Denna resa gjordes med support från Fischer
Foton av mig och Emma Svensson
Uttrycket att “stormen river” är knappast en underdrift. Den både river och sliter i tältet så att det vibrerar i bröstet. Öronpropparna dämpar bara den fladdrande tältduken marginellt. I min sovsäck ligger jag dock varmt och tryggt. Tältet har jag testat vid tidigare tillfälle (i trygg miljö) i betydligt hårdare vindar, så jag vet att det står pall. Men det var väl kanske inte riktigt det här jag hade sett framför mig när jag bestämde mig för att spendera en vecka på tur i fjällen.
När jag och min vän Emma Svensson bestämde att vi skulle ut på en vinterexpedition i svenska fjällen under januari 2022, såg vi framför oss en vecka med spännande utförsåk och gnistrande turer mellan bergen. Kanske kunde vi våga hoppas på norrskensnätter och njutbara lunchpauser i solens strålar. Tanken var att praktisera våra kunskaper från fjälledarutbildningen med Arctic Guides som vi båda går, men det skulle också bli Emmas första tur på turskidor och min första tur på alpina turskidor!
Men bergen ville annorlunda och istället bjöds vi på en övning i vintersäkerhet.
Redan dagarna innan avfärd stod det klart att det inte skulle bli den tur vi drömde om. Växlande perioder av plusgrader och regn, varvat med kallare perioder med hårda vindar och pudersnö, hade gjort snötäcket i fjällen ostabilt och lavinfara rådde i princip över hela fjällkedjan. På vissa platser stor sådan.
Det rådande lavinläget gjorde att vår planerade destination Skäckerfjällen norr om Åre, fick strykas och istället började vi undersöka möjligheterna söder om byn. Att besöka “Sveriges Alaska” var onekligen lockande, men då området består av flertalet branta sluttningar, kände vi att det skulle vara svårt att undvika så kallad lavinterräng. Att undvika att åka i branterna skulle inte vara några problem, senast jag stod på ett par skidor var typ 20 år sedan så jag var helt okej med enklare åk. Däremot räknas även området under branterna till lavinterrängen eftersom även det kan drabbas av en utlöst lavin, och där kunde vi absolut behöva röra oss.
Så, bättre att ta det säkra framför det osäkra. Vi planerade om och ställde in GPS’en på Storlien när vi hoppade in i Emmas van i Stockholm och satte av norrut. Men hur vi än vände och vred på det lyckades vi inte riktigt hitta någon passande rutt. Dessutom såg inte vädret speciellt lovande ut. Med en timmas marginal till Sveg började vi fundera på om vi inte skulle ta oss till Funäsfjällen istället. Med flera flackare toppar och varianter på rutter samt något bättre väder, bestämde vi oss i sista sekund och vek av västerut.
På vintern har de flesta renarna sökt sig ner i skogslandet i jakten på mat. Var vaksam på detta när du kör och ta det försiktigt så du inte skrämmer bort dem från den mat de eventuellt lyckats hitta.
Efter vad som kändes som en oändlighet genom ingenstans, lystes himlen plötsligt upp och vi närmade oss vår nya destination. Ingen av oss var dock särskilt bekant med bergen så jag slängde iväg ett meddelande till Louise Östberg, rektor på Adventure Academy som bor i området och frågade om läget. Hon gav oss inte bara en uppdatering, utan bjöd även in oss till henne över natten. Hemma i hennes kök spenderade vi kvällen med att jämföra olika turer och stämma av med lavinprognoserna. När det slutligen var läggdags hade vi kommit överens om ett antal olika rutter som kunde sättas samman efter förhållandena på berget. Det är bra att redan i förväg ha några alternativ, vilket gör det lättare att anpassa sig på plats.
Att prata med någon som kan området du ska besöka är guld värt i planringen. Tack Louise!
