Everest Base Camp 2017

Kathmandu, Nepal 2017.
Det är varmt och luktar avgaser. Sopor. Taxichauffören kryssar vant mellan fotgängare och fordon; växlar mellan motorväg och krokiga smågator, inte mycket bredare än vårt skruttiga fordon. När jag slutligen blir avsläppt i Thamel, stadens backpackerområde, känner jag mig milt sagt matt. Det är nästan ett dygn sedan jag lyfte från Arlanda och här står jag nu i en helt ny stad, i ett helt nytt land. Förväntansfull, visst – men folkmyllret och trafiken gör det svårt att tänka klart.

I Thamel trängs friluftsbutikerna längs gatorna och priserna är minst sagt förmånliga. Den tjockaste dunjackan från ”North Face” kostar ungefär 700 kronor; ett par vandringsstavar 160. Här finns kartor, vantar, skor, skaljackor, dunbyxor, duffelbags– allt. Perfekt för den som behöver komplettera packningen utan att göra hål i budgeten, men det rör sig helt uppenbart om asiatiska plagiat av tveksam kvalitet. Grusvägarna dammar under fötter och hjul. Det tutas och ropas. Plötsligt står en okänd man framför mig.
– Wanna buy a flute!?  Han viftar med en träflöjt farligt nära mina ögon.
– What? No! 

Staden stressar mig, det är med stor lättnad jag lämnar den några dagar senare. Det är ju för bergens skull jag är här.

Läs mer: Everest Base Camp, Dag 1-2 : Ankomst Kathmandu

Oktober 2016
Tio månader tidigare befinner jag mig i en av Stockholms friluftsbutiker. Det är en ruggig höstdag och varorna som vanligtvis fyller golvet är borttagna till förmån för en hoper äventyrslystna människor med tindrande ögon. Framför oss står en researrangör som visar bilder från en makalös vandring – magiska berg, klarblå himlar, vajande böneflaggor. Och så vandringens mål: Everest Base Camp. Allt låter alldeles underbart, ända till dess att arrangören med käck stämma utbrister: ”…och åker ni med oss, kostar det bara 37 000 kronor!” och därpå, något tystare “också tillkommer flyget…”. Jag tappar nästan hakan. 37 000 kronor? För tre veckor – i världens billigaste land? Jag får inte ekvationen att gå ihop.

På vägen hem känner jag i hela kroppen att ett nytt projekt hade satts i rullning. Jag har bestämt mig för att åka till Nepal. Själv. På mindre än ett år kommer jag spara ihop pengar för att ta mig till dit och påbörja min vandring upp till Everest Base Camp. Jag kommer genomföra den på egen hand, utan varken vänner, bärare eller guider och med så lite ekonomiska resurser som möjligt. Jag vill undersöka förutsättningarna att ta sig upp till foten av världens högsta berg på egen hand och hur billigt man kan komma undan och jag vill ta fram den information som behövs för att den som själv blir sugen på att ta tag i sin dröm lättare ska kunna förverkliga den. Jag vill bevisa att trots att man inte har världens högsta lön så ska det inte sätta stopp för våra drömmar, även om drömmen råkar handla om världens högsta berg!

Vandringen börjar
Det vanligaste när man vandrar till Everest Base Camp är att ta flyget från Kathmandu upp till byn Lukla och därifrån vandra de cirka 60 kilometrarna till baslägret och tillbaka samma väg. Jag har istället valt att ta bussen till byn Jiri och därifrån ta mig ytterligare 76 kilometer till fots upp till Lukla – för att kapa kostnader och för att jag inte har särskilt bråttom. Det är bara ett tusental basecamp-vandrare per år som tar den här vägen jämfört med de tiotusentals som tar flyget.

Snart förstår jag varför. Bussresan till Jiri tar drygt tio timmar och vägarna är smala och håliga; stupen vid kanterna branta. Det skakar oavbrutet och känns lite som att färdas i en torktumlare. Även vandringen visar sig bli tuff med dåliga stigar och branta, till synes oändliga, uppförs- och nedförsbackar. Att starta en dag på 3 000 meters höjd för att fram till lunch ta sig ned till 1 500 och sedan upp igen, är snarare regel än undantag. Stigarna är täckta av sten i olika storlekar, vilket gör att all fokus läggs på fotarbetet och nästan ingen på omgivningarna. Men vandringen är också magisk. Oftast har jag leden för mig själv, något som jag kommer bli varse sällan är fallet efter Lukla. Under mina dagar träffar jag endast fem andra vandrare som valt samma väg som jag. Det är också häftigt att få se en annan del av Himalaya än den som är tillrättalagd efter bergsturismen. Hur det är att faktiskt leva i de Nepalska bergen.

