Solen lyser och snön gnistrar över Sierras bergstoppar. Förutom den dryga decimetern nyfallna snön syns inte ett spår av det åsk- och snöoväder som svept fram och dånat mellan bergen natten innan. Sikten är klar och jag ser långt över bergen bergen i fjärran. Någonstans där nere i dalen kan jag ana hur leden ringlar sig fram. Jag befinner mig på toppen av Glens Pass, ett av alla de bergspass som Pacific Crest Trail tar mig över på min vandring från Mexico till Kanada. Det är en totalt 428 mil lång vandring som beräknas ta cirka 6 månader att genomföra. Den kommer bland annat ta mig genom öken, lavalandskap, djupa skogar, mäktiga vattenfall och som här, snötäckta berg.
Att ta sig upp för Glens Pass denna morgon har varit tufft och i två timmar har jag kämpat mig uppåt längs den snötäckta leden. Väl uppe på toppen är klättringen långtifrån över, nu gäller det att ta sig ner. Jag börjar försiktigt och varsamt, det gäller att inte trampa snett och riskera att falla vilket kan leda till att man ofrivilligt far ner för berget. Solen skiner och det är en otroligt vacker morgon. Men det finns en nackdel med solens värmande strålar. Den värmer upp den hårda yta som bildats på snön under natten.
Plötsligt händer det! Jag trampar igenom snön och mitt ena ben försvinner ner i den vita massan, ända ner till mitten av låret. Jag känner mig lite som Ronja Rövardotter som fastnat med benet hos rumpnissarna. Jag blundar, andas och tänker för mig själv, ”ta det lugnt nu”. Efter lite möda får jag tillslut upp benet och jag kommer på fötter igen. Jag andas ut lite skakigt och står stilla en stund för att låta pulsen gå ner innan jag fortsätter. Jag har inte sett många vandrare idag och just nu är jag helt själv. Skulle någonting hända kan det ta timmar, till och med upp till ett dygn innan någon kommer förbi. Jag tar några steg framåt, fortfarande något skakad. Då händer det igen! Mitt ben försvinner återigen ner i snön och denna gången går det snabbt. Så snabbt att jag tappar balansen och faller framåt. ”FAN!” skriker jag, irriterad över att jag knappt tagit mig en meter sen mitt första fall. Men snart byts irritationen ut mot rädsla. Jag sitter fast. På riktigt den här gången. Benet har vridit sig i fallet och det strålar av smärta. Om jag försöker röra mig gör tyngden från min ryggsäck där jag ligger framstupa att jag dras nedåt och benet vrids om ytterligare. Att ta av mig ryggsäcken är inget alternativ. Längre ner finns ett stup och risken är att om jag tar av mig den och den börjar glida ner för berget så blir det det sista jag ser av den. Samtidigt som jag inser detta kommer frågan, vad händer om jag tar mig loss? Kommer jag också börja glida mot stupet och kommer jag i så fall kunna vara så snabb att jag kan få stopp på mig själv innan jag når kanten? Jag ser mig förtvivlat omkring. ”Hjälp?” Ingen levande själ syns till.
SÖDRA KALIFORNIEN / ÖKNEN : Mexikanska gränsen – Kennedy Meadows. 113 mil.
Dag 1–56.
Ungefär 70 dagar tidigare sitter jag i en bil på väg från den kaliforniska kuststaden San Diego till det lilla samhället Campo vid den mexikanska gränsen, ca 6 mil in i landet. Det är här som Pacific Crest Trail börjar (eller slutar om man går från norr till söder). Min nye vän Clinton som kör mig har låtit mig sova i hans segelbåt under natten och idag ställer han upp som chaufför. Han vill inte ha någon ersättning, inte ens för bensinen utan gör det för att han vill hjälpa till. Han ska själva börja vandra leden om cirka en månad och är den första jag möter som vittnar om den medmänsklighet som finns här ute. En medmänsklighet som kommer att beröra mig långt in i själen. Här finns ingen rivalitet, inget att hävda sig med och inte heller något behov av att göra det. Alla hjälper varandra om det behövs, byter utrustning, delar på mat och finns till hands. Inte för att få någonting tillbaks utan för att det helt enkelt är så man beter sig mot varandra.
När jag blivit avsläppt skriver jag in mig i loggboken och börjar gå. Framför mig ligger tusentals kilometrar och det gäller att försöka ta en dag i taget och inte fokusera på det avlägsna slutmålet. Själva leden passerar fem större områden; Södra Kalifornien/Öknen, The Sierras, Norra Kalifornien, Oregon och Washington, men den är även uppdelad i 29 mindre sektioner som är anpassade för den som vill vandra lite kortare sträckor.
Öknen som jag börjar min vandring i är inte alls som jag har föreställt mig. Framför mig har jag sett ett torrt, hett, sandigt landskap med kanske någon trött kaktus på sin höjd. Tack och lov stämmer inte mina fördomar, utan verkligheten är den totalt motsatta. Naturen förbluffar mig, inte en dag är den andra lik. Jag passerar berg, dalar, varma källor, blomstrande kaktusar, sjöar, gräsängar, ekskogar och märkliga stenformationer. Solen steker ena dagen, nästa regnar det. Det till och med snöar vid ett tillfälle!
