Den första juni 2019 gav jag mig ut på vad som skulle komma att bli en 485 mil lång resa genom Sverige. Med hjälp av mina fötter, kajak och cykel, gjorde jag en upptäcktsresa genom landets alla 25 landskap. Jag ville upptäcka landet jag är född och uppväxt i och samtidigt inspirera andra till att också resa mer hållbart i närmiljö.
Nu presenterar jag nu en bloggserie på 25 inlägg, ett per landskap. I dessa kommer jag ta er med på min resa, men också dela med mig av tips, länkar och annan matnyttig info – detta så att du också kan ge dig ut på din egen bakgård!
Landskap nummer sex är: Södermanland
Efter att ha lämnat min nyfunna segelvän Roffe, som jag seglat tillsammans med från Gotland, fortsatte min färd till fots från Nynäshamn upp genom Södermanland. Via en sidoled till Sörmlandsleden (etapp 5:1, 5:2 och 5:3) kunde jag ta mig mot Paradiset, strax söder om Huddinge och Stockholm.
Landskapet som jag själv bott i, kändes genast bekant och hemma. Men det var en stor kontrast till de södra landskapen jag tagit mig genom. Främst tycktes undervegetationen skilja sig markant. Klippigt och stenigt stundtals, men framförallt mindre sly.
Jag tog mig genom skogspartier, längs små sjöar och förbi myrar, över steniga kullar, via hästhagar och över gräsängar. Jag tog mig även upp på vad som visade sig vara Stockholms läns högsta punkt, Tornberget 111 m över havet.
När jag väl stod där, i utkikstornet vid denna punkt, slog det mig inte bara vilket varierande landskap jag tagit mig igenom. Jag förvånades även över hur avskilt det kändes, trots att jag befann mig så nära huvudstadens myller. Trädkronorna låg lager på lager så långt ögat kunde se, vackert insvepta i dimma och slöjmoln.
När jag senare kom hem och började läsa på om Södermanlands historia, fann jag att just mångfalden i naturen är något som kännetecknar landskapet. Att ingenting riktigt dominerar, utan här finns lite av varje.
Innan jag fortsatte vidare söderut från Paradiset, gjorde jag en avstickare till Torö Stenstrand för möta upp Joel Den Besten, professionell surfare från Australien som flyttat upp till kärleken i Sverige. Torö är en av de mest populäraste platserna att surfa på i närheten av Stockholm, men just den dagen var det vindstilla, så vi fick nöja oss med en promenad över stenstrandens runda stenar.
Jag frågade honom om det inte känns lite märkligt att flytta från ett surfmecka som Australien, till ett land där man får arbeta hårt för att ens hitta några vågor att surfa på. Men han svar är sympatiskt. Precis som Taryn på Gotländska Surflogiet (som också är från Austrialen) menade han att det är just skillnaderna över året som gör det där lilla extra. Att surfa med skägget fullt av istappar är en upplevelse som kräver annat än “perfekta” sommardagar. Att få kämpa för de perfekta vågorna gör också upplevelsen så mycket starkare. Med slit bakom, blir lyckan desto större när det väl går vägen. Det är inte lika enkelt här, men det är också det som gör det.
Med de peppande orden i bakhuvudet, begav jag mig tillbaka till Paradiset tog mig därifrån vidare mot sydväst med cykel. Jag hamnade på skogsvägar utanför Botkyrka och jag kände mig återigen förvånad över hur avskild jag kände mig. Att det fanns såhär djup skog här. Vägen jag cyklade tog mig förbi Lida, ett friluftsområde som jag faktiskt aldrig hade hört talas om innan, men som verkade otroligt häftigt med mountainbikeleder, naturparkour, mulleksola, ett liftsystem, höghöjdbana, en sjö för vattensporter (Getaren) och mycket mer. Tänk vad mycket som kan finnas bara runt knuten, men som man inte har en aning om, om man inte ger sig den på att upptäcka det!
Längs vägen snubblade jag också på ett våffelcafe som visade sig vara ett riktigt smultronställe! Klockargårdens våffleri i Grödinge kyrkby. I en gammal kyrkskola från 1800-talet, på utsidan ett vanligt trähus, men på insidan maffigt inredd och med en onekligen frestande meny.
Mitt mål var Östergötland och Mem där jag skulle fortsätta med kajak längs Göta kanal. Det blev dock några oplanerade paddelturer genom Södermanland också, då vägen jag cyklade vid några tillfällen avbröts av sund. Som tur var, var min pojkvän ändå påväg ner med min kajak, så jag kunde använda mig av den för att ta mig över sunden.
Ett av dessa sund var Skanssundet som är en del av Södertälje kanal, den vattenpassage som gör att stora lastfartyg kan ta sig in till Södertälje utan att passera Stockholm. Efter sundet tog jag mig iland på Mörkö där jag också spenderade en natt på en lite annorlunda “tältplats” på en höjd. Jag hade sett ut platsen på en karta, men insåg när jag kom fram att det inte fanns några bra träd att slå upp hammocken i. Så jag gjorde mig ett tält av tarpen istället. Från ön fanns det en broförbindelse igen till fastlandet och min andra paddeletapp längs denna sträckan, blev först över Bråviken strax efter gränsen till Östergötland.
Den här typen av smala, utsträckta vattendrag är väldigt typiska för Södermanland. Här finns mycket vatten och förutom de stora sjöarna Hjälmaren och Mälaren (och Östersjön i öst), har landskapet ca 1000 mindre sjöar och har kallats “de 1000 sjöarnas landskap”. Perfekt för vattensporter av alla de slag med andra ord!