Efter fem intensiva dagar, fyllda av mental träning, kommer jag äntligen fram till Lukla och den välvandrade Base Camp-leden. Jämn och fin, bred och lättframkomlig. Fötterna klarar sig själva, jag lyfter blicken och suger in den storslagna omgivningen. Bergssidorna jag vandrar längs sluttar ned mot den flod jag kommer att följa en längre sträcka och framför mig ligger de gröna bergen omlott. Längst bort i tunneln syns de första snöklädda topparna, som en hint om vad som komma skall.

Läs mer:
Everest base Camp, Dag 3 : En “enkel” till Jiri
Everest base Camp, Dag 4-8 : Jiri-Lukla, “The Classic Tenzing-Hillary Trek”

20 kronor rummet
Jag checkar in på Namaste Lodge i Phakding för den första övernattningen på den “riktiga” rutten. Ägaren ler och nickar imponerat när han får höra att jag har gått hela vägen från Jiri, bärandes på min egen packning – det är inte helt vanligt här.
– Strong girl! skrattar han, och ställer fram en kopp te.

Det är så här man bor längs leden, i lodger, tehus. Byarna är tydligt utmärkta på kartan och i varje by finns mängder av ställen att välja bland. Det går att boka rum i förväg, men det går lika bra att bara kliva in och fråga om de har något ledigt. Ett rum för en natt kostar bara runt 20 kronor, men det förutsätts att du äter middag och frukost på lodgen också. Totalt landade boende, mat och vatten i Phakding på runt 130 kronor. Det blir dock dyrare ju högre upp du kommer och i den högst belägna byn, Gorak Shep, slutar samma nota på 350.

Alla lodger har rinnande vatten, men det måste renas innan man dricker det. Det smidigaste är att ta med värmetåliga vattenflaskor och fylla dem med kokt vatten som man kan köpa från köken (låt gärna flaskan extraknäcka som värmeelement i sängen under natten). Det går också att köpa vatten på flaska, men ur miljösynpunkt är det inte att rekommendera. Alltsom säljs i byarna bärs upp i bergen och det skräp som blir över måste ju även bäras ner – men risken är stor att det snarare hamnar på ett sopberg i skymundan.

Rummen har ingen vidare standard, de saknar både värme och ventilation. En säng med lakan, kudde och täcke finns – med gemensam toalett i korridoren. Jag stuvar in ryggsäcken på rummet och spenderar sedan kvällen i lodgens matsal, där en kamin tänds och lockar till samling. Temperaturen sjunker snabbt när solen gått ned.

Hur långt är det kvaaar?
Nästa morgon går färden vidare mot staden Namche. Det råder god stämning längs leden och jag tar mig fram mellan solbelysta uteserveringar, blomstrande rabatter och grupper av lokalbor och bärare. De har samma kopierade dunjackor som säljs till vandrarna, skor av märket ”Abibas” eller rent av flipflops. Små barn springer kors och tvärs, tittar upp och utbrister ”Namaste!” innan de fnissande försvinner in mellan husen igen. Steg för steg genom byar, över hängbroar, förbi terasser och bönehjul. Leden fortsätter längs floden och passerar då och då små vattenfall som ger svalka i den varma förmiddagssolen.

Efter några timmar kommer jag fram till vad som sägs vara turens tuffaste stigning, den upptill Namche Bazaar (3 440 meter över havet). Backen är lång och här serveras ledens första lektion i medveten närvaro. Det gäller att vara här och nu, ta ett steg i taget. Benen orkar, inga problem. Det är psyket som hela tiden behöver styras, peppas, avledas. Det är fascinerande att känna kopplingen mellan kropp och psyke, hur rätt tankar kan städa bort varje spår av trötthet. Vandringen mellan Jiri och Lukla har varit en bra förberedelse, men ändå känns det tungt. Att tänka på Base Camp, eller Everest, funkar inte alls. Det är för långt borta. Likaså dagens slutmål. Jag blir som ett barn som uttråkat frågar mig själv ”hur långt är det kvaaar?”. När tankelekarna är slut förlorar jag mig i en intressant podcast. Fötterna lyfter, steg för steg, i en takt som känns bekväm. Jag stannar till och vilar några sekunder när jag känner mig trött och fortsätter sedan att gå. Innan jag vet ordet av är jag uppe.

