EnglishFrançaisDeutschEspañolSvenska

Min första klippklättring!

2018-05-26

:

Att klättra är verkligen något som jag tycker är så himla roligt. Dock är jag inte särskilt bra på det, jag är otroligt höjdrädd och kommer jag bara en meter över marken börjar jag fega och får svårt att lita på mina fötter, ben och armar. Men det är såklart en vanesak. Får jag bara hålla på ett tag känns det direkt hur jag vågar mer och mer. Tyvärr är mina klättringsrutiner väldigt undermåliga. Obefintliga rent ut sagt, så varje gång är det som att börja om på nytt. Men det är kul i alla fall!

 

 

För er som inte är så bevandrade inom klättring så finns det lite olika typer. Det vanligaste och tryggaste är att man klättrar inomhus i hall. Då kan man:

  1. Bouldra, vilket betyder att man inte är säkrad i ett rep utan klättrar på en lägre vägg och skyddas av en madrass nedanför om man skulle falla.
  2. Topprepsklättra, vilket innebär att man har på sig en sele i vilken ett rep är inknutet som går upp längs väggen, genom två stycken ”ankare” eller öglor högst uppe på toppen och sedan ner igen till en andra person som står på marken och ”säkrar” den personen som klättrar. D.v.s. håller i repet och håller det spänt så att den som klättrar inte kan falla.
  3. Ledklättra, vilket är lite som topprepsklättring fast något mer avancerat. Man har ett rep fäst i sin sele som går till en säkrare, men istället för att det går upp till ett ankare högst upp på väggen, så får den som klättrar flytta upp repet till nya ankare längs väggen medan hen klättrar. Detta gör att eventuella fall blir längre och både klättrare och säkrare behöver ha mer rutin på sin klättring för att det ska vara säkert.

 

Om man klättrar inomhus längs byggda banor eller ”problem” som de också kallas, är de ofta färgkodade för att man ska kunna klättra olika svårighetsgrader på samma vägg. T.ex. kan alla grepp vara gröna eller röda beroende på grad. Utomhus är greppen man ska ta inte lika självklara.

 

Den som klättrar knyts fast i selen med en så kallad ”dubbelåtta”.
Den som står på marken säkrar den som klättrar genom en repbroms som är fäst i hens sele. Genom att hålla det nedre repet stärkt nedåt låses repet i bromsen och den som klättrar kan klättra säkert. Samtidigt måste säkraren hala in rep medan den som klättrar tar sig uppåt så att inte repet ska bli för slakt.

 

Vid topprepsklättring går repet via två ankare på toppen av väggen eller klippan. Man har två stycken som belastas lika OM något skulle hända med det ena ankaret. Safety first.

 

Jag har mest klättrat inomhus tidigare och de gånger jag varit ute har jag bara testat på enklare former av bouldring, där jag istället för att klättra uppåt (eftersom jag är så höjdrädd) klättrat längs med väggen, bara några centimeter från marken och gjort så kallade traverser. Detta har nog hittills varit min favorit av klättring!

Det jag har tyckt varit så kul med att klättra ute är att svårighetsgraderna flyter ihop! Vissa grepp är superenkla och självklara, medan vissa längs samma vägg kan vara betydligt mer avancerade. Så pass att man får öva några gånger innan man tar sig förbi dem. Detta tycker jag gör att man växer, eftersom man kan klara en vägg med svåra inslag, trots att man är nybörjare, vilket gör att man långsamt vänjer sig vid svårare och svårare klättring samtidigt som man gör framsteg.

Igår var det dock dags för min första topprepsklättring utomhus! Jag och mina vänner Jessica, Emil och Adrien från Paddla för Musikhjälpen, åkte ut till Törnskogsklippan vid Sollentuna utanför Stockholm.

 

Vilar ut armar och ben på toppen av klippan.

 

En sak som är otroligt häftigt med klättring är att det är en sån effektiv träningsform. Även om man tar i allt vad man har ibland för att ta sig uppåt, märker man det knappt. Ibland kan man vara så slut att man skakar i musklerna, men samtidigt känns det inte som träning. Men när det nu, ganska exakt ett dygn senare, är dags för mig att gå och lägga mig känner jag träningsvärken dra i hela kroppen. På armarna och händerna har jag sår och rivmärken, som jag knappt märkte när jag fick – man är så inne i klättringen, i vad man gör att man knappt märker om något gör ont. Och jag kan knappt vänta till att ge mig ut igen!

 

Dags för en annan vägg!
Jag uppe på den ”enklare väggen”

Jag och Jessica pustar ut efter vår klättring och sneglar längtande på hur de mer avancerade klättrarna tar sig upp för betydligt svårare väggar. En dag…

Dela:
Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Alla inlägg

Stories

Kom igång

Sverige

Wilderness Stories