Efter en hel del roddande och packning av pulkor, kom vi slutligen iväg kring lunch nästa dag. Planen var att gå upp 3-4 km från Tänndalen och sätta upp ett base camp mellan berget Lill Skarven och Hamrafjället, för att nästa dag stanna kvar och testa på topparna runtom. Den första biten var riktigt tung. Trots att vi större delen av stigningen kunde skida via ett preparerat skidspår, tog det tid för oss att vänja oss vid vikten av pulkorna och hur vi skulle få bästa grepp med skidorna. När vi sedan var tvungna att vika av på vinterleden fick vi kämpa genom den ospårade och djupa snön för att ta oss igenom med pulkorna.
Trots att vi bara hade några kilometer framför oss tog det närmare 3 timmar att nå vårt planerade camp. Vi valde en plats bakom en kulle där vi hoppades på lä och där marken var plan och fin, tillsynes med djupare packad snö. Detta så att det skulle gå att förankra tältet på bästa möjliga sätt med vintertältpinnarna. Vi valde också en plats där två vinterleder korsade varandra. Detta för att lättare kunna navigera tillbaka om vädret skulle slå om och sikten bli riktigt dåligt – eller i värsta fall lättare kunna beskriva vår position om vi skulle bli i behov av hjälp.
Vid kl 17 var det mörkt och inte så mycket mer att göra än att krypa in i tältet och börja smälta vatten för middagen och förbereda morgondagen.
Att ha med sig en värmetålig vattenflaska (ála Nalgene) är så mycket värt på vinterturen! Genom att fylla den med hett vatten på kvällen kan du skruva åt den och stoppa den i sovsäcken så har du ett extra element! Emma hade med sig detta smarta isoleringsfodral som jag måste skaffa mig inför nästa vintertur. Då fyller den ju också en funktion dagtid!
Innan jag slog upp tältet gick jag några varv med skidorna för att packa ihop och platta till snön ännu mer
Nästa morgon var det dags för utförsåkning! Vi hade dock fått konstatera att det kunde bli svårt att hitta några backar att åka i. Det hade blåst hårt i sydostlig riktning den senaste tiden, vilket gjort de flackare nordvästra delarna av bergen var nästintill barblåsta. Drevsnön hade istället samlats på bergens betydligt mycket brantare sydöstra sidor – vilket var orsaken till lavinrisken. “Drevsnöflak” består just av vindtransporterad snö som bundits ihop till hårdare flak ovanpå svagare lager i snön.
På lavinprognoser.se kan du inte bara få uppdaterad information om lavinläget i olika delar av fjällen, du kan också använda deras karta för att se hur branta sluttningarna är. Färgerna i kartan ovan visar lutningsgraden.
För att en lavin ska kunna utlösas behöver en sluttning vara brantare än 30° (25° för att vara på den säkra sidan), men tänk också på att även området nedanför sluttningarna räknas till lavinterräng, då en ev lavin kan fortsätta ner där.
Vi hade dock ett mindre berg, en av Småhamrarna, strax utanför tältet, så vi bestämde oss för att värma upp där fram till lunch. För mig som inte alls ägnat mig åt topptursskidåkning var det en del rutiner att komma in i. Tranceivern (den mottagare/sändare som används för att söka efter personer som dragits med i en lavin) skulle på under yttersta plagget. Hjälm, goggles, spade och sond skulle också med. Och så på med stighudarna för att kunna gå upp för backen – och sedan av med dem för att kunna åka ner, samt spänna åt pjäxorna.
Inför den här turen hade jag införskaffat en ny spade. Även om du inte ska göra toppturer är det en del av säkerhetsutrustningen vintertid så att du kan gräva skydd om situationen kräver det. Den är också bra till att gräva en grop i vestibulen så får du som en soffa i tältet.