Dags för acklimatisering
I Namche är det liv och rörelse. Människor och jakar samsas på de stenlagda gatorna; butiker och lodger ligger omlott. Det hörs slag från hammare, barn som leker och kor som råmar. Klickande vandringsstavar, språk från alla världens länder. Här kommer jag att stanna i två nätter, för att ge kroppen tid att anpassa sig till höjden.

För det är just höjden som är den största riskfaktorn på den här vandringen, som i övrigt inte är särskilt teknisk eller krävande. Men ju högre upp du kommer, desto ”tunnare” blir luften – vilket gör att du i ett vanligt andetag får i dig mycket mindre syre än på havsnivå. Musklerna får inte så mycket syre som de är vana vid och allt känns mycket tyngre. Kroppen har sina sätt att komma till rätta med problemet, men det tar lite tid. Därför är det viktigt att inte stressa. Att rusa upp i bergen utan att ta sig tid till acklimatisering är rentav förenat med livsfara, då kroppen måste hinna lära sig hantera en mindre mängden syre. Ett sätt att hjälpa kroppen är att göra så kallade acklimatiseringsturer, att slå läger och ta en kortare tur upp på lite högre höjd, för att sedan gå tillbaka och sova på samma höjd som natten innan. Kroppen förbereds för lägre syrenivåer, men får återhämta sig på en nivå den redan börjat vänja sig vid och det är alltså det jag ska göra under min tid här i Namche.

Efter Namche väntar två dagars vandring upp till nästa acklimatiseringsstopp, byn Dingboche på 4410 meter över havet. Vandringen hade säkert gått att göra på en dag men jag har inte bråttom. Det handlar ju inte om att komma först till Base Camp, utan om att kroppen ska klara av att ta sig dit. Det är en frisk morgon när jag traskar ut från min lodge. Solen har ännu inte tagit sig upp över bergen och det är bara jag och några få solovandrare ute så här tidigt. Och några bärare, förstås. Det är oktober, mitt i högsäsongen, ändå har jag leden helt för mig själv i perioder. Vägen upp karakteriseras av det legendariska berget Ama Dablam, som likt Betlehemsstjärnan lyser i fjärran och leder mig fram genom dalen. Jag tar mig upp och ned för bergssluttningar, genomtunnlar av rhododendron, upp till byn Tengboche med dess maffiga kloster – för att efter en natts vila fortsätta mot Dingboche. Mellan de två byarna sker en häftig förändring av naturen. Grönskan minskar för varje steg och rätt vad det är kliver jag in i ett helt nytt landskap som domineras av sten och små buskar. Det blir kargare, men också mer storslagna vyer. Bergen är högre och känslan av att vara liten blir allt större.

Höjden slår tillbaka
Vid nästa stopp, Lobuche på 4 910 meter, känns det lite som att gå in i en vägg. Under lunchen kommer en grupp in som jag träffat några dagar tidigare. Jag är yr och har huvudvärk och känner med ens att jag behöver få vara i fred. Går upp till rummet, sträcker ut på sängen. Det här känns inte alls bra. Vad händer nu? Kommer jag att vara tvungen att vända? Lugn. Beslutet behöver inte tas nu.

Jag dricker nästan en liter vätskeersättning, äter en chokladkaka och tar två värktabletter. 20 minuter senare hörs energiska röster genom de tunna väggarna, det är grannarna som pratar och skrattar. Förvånande nog varvar de sitt samtal med att springa tilltoaletten för att kasta upp – och fortsätter sedan att kvittra, som om inget hänt. Det får mig faktiskt att må lite bättre. Det går ju att acceptera illamåendet och sedan välja att fokusera på annat, samma taktik som under vandringen.

Frisk luft kanske hjälper. Utanför lodgen tornar en stor vall av sten upp sig, skapad av Khumbu glaciären som tagit sig ned genom dalen. Vallen är säkert hundra meter hög och nu ska den bestigas, illamående eller inte. Över vallen går små stigar kors och tvärs upp till toppen. Jag byter ständigt, efter vilken som känns lättast för stunden. Några korpar flyger över himlen.Hela området känns väldigt ödsligt – att det ens kan bo folk här. Sten, sten och åter sten. Den enda växtligheten som finns är några strån av brunt gräs som täcker vissa av stenarna. Molnen rör sig snabbt, de drar in över bergen och gömmer topparna. Då och då tittar en av dem fram. Efter en väldigt långsam vandring står jag tillslut på toppen av vallen och kan se ända bort till Khumbu Icefall, där Base Camp ligger!