Flera av sjöarna är så kallade “sprickdalssjöar”, sjöar som har bildats då berggrunden spruckit efter rörelser i jordskorpan för länge sedan. Om man tittar på en karta över landskapet kan man se att de flesta av sjöarna sträcker sig från norr till söder, eller nordväst till sydöst. Dessa sjöar har också ofta branta klippstränder. Även Stockholms skärgård består av sprickdalar, men väldigt djupa sådana så att mycket vatten har kunnat leta sig in.
Efter Skanssundet passerade jag Trosa och Nyköping. Jag försökte fortfarande bli bekväm med att färdas på cykel, vilket inte var helt enkelt. Jag hade börjat lyssna på de sommarprat som äntligen börjat sändas och förfasades över vilken ljudnivå jag utsattes för på cykeln. Längs Sörmlandsleden hade jag kunnat lyssna via mobilens högtalare i fickan, men på vägarna dränktes orden i bilarnas sus och vinden i mina öron i nedförsbackarna.
Att ha svårare att hitta sovplatser var också motigt, men min sista natt i landskapet bestämde jag mig för att leda cykeln en bit in i skogen – ut på en udde där jag tillbringade natten i ett helt magiskt vindskydd som låg längs Sörmlandsleden.
Visst låg det fantastiskt vackert, men med diskussionen med Joen i bakhuvudet, undrar jag om inte den extra ansträngningen att ta mig dit gjorde det ännu finare!
Min rutt
Vandring, Nynäshamn – Paradiset: 43 km
Cykling, Paradiset – Mem, Östergötland: 170 km
TOTALT: 213 km, 5 dagar
Faktaruta Södermanland
Areal: 8 388 km2
Invånare: 1 360 321
Residensstad: Nyköping
Landskapsblomma: Vit näckros
Landskapsdjur: Fiskgjuse
Södermanlands Natur
Södermanland är ett låglandslanskap vars högsta punkt bara ligger strax över 100m över havet. Lanskapet kan beskrivas som ett mosaiklandskap med väldigt varierande natur. Här finns mindre höjder, kala klippväggar, sjöar och ängar. Selma Lagerlöf skrev i boken om Nils Holgersson att;
“[…]det var en blandning av allt möjligt. “Här har de tagit en stor sjö, och en stor älv och en stor skog och ett stort berg, hackat dem i stycken, blandat dem om varandra och brett ut dem på jorden utan någon ordning” tänkte pojken, för han såg ingenting annat än små dalar och små sjöar och små kullar och små skogsdungar. Ingenting fick lov att riktigt breda ut sig. […] pojken kunde se ut över havet, och han såg, att inte heller havet fick breda ut sin vida yta, utan att den bröts sönder av en mängd öar, och öarna fingo inte heller bli särdeles stora, förrän havet tog vid igen.”
Ovan har jag berättat om landskapets sprickdalssjöar, men landskapet har också många sprickdalslandskap. Precis som sjöarna har de bildats då berggrunden spruckit. Skillnaden är att sjöarna ligger djupare och har blivit rensade på sten och jord under istiden, då isen drog över. I sprickdalslandskapet har den blivit kvar och blivit till bördig moränlera eller finsediment, vilket innebär att den passar bra som odlingsmark. Därför ser vi idag många trädbeväxta kullar och “sjöar” av platta åkrar däremellan.
Istiden har också påverkat landskapet genom att den då isen låg tung över landet, tyngde ner stora delar av vår kust, som efter istidens slut har höjt sig. Först var landskapet bara en mängd öar i en skärgård, men efter hand har en mer sammanhängande landmassa bildats. Detta gör att det land som förr låg under vatten, idag syns som kala klippor då det slipats medan det sakta höjt sig ur vattnet.
Landhöjningen har också gjort att vissa vattentransportsleder har strypts. Leder som förr ledde ut i havet har idag höjts och blivit till sjöar istället. Tex var Mälaren en vik förr i tiden. Det var först efter den blivit en sjö och skiljts av från Östersjön på 1200-talet, som Stockholm började befolkas. Här finns också spår som stora flyttblock och rullstensåsar.
Närheten till makten i Stockholm gjorde Södermanland till ett attraktivt landskap för adel och godsägare förr i världen, vilket gör att det idag finns många gamla slott och herrgårdar att besöka här. Den bördiga marken gjorde också att det gick bra för jordbruken här och de som ägde dem kunde tjäna bra på sina gods.
Exempel på aktiviteter som passar Södermanlands natur:
- Olika vattenaktiviteter som;
- Paddla kanot/kajak
- Segla
- SUP
- Surfa
- Vandra
- Klättra
Nationalparker och andra områden
- Tyresta Nationalpark – “Orörd storskog strax söder om Stockholm”
I Södermanland ligger också världsarvet Skogskyrkogården i Stockholm. Platsen är listad av UNESCO då den “etablerade en ny form av begravningsplats som på ett grundläggande sätt influerat gestaltningen av begravningsplatser runt om i världen”, samt då dess “kvalitéer utgörs av dess tidiga 1900-talsarkitektur och landskapsgestaltning som anpassats till en begravningsplats”
Intressanta naturreservat är tex,
Länkar
- Sörmlandsleden
- Sörmlandsleden – etapper
- Lida Friluftsområde
- Plonk – en sida om klättring i Stockholm
- Kanotguiden – Hitta paddelleder, tex längs Trosaån genom Marvikarna till Trosa
- Kustleden – en ca 560 km lång cykelled mellan Öregrund – Stockholm – Västervik.
Källor:
Sporrong, Ulf. 1995. Svenska landskap. Solna: Naturvårdsverket och författarna
Elg, Margareta. 2006. Landskapen i våra hjärtan. Stockholm: Liber AB