Jag hade valt en med långt skaft för att slippa stå så böjd när jag gräver. Att sätta den precis utanför tältöppningen var också perfekt då den fungerade som ett handtag för att at sig upp ur tältet! Notera också den nästintill självlysande färgen på handtaget – detta är en annan säkerhetsaspekt – ha utrustning i starka färger som är lätta att upptäcka om någon måste leta efter dig.
För mig som inte åkt skidor på typ 20 år var det verkligen en fröjd att sätta på sig dessa moderna lätta turpjäxor! När du bara går i dem kan du koppla loss skaftet för mer rörlighet och även enkelt lätta på spännet.
Vinterlederna i de svenska fjällen är markerade med ledkryss. Dessa sitter oftast på en rak linje för att du vid dålig sikt ska kunna gå mellan kryssen på en kompassriktning. Om det sitter två kryss på en stolpe innebär det att leden svänger och du behöver ta ut en ny riktning. På kartan är vinterleden markerad med en streckad linje, alternativt en heldragen linje om sommarleden och vinterleden går parallellt. Tänk på att inte gå efter ledkryssen sommartid, då de kan ta dig över vattendrag och våtmarker som fryser på vintern.
Topptursskidorna jag använde på denna tur är ett par Fischer Transalp 86 Carbon och pjäxorna ett par Fischer My Travers GR
Stighudarna består av en “hårig” remsa som sätts fast under skidorna via olika fästen och med återanvändningsbart klister. Då håren riktas bakåt glider skidorna framåt, men tar stopp bakåt, så att det går att gå upp med dem. De kan också användas på plan mark om du drar tungt, däremot blir “glidet” framåt betydligt trögare.
Vi tog några turer, men då berget inte var särskilt högt eller bjöd på så spännande åkning (det tog oss bara ett par minuter att åka ner innan vi behövde gå upp igen), bestämde vi oss för att se om vi kunde göra något annat efter lunch. Beslutet föll på att gå upp på sydvästra sidan av Stor Skarven. Även om inte åkningen skulle gå så bra kunde vi i alla fall få komma ut på en liten längre tur.
Ganska snart insåg vi dock att vi inte skulle hinna hela vägen upp och tillbaka innan det blev mörkt. Redan i bilen hade vi hållit koll på när mörkret började falla och bestämt att vi skulle vara tillbaka i lägret senast kl 16 för att undvika att irra bort oss i mörkret. Egentligen var det först vid kl 17 det var helt mörkt, men man ska alltid ha marginalerna på sin sida. Dessutom hade vi bestämt tiden då det var klar himmel och den här dagen var det mulet. Det hade också snöat till och från hela dagen, vilket gjorde det extra viktigt att vara tillbaka i tid. En pannlampa i snöstorm lyser nämligen inte upp så mycket mer än snön som yr framför näsan, vilket kan bli väldigt desorienterande.
Både jag och Emma har fått testa elektriska värmesockor och vantar från Therm-ic. Otroligt skönt att dra på då det behövdes.
På väg upp för Stor Skarven fick vi även stifta bekantskap med fenomenet flatljus, ett platt ljus som gör att skuggorna försvinner, särskilt om du går i medljus. Plötsligt försvann Emma ner i snön framför mig och det visade sig att hon gått ut över en kant som hon inte sett i det platta ljuset. Nedanför, då vi såg på det i motljus var det lättare att se konturen på snön
Väl tillbaka i lägret använde jag den sista tiden av dagsljus till att förbättra förankringen av våra tält, samt bygga en mur runt för ännu mer skydd. Kanske kände jag på mig vad som komma skulle, men främst gjorde jag det för att det är så jag är skolad – att man alltid ska sätta upp tältet som att det skulle vara en storm på ingång, även om det är vindstilla när man sätter upp det. Vädret kan skifta snabbt i fjällen och det finns nog inget tråkigare än att behöva kliva upp mitt i natten i storm för att försöka få ordning på ett tält som inte riktigt gör som man vill i vinden.