Förutom de små stigarna och de få hus som utgör byn Lobuche finns här inget mänskligt som påverkat naturen. Det är lätt att tycka att det känns dött, men för den som stannar upp och lyssnar är verkligheten en annan. Då och då hörs knakanden från glaciären och dån då laviner går längs bergssidorna. Naturen är i allra högsta grad levande och rör på sig. Jag går runt ett tag längs kammen och när jag återvänder mot lodgen känner jag mig mycket bättre. Kroppen, alltså. Vilken fantastisk maskin.

Hej Berget
Nästa morgon är det dags för den sista biten upp till Everest Base Camp. Illamåendet är som bortblåst – eller borttänkt? – och ersatt av ny energi och motivation. Men den lugna taktiken ska fortsätta, jag vill inte hamna i samma situation igen. Att ta det lugnt visar sig inte vara så svårt. Det är tjockt med folk på leden och köer bildas där den letar sig fram bland stenarna i utkanten av glaciären. Det går obeskrivligt långsamt. Ett enda steg kan ta upp till fem sekunder. I vanliga fall skulle jag bli stressad och irriterad, men inte idag. Det finns ingen hets. Ingen brådska. Inga måsten. Bara den sköna känslan av att det kommer att gå vägen.

Med bara några hundra meter kvar till baslägret får jag plötsligt för första gången syn på berget. Mount Everest. Jag har i förväg undrat om jag skulle känna igen det, men nu råder inga tvivel. Stunden känns nästan helig. Ett första möte. Hej berget.

Base Camp är inget regelrätt läger nu i oktober, men området är markerat. De bestigningar som går till toppen äger rum under april och maj – övrig tid är platsen rensad på tält och uppstädad. Kvar finns en massa böneflaggor och ett plakat. Jag tar mig ned från vallen, över stenpartier och slutligen står jag där – mitt i Base Camp! jag går runt lite, suger in atmosfären, tar de obligatoriska bilderna. Undrar hur stämningen är här underhögsäsong, när lägret är fullt av förväntansfulla människor? Idag tar min resa slut här, en annan dag kanske det är här den börjar.

Läs mer: Everest Base Camp, Dag 9-15 : Lukla – Everest Base Camp

Till topps!
Gorak Shep är den högst belägna byn längs leden, den ligger på 5 140 meter över havet. Morgonen efter jag tagit mig till Base Camp, tar jag sikte på Kala Patthar strax intill. Ett mindre berg som de flesta passar på att bestiga när de ändå är här. Det påminner lite om Hammarbybacken hemma i Stockholm, ingen teknisk topp direkt, och det ligger ingen glaciär eller ens snö över det. Men det är 5 550 meter högt och med andra ord högre än Base Camp. Jag börjar vid halv sex och når toppen lagom till att solen stiger upp bakom Everest.

På vägen ner väntar för mig en sista utmaning. Att bestiga en topp. Jag har aldrig gjort något liknande, men kan helt enkelt inte låta bli när jag ändå är här. För den som inte har någon erfarenhet av klättring finns här främst två toppar att välja på. Island Peak (6189 m) eller Lobuche Peak (6119 m) som jag ska göra. För dessa krävs det att man har guide om man inte är väldigt van bergsbestigare. Man går bland annat över glaciär och använder sig av fasta rep för att ta sig hela vägen till toppen. Det rör sig dock inte om någon tekniskt svår klättring.

Bestigningen är tuff, men går ändå över förväntan. Genom att tillämpa allt det jag fått öva på hela resan, ta de steg jag orkar – vila – fortsätta, når jag tillslut toppen!

Läs mer:
Everest Base Camp, Dag 16 : Kala Patthar
Everest Base Camp, Dag 17-18 : Lobuche Peak, 6119 m

Mycket kvar att lära
Vägen tillbaka ned mot Lukla går snabbt. För varje höjdmeter jag tappar blir luften allt mer syrerik och min acklimatiserade kropp får mer och mer energi. Vägen upp tog åtta dagar, vägen ned bara två. I den långa backen efter Namche möter jag flåsande vandrare med tunga ben och tomma blickar, på väg uppför.
– Hur långt är det kvaaar? De har mycket att lära. Men jag tänker samtidigt att det är lite fint. Att de faktiskt är i en process, samma som jag var i för bara några dagar sedan. I sinom tid kommer de att hitta lugnet, landa här och nu, ta ett steg i taget. Erfarenheter och insikter som kommer att följa dem resten av turen och förhoppningsvis hela vägen hem också. Jag känner mig lugn och stabil nu. Som berget.

