religion och Laestadianisme. Bergen: Fagbokforlaget, 2005
• Kungliga Skytteanska samfundets handlingar. Berättelser om Samerna i 1600-talets Sverige. Umeå: Nyheternas Tryckeri AB, 1983.
• Lindmark, Daniel & Sundstöm, Olle (red.). De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna: En vetenskaplig antologi. Skellefteå: Artos & Norma bokförlag, 2016
• Lindmark, Daniel & Sundstöm, Olle (red.). Samerna och Svenska kyrkan: Underlag för kyrkligt försoningsarbete. Halmstad: Gidlunds förlag, 2017

Lektioner

• Skoog, Krister. Samisk kultur andlighet och tro: introduktion. Umeå Universtiet, 2022-09-08
• Skoog, Krister. Samisk kultur andlighet och tro: Grunder om samisk religion. Umeå Universtiet, 2022-09-29
• Skoog, Krister. Laestadianismen. Umeå Universtiet, 2022-10-27
• Skoog, Krister. Heliga ting heliga platser. Umeå Universtiet, 2022-11-24

Otryckta källor

• Jackelén, Antje & Sparrock Sylvia. Dags att göra upp med Sveriges koloniala förflutna. Dagens Nyheter 2016-03-06 (Hämtad 2023-01-13).
• Svenska kyrkan. Svenska kyrkans ursäkt till det samiska folket. Svenska kyrkan, (Hämtad 2023-01-13).
• Svenska kyrkan. Åtta åtaganden i försoningsarbetet med samiska folket. Svenska kyrkan, 2021-06-23, ändrad 2022-04-12, https://www.svenskakyrkan.se/nyheter/atta-ataganden-i-forsoningsarbetetmed-samiska-folket (Hämtad 2023-01-13).
• Sametinget. Sverige tillsätter en sanningskommission. Sametinget, 2022-12-08, (Hämtad 2023-01-13).
• Regeringskansliet. Kartläggning och granskning av den politik som förts gentemot samerna ochdess konsekvenser för det samiska folket. Regeringskansliet, 2021-11-04, (Hämtad 2023-01-13).
• Söderlund, Andreas. Nu påbörjas arbetet med sanningskommissionen. Sveriges Television, 2022-06-03, ändrad 2022-06-07, (Hämtad 2023-01-13).
• Livrustkammaren. 500 år av kunglig historia. Livrustkammaren, (Hämtad 2023-01-13).
• Sveriges geologiska undersökning. Film om istiden. Sveriges geologiska undersökning, 2021-10-12, (Hämtad 2023-01-13).
• Institutet för språk och folkminnen, Bággojohtin – tvångsförflyttningarna. Institutet för språk och folkminnen, (Hämtad 2023-02-06)
• Sjöstedt, Jonas mfl. Samers rättigheter. Sveriges riksdag, 2018/19, (Hämtad 2023-01-13).
• FN- förbundet UNA SWEDEN. FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. FNförbundet UNA SWEDEN. (Hämtad 2023-01-13).
• Sametinget. Samerna i Sverige. Sametinget, 2022-12-07, (Hämtad 2023-01-13).
• Jackelén, Antje & Nyström, Åsa. Öppet brev till regeringen: Vem betalar priset för en ny gruva i Gállok? Svenska kyrkan, 2022-01-31, (Hämtad 2023-01-13).
• Jackelén, Antje & Nyström, Åsa. Möte med Beowulf Minings om Gállok. Svenska kyrkan, 2022-03-02 (Hämtad 2023-01-13).
• Sveriges riskdag. ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder. Sveriges riksdag, (Hämtad 2023-01-13).
• International Labour Organization. C169 – Indigenous and Tribal Peoples Convention, 1989 (No. 169). International Labour Organization. (Hämtad 2023-01-13).