Hoppa till innehåll
2016-10-17
:
Stevens Pass – Manning Park, Kanada. 197 miles / 317 km.
En lucka mellan träden. Tjock skog som för några meter plötsligt upphör. En glipa, en strimma som sträcker sig upp så långt jag kan se, över berget i horisonten. Tomrummet markerar gränsen. Målet. På den vänstra sidan ligger USA. På den högra, Kanada. Om bara några ögonblick kommer min vandring att vara slut, några steg till och jag är framme. Framme vid monumentet som markerar slutet för Pacific Crail.
När jag skrev mitt senaste inlägg hade jag ca 32 mil kvar till denna punkt, 32 mil kvar att vandra. Dagarna sedan dess har varit omtumlande och utmanade, framförallt mentalt. Vädret har testat mig och fått mig att pressa mig själv till det yttersta. Jag har fått öva på att tänja mitt tålamods gränser även när trötthetens tårar rullat ner för mina kinder. När kroppen fysiskt sett har kunnat gå, men mentalt inte velat göra annat än att ligga ner och gråta i fosterställning. Relationen mellan mig och mina två vänner som fortfarande vandrat vid min sida har också prövats, den har blivit mer ansträngd men samtidigt även intimare. Dåligt med sömn, trötta ben, ständig hunger och känslan över att vara så nära men ändå ha så långt kvar ledde till lättretade sinnen som snabbt irriterade sig på minsta småsak. Det hindrade oss dock inte för att varje kväll när tälten var uppsatta, berätta för varandra hur tacksamma vi var över att vara här tillsammans och hur mycket vi älskade varandra. Be om förlåtelse om vi agerat irrationellt under dagen.
Vad som gjorde denna etapp så tuff var framförallt värdet. Ihållande regn som även övergick i snö vid några tillfällen. En ständig oro för molnen som rörde sig över himlen. Skulle de stanna kvar där uppe som moln, eller skulle de komma ner över oss som regn och kyla ner och blöta ner oss, tvinga oss att slå läger innan vi egentligen gått klart för dagen? Skulle solen titta fram så jag slapp oroa mig över mina blöta kläder och min blöta utrustning och istället kunde använda solen till att torka den? Skulle det hålla upp såpass länge att vi kunde kompensera för de kilometrarna vi inte kunde gå i gårdagens regn – och skulle vi i så fall orka med att gå dem?
Men det gick vägen. Tillsammans tog vi oss igenom även de mest svåra stunder och som belöning har denna sista etapp bjudit på fantastisk natur och en utmaning som får mig att lämna leden ännu mer rakryggad, starkare och stoltare än vad jag kände mig för några veckor sedan. Alla dessa motgångar har stärkt mig på ett sätt jag inte visste var möjligt. När jag blickar tillbaka över hela min vandring är de just de delar som varit mest utmanande som också varit de bästa. Det är i dem man växt som människa, nått och tänjt på sina gränser på vad man klarar av, känt hur både ens fysik och psyke blivit starkare. För för att komma till nästa nivå måste man ju just pusha sina gränser allt längre och det är det jag tvingats göra.
När jag till slut kom fram till glipan i skogen, fram till monumentet, var jag full av känslor. Jag kände mig lycklig, sorgsen, lättad, glad, vemodig, irriterad. Men framförallt kände jag mig lugn. Fulländad. Jag hade nog trott att jag skulle tycka det var jobbigare att lämna leden, men kanske gjorde det besvärliga värdet det lättare. Hösten hade kommit och det var liksom dags. Leden har givit mig det vackraste och mäktigaste jag varit med om. Men det var dags för mig att åka hem. Dags för leden att gå igenom ännu en vinter, återhämtas för att komma tillbaka nästa år, redo för nya vandrare.
Monument 78 markerar slutet på leden. Början för de som börjar här och går söderut. Kanske markerar den även början för mig, början på det liv som startar nu. Livet efter Pacific Crest Trail. Stegen från monumentet var inte de sista stegen på denna vandringen, det var inga steg på väg ifrån Pacific Crest Trail. Det var de första stegen på nästa äventyr, steg på väg mot framtiden och vad som komma skall!
Tack för allt Pacific Crest Trail!
Jag klarade det!