Tillbaka i Kathmandu känns staden annorlunda. Stressen jag kände när jag först kom hit är borta, pannan är slät och axlarna sänkta. Mannen med flöjterna dyker upp igen, lika energiskt flaxande:
– Wanna buy a flute!?
– No, thank you.

Läs mer:
Everest Base Camp, Dag 19-23 : Vägen ner, Thukla – Lukla
Everest Base Camp, Dag 24-27 : De sista dagarna, Lukla – Kathmandu – Stockholm

EVEREST BASE CAMP TREK – FAKTARUTA

Leden utgår från Lukla, går till Everest Base Camp och tillbaka. Totalt 120 kilometer, med höjdskillnader från 2 492 meter över havet (Ghat) till 5 364 meter (Base Camp). Beräknad tidsåtgång är 12 dagar, varav två acklimatiseringsdagar. Turen kräver hyfsad fysik men är inte tekniskt svår. Ska du vandra utan guide är det bra att ha erfarenhet av vandring, kunskap om utrustning – och känna till hur kroppen påverkas av hög höjd.
Säsong: September till november är det högsäsong kring Everest, så också mars till maj. Vintermånaderna är lugnare då temperaturen sjunker, men går i regel också bra. Under sommaren råder dock monsunperiod. Expeditioner till toppen avEverest äger rum under april/maj.
Resa hit: Flyg från Sverige till Kathmandu med mellanlandning i Mellanöstern. Därefter inrikesflyg till Lukla (alternativt buss till Jiri från Kathmandu, och därifrån vandra upp till Lukla och vidare).
Boende och mat: I tehus/lodger längsleden. Du behöver normalt inte boka i förväg. Betalas kontant med nepalska rupier eller amerikanska dollar vid utcheckning. Nepalska rupier går bara att ta ut eller växlas till i Nepal, så ta ut vad du beräknar behöva i Kathmandu eller i Namche. Och glöm inte att växla tillbaka innan duå ker hem!
Bra att veta: Du behöver turistvisum(ordnas på flygplatsen i Kathmandu) och vandringstillstånd som ordnas i Lukla (det tidigare TIMS-kortet är avskaffat sedan oktober 2017). Sagarmatha National Park/Reserve Entrance Permit och entréavgift betalas kontant på leden vid särskilda stationer. Glöm inte vaccin – hör efter på din vårdcentral vad som rekommenderas.
Mer info: everestbasecamptrek.org

SUMMA SUMMARUM

Äventyr kostar pengar, men hur mycket är upp till dig att bestämma. Kostnaden för vad som motsvarade researrangörens summa på 37 000 kronor (boende, mat och vatten i Kathmandu och längs leden, samt kostnader för vandringen) slutade i mitt fall på knappt 8 000 kronor. Totalt kostade min resa cirka 27 000 kronor, med flyg till och från Sverige (7 000),vandringen från Jiri till Lukla samt en bestigning av Lobuche Peak (11 300) och extradagar i Namche och Kathmandu. Priserna längs leden ökar i takt med höjden, nedan får du en fingervisning om nivåerna. Ta med kontanter att betala med. Nepalesiska rupier eller amerikanska dollar är det som gäller. 1000 nepalesiska rupier motsvarar 80 svenska kronor.

NÅGRA PRISEXEMPEL FRÅN LEDEN (2017)

• Flyg t o r Stockholm–Kathmandu: Från 5 000 kronor
• Flyg Kathmandu – Lukla, enkel väg: 1 400 kronor (jag valde buss till Jiri +vandring till Lukla för 746 kronor).
• Rum per natt längs leden: 10–40 kronor
• Större måltid: 60 kronor
• Enklare måltid: 35 kronor
• Frukost: 30–60 kronor
• Te: Kopp, 8 kronor. Kanna, 50–80 kronor.
• Snickers: 7–24 kronor
• 1 liter kokt vatten: 8–24 kronor (iblandgratis).
• Ladda elektronik: 20–60 kronor
• Simkort: 100 kronor för 5 GB via Ncel
• Wifi: 50 kronor för 20 MB.
• Dusch: 35 kronor

