PCT – Del 14 : Höst

2016-09-16

:

Cascade Locks – White Pass – Snoqualmie – Stevens Pass. 317 miles / 510 km.

Den första september 2016 kom hösten till Pacific Crest Trail och samma dag tog jag stegen över Bridge of the Gods in i Washington, ledens sista delstat. Leden var full av orangea löv och på himlen hopade sig molnen hotfullt och nästa dag kom vad jag bävade för – regnet. Ett hällregn som höll i sig timme efter timme och efter 15 miles gav jag och mina vänner till slut upp och slängde i rasande fart upp våra tält och kröp snabbt in i dem för att torka och försöka återfå värmen. Regnet höll i sig till kvällen, men dropparna från de kringliggande träden föll fortfarande när vi vaknade nästa dag. Alla mina kläder var genomblöta efter gårdagen och det tog onekligen emot att trä på sig dem. Särskilt då temperaturen var långt lägre än den hittills varit.

Av de saker som en vandrare vill undvika så är just väta och kyla de främsta. De kallare temperaturerna rör mig inte särskilt, men regnet däremot och speciellt kombinationen av de båda är nästintill fruktansvärd. Jag kände mig milt sagt orolig. Var det såhär de sista veckorna av min vandring skulle bli? Skulle jag klara av det? Dagen innan hade jag bara stått ut i 15 miles, betydligt mycket mindre än vad jag måste göra per dag för att hinna bli klar i tid. Och då var det ändå bara första dagen det regnade.

Men efter några timmars grubblande och vandring i ovisshet om ett nytt regn skulle bryta ut eller ej tittade istället solen fram och jag kunde stanna för att passa på att torka min utrustning. Vilken lycka!

Sedan dess har tack och lov de flesta av dagarna varit fina och dessa dagar känns nu ännu finare när man är medveten om hur det hade kunnat vara. Jag känner mig verkligen tacksam för alla de dagarna och för varje sekund det inte regnar.

Att känna just tacksamhet och att kunna sätta ord på vad jag är tacksam för har varit något som jag märkt skänker mig både lugn och styrka. Jag läste för ett antal år sedan en bok om självkänsla, jag tror det var Mia Törnbloms “Självkänsla nu!”. Där tog hon upp hur man kunde stärka sin självkänsla genom att i slutet av varje dag gå igenom hur den varit och hur man tacklat de svårigheter den fört med sig. Att tacka sig själv för det man klarat av och att be sig själv om styrka för att klara av de svårigheter man fortfarande stod inför. Jag tror det ligger mycket värde i detta, inte bara om man vill stärka sin självkänsla utan även om man vill bli mer harmonisk och få lättare att tackla sina motgångar, vad de än må vara.

I stunden gäller det istället att försöka vända motgångarna till något positivt eller i alla fall göra något av dem. Som jag tror att jag varit inne på tidigare är det inget annat att göra här ute än att acceptera de förutsättningar som råder och under tuffa dagar får man möjlighet att öva sig på att kontrollera och styra sina känslor. Det är otroligt hur mycket vi faktiskt kan styra hur vi mår. Om jag vaknar upp med inställningen att allt är skit och fruktansvärt så kommer även min dag med största sannolikhet att bli det. Men om jag istället försöker se på dimman och regnet som något fint och häftigt, om jag istället för att svära åt vattendropparna försöker njuta av hur de rullar ner för mitt ansikte och ser regnet som en del av den fantastiska naturliga process som det är, kommer min vandring garanterat gå mycket lättare.

Självklart är detta inte det enklaste när man tappat känseln i såväl fingrar som tår, regnet öser ner och man vet att det fortfarande är timmar till att man kan slå upp sitt tält och krypa in i sin (förhoppningsvis) torra sovsäck. Men det går. I alla fall delvis och ju mer man övar på det ju lättare blir det.

Just nu har jag strax under 200 miles (ca 320 km) kvar till Kanada och beräknar därmed vara klar om 8,5 dagar! Väderprognosen ser lite sisådär ut för dessa sista dagar, men jag hoppas dessa tankar och slutsatser kommer göra det lättare för mig att ta mig fram och slutligen nå mitt mål. Kanada. Det känns verkligen helt bisarrt att det snart är över och känslorna är väldigt spretande. Det känns skönt att snart kunna få koppla av och vila. Att få komma hem och återse alla vänner och familj. Samtidigt är det också oerhört ledsamt behöva lämna detta liv som jag levt i snart 6 månader och den nya familj och vänskapskrets jag fått här ute.

Men än är jag inte framme och jag ska försöka njuta allt vad jag kan av dessa dagar, oavsett om solen skiner eller ej!