Det känns som att här finns det ett lugn. Det är ingen genomtrafiksled, inga stora turistgrupper. Bara en samling naturälskare som hittat ett område bortglömd natur. Det är lite synd, att jag så snart måste fortsätta.

Att få ta mig in i Värmland kändes stort. Landskapet var det 13e jag besökte, vilket innebar att jag hade tagit mig igenom fler än hälften av våra totalt 25. Men det är också i Värmland jag är född och uppvuxen, så jag var riktigt taggad på att lära känna landskapet på nytt!

Hon dras till de djupa skogarna, sjöarna, bergen – och det som är lite farligt. ”Hit med lite farligheter” ropar hon så det ekar över bergen, då hon springer ut ur den borg som skyddat henne från världens alla faror under hennes uppväxt.

Det är en stor skillnad på att vara “lonely” och på att vara “alone”, även om orden är snarlika. På svenska skulle det gå att likna med att vara själv, vs att vara ensam. Jag känner mig väldigt sällan ensam när jag är ute, men jag njuter av att vara själv.

I eftermiddagssolen fortsätter jag mot kusten, med slutmål Varberg. Landskapet är kuperat och när jag cyklar fram, upp och ner förs mina tankar till Kaliforniens böljande landskap innanför kusten. Även om dessa kullar är betydligt lägre.

Efter att ha lämnat den tuffa cyklingen genom Närke bakom mig och likaså den ändå ganska påfrestande delen av Göta Kanal genom Östergötland, var det som att allt ändrades över en natt när jag tog mig in i Västergötland.

Med endast 114 km, blev min etapp genom resans 8e landskap, en av de kortare. Men trots distansen, så visade det sig bli en av de tuffaste etapperna på hela projektet. Det är med dubbla känslor jag ser tillbaka på: Närke

Efter att ha lämnat min nyfunna segelvän Roffe, som jag seglat tillsammans med från Gotland, fortsatte min färd till fots från Nynäshamn upp genom Södermanland. Via en sidoled till Sörmlandsleden kunde jag ta mig mot Paradiset, strax söder om Huddinge och Stockholm.