Och mycket riktigt. Snart började det snart blåsa upp igen, så vi kröp in i våra tält och bestämde att det var kväll. Bara att sätta igång med snösmältningen till middagen och mina värmeflaskor i sovsäcken igen! Innan vi sa tack för idag, bestämde vi oss för att vi skulle behålla vårt basecamp nästa dag, istället för att packa ihop och dra vidare som var planen och istället ta en längre dagstur på alpinskidorna.
Men det var innan den där natten. Natten då stormen kom rivande.
I full färd med att bygga på muren runt tältet för lä. Det är ett kämpigt jobb, men så mycket värt då vinden ökar.
Det blev milt sagt en något orolig natt, men när klockan efter sjuttioelva gånger äntligen visar att det snart är morgon är jag inte ett dugg sugen på att gå upp. Tältduken leker fortfarande tornado och sovsäcken är alldeles våt ovanpå av all kondens och snö som letat sig in genom ventilationsöppningarna. Efter mycket om och men tar jag mig upp till sittandes. Det visar sig att vestibulen halvt snöat igen. Tack och lov har jag varit med om detta tidigare, så jag har lagt en bit vatten- och vindtåligt tyg över de saker jag förvarar där. Men köket som ligger ovanpå som tyngd, får jag borsta av ordentligt innan jag kan börja med frukosten. Medan den tillagas skickar efter en väderprognos med min nödsändare.
Prognosen visar att dagen ska vara helt okej, men att det kommer börja både snöa och blåsa ordentligt från och med i eftermiddag. Plötsligt blir tältet markant ljusare. En enda tanke far genom huvudet – solen! Utan att fundera drar jag upp tältduken och får hela ansiktet och händerna nersprayat av yrande snö. Men utanför är himlen delvis blå och solen sticker fram mellan slöjmolnen. Jag ropar på Emma som tittar ut genom ett av hennes ventilationsfönster. Vi ropar allt vad vi kan mellan varandra för att överrösta vinden och tältprasslet och kommer slutligen överens om att vi ska packa ihop och vända tillbaka då det lugnar sig.
Det finns olika typer av nödsändade på marknaden, men jag älskar min Garmin Inreach+. Med den kan jag inte bara skicka ett nödmeddelande – jag kan bla också sms’a, jag har kartor med GPS spårning (som både jag och de som är oroliga där hemma kan ta del av) – också kan jag skicka efter en väderprognos. Jag har alltid med denna då jag färdas där det riskerar att inte finnas mobiltäckning. Vill du inte köpa en egen går det bra att hyra på tex Fjällcom
Det känns rent utsagt skittråkigt. Men vi har vänt och vridit på den här turen så många gånger att det känns som att det är dags acceptera läget. Att kämpa med pulkorna i drevsnön djupare in i fjällen när stormen närmar sig, känns varken lockande eller klokt. Att ligga kvar och glo i tältduken känns inte heller särskilt givande. Det vi kan göra är att ta oss tillbaka och istället ta en dag i pisten imorgon för att få in lite rutin på de skidorna till nästa tillfälle på fjälledarutbildningen, då lavinsäkerhet står på schemat.
Även om vi bestämt att vänta till vinden lagt, känns inte insidan av tältduken särskilt inspirerande, trots alla former den kan tänkas ta i vinden och snart börjar rastlösheten gnaga ordentligt. Jag kikar ut igen och funderar. Det är ju trots vinden och snödrevet riktigt fint ute och eftersom att vinden kommer från nordväst kan vi konstatera att vi kommer att ha medvind första kilometern, innan vi kommer in i mer lä. Så vi bestämmer vi oss för att packa ihop.
Det är dock lättare sagt än gjort. Det är inte bara vestibulen som drivit igen, båda våra pulkor är begravda under snön och samtliga tältpinnar sitter djupt nere i snön och måste grävas upp. Men tillslut kommer vi iväg.
