Hoppa till innehåll
2016-04-29
:
Ziggy and the Bear – Cajon Pass. 131 miles / 210 km–
När jag började göra research inför Pacific Crest Trail kunde jag ofta läsa om hur leden i sig inte skulle vara så fysiskt krävande, att nästan vem som helst kunde klara av den. Det gavs exempel på hur kraftigt överviktiga eller riktigt gamla klarat av att ta sig genom alla delar från Mexiko till Kanada. Det som sas vara det avgörande var den mentala styrkan. Jag tänkte då att det handlade om att faktiskt klara av att vandra varje dag i ett halvår, om att inte hoppa av efter ett tag. Men nu, snart en månad in på leden har jag insett att den mentala styrkan är något som utmanas varje dag.
Visst kommer den fysiska styrkan i första hand. Kroppen ska klara av den påfrestning det innebär att gå långa sträckor och att bära tungt. Redan har några av de jag mött tvingats avbryta, eller i alla fall ta en paus för att låta kroppen återhämta sig. För några dagar sedan nådde mig ryktet att min engelska vän Piers som jag träffade redan första dan, har fått avbryta för att vila upp sig några veckor pga en stressfaktur i foten. Anthony, som vid Warner Springs hade väldigt problem med blåsor på fötterna, bestämde sig vid Ziggy and the Bear för att åka hem och vila sitt då ständigt värkande knä.
För egen del har kroppen klarat det bra fysiskt. Visst, jag har mina blåsor och gångstilen jag har då jag suttit still för länge får mig att känna mig som något halvmänskligt monster ur en gammal skräckfilm. Men det går framåt! Och förvånansvärt snabbt dessutom. Mina första dagar klarade jag ”bara” av att gå mellan 10-15 miles (16-24 km) per dag, men de senaste dagarna har jag snittat på 20 (32 km) utan några som helst problem! Det som nu blivit en utmaning är den mentala styrkan. Att vandra i timmar varje dag kan vara väldigt påfrestande psykiskt. Speciellt nu då jag börjar klara av det bättre och bättre fysiskt. Detta beroende på att jag nu måste hitta något annat att fokusera på än den fysiska utmaningen och efter att ha tänkt slut på alla tankar i huvudet om och om igen hamnar man lätt i en ganska monoton situation, särskilt om man dessutom befinner sig på en plats där naturen runt i kring en också är enformig. Det är lätt att börja tänka på hur långt man har vandrat och hur långt man har kvar och i samma stund som de tankarna sätter fart blir det med ens väldigt jobbigt. Det är inte för inte alla vandrare här ute är eniga om att dagens sista mile alltid är den jobbigaste och längsta.
Tips för tuffa dagar
- Försök undvika att tänka på hur långt du ska gå, utan bara gå och njut av naturen. Kommer tankarna smygande, försök slå bort dem.
- Om du ändå börjar räkna kilometrar eller miles, fokusera hellre framåt istället för att tänka på hur många du har gått jämfört med hur många du har kvar att gå. Räkna ner så känns det lättare.
- Belöna dig själv och ta många pauser. Det kan kännas frestande att bara köra på och gå för att få sträckan avklarad, men genom att ta kortare pauser t.ex. 10 min varannan timma där du tar av dig ryggsäcken och äter något enklare snacks, får du ny både fysisk och mental energi!
- Ladda ner en ljudbok eller några podcasts. Kan vara en skön hjälp då ens egna tankar börjar ta slut.
- Även om det känns jobbigt psykiskt, pusha på lite till så att du når ditt mål (t.ex. vilopausen om 10 minuter). Den mentala styrkan måste tränas upp precis som den fysiska, vilket görs bäst genom att tänja på sina gränser lite i taget.
- Testa att vandra med någon annan. Om ni kommer bra överens och håller ungefär samma tempo kan ni vara en bra draghjälp åt varandra. Även om ni kommer ifrån varandra kan ett gemensamt mål för vilopausen var stärkande nog för att ta sig fram även om man halkar efter den andre.
- Se till att du har tid för annat än att bara vandra. Om du vandrar från att du vaknar till att du går och lägger dig kommer du snart bli väldigt uttråkad. Avsätt lite tid för att hänga med de andra vandrarna i lägret om kvällarna. Då får du dessutom mer att tänka på dagen efter!
Sen finns det såklart andra situationer när den mentala styrkan utmanas. Av mina första dagar på leden var 5 i regnoväder, vilket var väldigt påfrestande. Så fort jag nu ser moln som hopar sig känner jag med ens hur mycket jobbigare jag tycker att det är. Samma sak händer om jag redan är trött och leden plötsligt är full av sten, omkullfallna träd eller snöpartier, vilket saktar ner tempot väldigt. Men det är bara att bita ihop och fortsätta lite till. Rätt som det är är man på bra humör igen och man märker hur man går och nynnar på någon gammal melodi. Den mentala styrkan kommer den också. Förhoppningsvis kommer jag snart inte ens notera att jag går över trädstammar eller att leden plötsligt påminner mer om ett järnvägsspår än en led!
