PCT – Del 12 : Norra Kalifornien

2016-08-11

:

Castella / Shasta – Seiad Valley – Ashland. 216 miles / 348 km.

Om den första delen av leden, öknen, var den del av leden där kroppen fick vänja sig vid vandrandet, där fötterna gjorde sig motståndskraftiga mot blåsor och musklerna både i ben och rygg började byggas upp – så var den andra delen, Sierra Nevada, den del där tekniken tränades fram. Att snabbt och smidigt ta sig fram mellan alla stenar och rötter och att hålla balansen över stockar och genom vattendrag. Här tränades även den sista styrkan upp i alla bergspassager med sina upp- och nerförsbackar. Nu, i norra Kalifornien är det istället mitt tålamod och uthållighet som sätts på prov. Det är nu som vandringen blivit till en riktig utmaning.

Dagarna har blivit längre eftersom jag måste avverka fler miles per dag för att hinna bli klar i tid. Jag går upp i soluppgången och vandrar i regel fram till att solen har gått ner igen vid niotiden, med undantag för några kortare pauser. Men även miljön i den här delen har satt press. Vissa dagar har helt och hållet gått genom en skog som inte förändrar sig något avsevärt. Inga mäktiga vyer att fästa blicken på eller fantisera sig iväg över. Det gäller att fortsätta gå och att inte tröttna. Andra dagar har leden i sig bilvit ett problem. Full av sten eller ikullfallna träd som man måste man passa varenda steg för att inte trampa snett på och av detta blir fötterna snabbt trötta. I mitten av sträckan hamnade jag dessutom i en värmebölja som gjorde det omöjligt att vandra under dygnets varmaste timmar. Tur i oturen får man väl säga att detta skedde just här. Det gjorde att de annars uttråkande träden blev mer tacksamma då de gav skydd mot den brännande solen.

I den gruppen jag går med har det varit många som känt sig trötta på leden just nu. Det pratas mycket om att det inte var det här de kom ut för att fylla sina dagar med. Men jag är av en annan åsikt. Visst var det äventyret som lockade mest, men om detta bara var ett enda långt spännande äventyr så skulle ju var och varannan människa ge sig i kast med att vandra den här leden. Den andra anledningen till att jag gav mig ut på det här äventyret var ju just utmaningen. Utmaningen i att faktiskt klara av att vandra hela leden, från Mexiko till Kanada. Jag visste att det inte skulle bli enkelt och att det skulle kräva både fysisk och mental styrka och uthållighet. Att sätta dessa på prov är en stor del av äventyret.

Visst kan det kännas motigt att ta sig upp vissa dagar, men bara man tar sig upp ur tältet och börjar gå brukar det gå bra. Man måste liksom underkasta sig leden och låta den ta en dit den vill. Och som belöning så är ju faktiskt naturen fortfarande fantastiskt vacker och att i slutet av en dag få komma till lägret och känna att man klarat av något man stundtals inte trodde skulle gå är otroligt stärkande!

För två dagar sedan fick jag den mest stärkande belöningen hittills. Jag passerade gränsen mellan Oregon och Kalifornien! En delstat avklarad med andra ord och nu återstår bara denna och Washington. Det ska bli spännande att se vilka utmaningar och lärdomar de för med sig!