FEM TIPS LÄNGS VÄGEN

• Ta med topplock
  Om du bär din egen packning, använd en väska med avtagbart topplock (eller annan del) som kan användas som dagsryggsäck på acklimatiseringsturer.
• Packa lätt
  Packa inte onödigt tungt. Mycket finns att köpa längs vägen, allt från toapapper till snacks, tamponger, våtservetter, halstabletter och mössor. Klart värt de extrakronorna det kostar i bergen, så slipper du bära runt på sakerna.
• Var rädd om halsen
  Var rädd om dina lungor, det är de som ska ta hand om det lilla syret som bjuds. Luften uppe i bergen är torr och kall och det är mycket damm som yr, särskilt efter stora folkgrupper och jakar. Använd en buff eller annan typ av halsduk som du kan dra upp över mun och näsa. Halstabletter, smörjande nässpray och tabletter som främjar salivproduktionen är bra för att underhålla luftvägarna så de inte blir för torra. Se också till att dricka ordentligt – du förlorar mycket vatten när du börjar flåsa. Och drick hellre ljummet eller varmt vatten än kallt, det är skonsammare för halsen, plus att kroppen inte behöver lägga energi på att värma upp vätskan. Ta gärna med en termos.
• Välj vegetariskt
  Ät gärna vegetariskt under turen. Kött är mer svårsmält vilket kräver energi och syre. Dessutom är risken är större att du får i dig dåliga bakterier eftersom matvarorna bärs upp i värmen.
• Ät ordentligt
  Beställ mer mat i tehusen om du inte blir mätt. Om du är riktigt hungrig, beställ Dal Bhat (linssoppa med ris) – det är husets rätt och fylls på tills du säger stopp. Det är lätt att tappa aptiten på hög höjd. Detta för att kroppen underprioriterar matsmältningssystemet när den får mindre syre att jobba med. Det betyder dock inte att kroppen inte behöver mat, så se till att få i dig energi även om matlusten inte är där. Undvik alkohol då det hindrar acklimatiseringsprocessen.

Fler tips…

ATT VANDRA PÅ HÖG HÖJD

Ju högre upp man kommer, desto ”tunnare” blir luften. Procentuellt innehåller inte luften mindre syre, men partiklarna i den är mer spridda vilket gör att man i ett man i ett vanligt andetag får i sig mycket mindre syre än på havsnivå. Från ungefär 2500 meters höjd kan man börja känna av de konsekvenser detta innebär för kroppen och hur den börjar att kompensera för dem. Detta kan bland annat yttra sig genom att man får häftigare andning (för att få i sig mer syre), snabbare puls (för att snabbare få ut syret i kroppen) eller att det känns tyngre att röra sig (för att kroppen och musklerna inte får tillräckligt med syre).

När syret minskar börjar kroppen dessutom prioritera dess mess vitala organ och funktioner, dvs lungor, hjärta och hjärna. Detta kan leda till att andra funktioner åsidosätts så som exempelvis matsmältningen och vanliga symptom är tex minskad aptit, dålig mage eller ökad kissnödighet.

Kroppen har dock sina sätt att anpassa sig till den mindre mängden syre den får i sig. Om man sakta, sakta rör sig uppåt ger man kroppen tid att anpassa sig till den nya syrenivån och symptomen minskar. Men eftersom man under en vandring upp till Everest Base Camp hela tiden fortsätter uppåt, kommer inte symptomen att försvinna helt. Hur snabbt kroppen anpassar sig är högst individuellt och det spelar ingen roll om man är elitidrottare eller soffpotatis.

Om symtomen blir fler eller förvärras gäller det att vara försiktig och här måste man vara särskilt uppmärksam om man går själv. Att ignorera symptomen innebär att man ignorerar att kroppen får för lite syre vilket i värsta fall försätta en i livsfara. Man kan drabbas av AMS, Acute Mountain Sickness, vad vi i folkmun kallar höghöjdssjuka (som i sin tur kan leda till HAPE eller HACE) och det enda botemedlet är att snabbt ta sig ner på lägre höjd. Planerar man att göra en sådan här vandring helt på egen hand är det därför mycket viktigt att man fördjupar sig i ämnet så att man vet vad det innebär och hur man ska hantera det.

Läs mer om hög höjd…

PRAKTISK info

Packa inför Everest Base Camp

Tips för dig som ska vandra till Everest Base Camp