Sastrugi kallas den snö som packats hårt med vinden till våglikanande mönster. Otroligt vackert och denna var så hård att det var mycket mer tacksamt att dra pulkan på än den djupa pudersnön.
Turskidorna som jag hade på denna tur var ett par Fischer Outback 68 och pjäxorna ett par Fischer Bcx Transnordic WP
När vi kommer fram till Andersborgs våffelstuga, knappt en km bort, har vinden stillats och vi kan inte låta bli en våffla i solskenet. Serveringen på verandan bjuder på magisk utsikt över fjällen, men medan jag väntar på min våffla får jag syn på något som är långt ifrån magiskt. På Hamrafjället drygt 2 km bort ser det ut som att någon tagit ett spadtag av bergssidan – en lavin har gått! Snart hörs en helikopter surra och med en kikare som tillhör stugan kan jag se hur några skidspår går jämte, inte långt från lavinen. Efter en omfattande eftersökning med både helikopter, skotrar och hundar rapporterar P4 Jämtland att två personer faktiskt hade dragits med i lavinen, men klarat sig utan skador. Dessa hade varit på väg upp på sina toppturskidor.
Att ta sig ner från berget går betydligt snabbare än upp. Jag gläds över att jag kan lita på mina turskidor så pass att jag kan åka hela vägen ner, trots att det brantar på ibland. Nere vid vanen packar vi ihop och åker till Tänndalens Ski Resort där vi spenderar natten i hopp om en dag i backen imorgon.
Men samtidigt som vi väntar på middagen surrar Emmas klocka till. Hon läser högt “Storm alert. Severe weather.” Stormen Malik är på ingång och nästa morgon berättar personalen på lodgen att liftarna är stängda och att det blåser 25 sekundmeter på toppen.
Vi får tänka om. Igen. Fast den här gången ser vi inte så mycket alternativ och bestämmer oss för att åka hem.
När vi tjugo minuter senare stannar till i Funäsdalen för att lämna tillbaka den tranceiver jag fått låna av Louise häpnas vi båda av att det praktiskt taget är helt vindstilla! På en femöring ändrar vi våra planer en sista gång och drar till skidanläggningen för att köpa liftkort. Det blir en heldag där vi båda får utmanas. Jag som helst vill börja i barnbackarna avslutar dagen med att börja behärska även de röda backarna. Louise möter upp och tar med Emma på en tur offpist bredvid den brantaste backen.
När vi rullar hemåt med vanen är det två trötta men ändå nöjda tjejer som lutar sig tillbaka. Visst, veckan blev inte vad vi hade hoppats på. Alls. Det blev inga magiska turer i dalgångarna eller långa sköna offpiståk ensamma på fjället. Men vi fick ändå precis det vi kom hit för; Mer vintererfarenhet och övning på både tur- och toppturskidor. Vi lärde oss om vad vi behöver hålla koll på vid planeringen av en tur, hur vädret spelar in och vad det gör med förhållandena på fjället. Hur snön beter sig. Hur lavinprognosen går att använda i praktiken, hur man packar en pulka på bästa sätt, vad vi ska och inte ska ta med oss nästa gång och mycket mycket mer.
För det är ju så. Att vara i fjällen är inte bara en underbar naturupplevelse. Det är en avvägning av förhållanden, en balansgång över vad som är säkert och inte. Inte minst vintertid då konsekvenserna av eventuella olyckor är betydligt högre än sommartid. Jag är så glad över att få ha varit ute med någon som också hellre tar det säkra före det osäkra och som utan problem kunnat ställa om, utan att det för den delen känns som ett nederlag. Vad kom vi hit för? Att öva på skidåkning och få mer erfarenhet av vinterturer. Det har vi fått göra med råge. För när det kommer till kritan, det är de gånger man får utmana sig själv som man växer av, inte de gångerna allt går enligt plan och allt flyter på. När man ser på det på det sätter var detta onekligen exakt den tur vi önskat oss.