Den här första tiden handlar allting om anpassning. Det gäller att göra vandringen till sin egen och anpassa den efter sig själv och sina behov. Det finns inga rätt eller fel. Den enorma packning som jag började med minskar sakteligen med kilo efter kilo, allt eftersom jag känner mig fram och inser vad jag behöver och inte. Snart börjar även blåsorna på fötterna läka ut. Jag har lärt mig att mina fötter mår bättre om jag snörar skorna löst likt mina gamla skejtskor från nittotalet istället för tajt som de rekommenderat i de svenska outdoorbutikerna innan jag åkte. Jag har hittat en rytm som passar mig och lär mig hur saker fungerar här ute. Mitt bästa redskap är en app som heter Guthook och som med hjälp av telefonens GPS visar mig exakt var jag på leden jag befinner mig, var nästa camp ligger och var det kan finnas vatten.
Här i öknen är just vattenbristen den största risken. Fler och fler av de vattendrag som runnit här under vintern torkar ut ju längre in på sommaren man kommer och det gäller att hålla koll så att man plötsligt inte står utan. Även om jag har börjat relativt tidigt på säsongen finns det redan helt torrbelagda sträckor på upp till 65 kilometer. Förutom appen måste jag även dubbelkolla i en särskild vattenrapport för att vara på den säkra sidan. Vattnet jag hittar måste jag sedan filtrera för att få bort eventuella parasiter. Till en början är det lite omständigt, men även detta lär jag mig efterhand.
Dagarna och veckorna flyter på och snart tar sig leden upp på högre höjder.
THE SIERRAS : Kennedy Meadows – Sierra City, 79 mil.
Dag 57–101.
Jag flyttar foten några centimeter framåt. Försiktigt. Ett steg till. Sen stavarna. Andas. Också ett steg till. Jag andas intensivt ut och in samtidigt som jag försöker balansera på en trädstam som ligger vält 3 meter ovanför en rusande fors av smältvatten. Tappar jag balansen är jag körd. Att jag dessutom har närmare 20 kg packning på ryggen och är extremt höjdrädd hjälper inte till direkt. Men det finns inget annat att göra än att följa leden dit den går, över forsar eller ej. Hela tiden utmana mig själv och trotsa mina rädslor.
Till skillnad från Södra Kalifornien så finns här i Sierras oändliga mängder vatten och från att ha burit på upp till 7 liter behöver jag nu bara fylla på min halvlitersflaska närhelst jag känner för det. Det är skönt, för jag har inför den här delen kompletterat packningen med både stegjärn, en kombinerad isyxa/vandringsstav och en så kallad Bear Canister som ska skydda min mat från de svartbjörnar man eventuellt kan stöta på här. Detta har återigen adderat några kilon på ryggen så det underlättar att inte behöva bära på lika mycket vatten.
Vatten var kanske inte det första jag tänkte på när jag drömde om Sierras bergskedjor, i alla fall inte i den här formen. Som snö däremot, det var vad jag både sett fram emot – och fasat för. I Sierras går leden upp på mycket högre höjd, 2500-3500 meter är inget ovanligt och på de här höjderna ligger snön kvar till långt in på sommaren. I år är snönivåerna för första gången på några år uppe på det normala igen och då jag passerar här under juni månad får jag vara med om milslånga vandringar i snön uppe i bergen även om jag aldrig behöver slå upp tältet på det kalla underlaget.
Sierras är tufft, höjden påverkar och det är mycket upp och ner. Dessutom är leden besvärlig, jag får ständigt vaka över var jag sätter ner fötterna så att jag inte vrickar dem på någon sten eller trampar i en liten bäck som tagit en genväg över leden. På vissa ställen är det så stenigt och brant att jag får ta hjälp av stavarna för att häva mig uppåt, något som kan hålla på steg för steg i timmar. Men i slutändan är det ändå värt mödan. Som belöning är det oroligt vackert och känslan av att verkligen vara ute i vildmarken har aldrig varit starkare. Här finns fantastiska platser man bara kan få se genom att kränga på sig ryggsäcken och ta sig hit till fots. Det är en otroligt mäktig känsla att få vara här ute.
Genom the Sierras går också den kortare och kanske mer välkända leden John Muir Trail (34 mil). Den börjar i Yosemite Valley, strax väster om Pacific Crest Trail och följer sedan leden söderut för slutligen avvika uppför det 4421 meter höga Mt. Whitney (det kontinentala USAs högsta berg). För den som vandrar Pacific Crest Trail är det möjligt att på en dag göra en avstickare till dessa platser vilket definitivt är att rekommendera!
NORRA KALIFORNIEN : Sierra City – Ashland, 84 mil.
Dag 102–129.
De snötäckta bergen, ‘the High Sierras’, sträcker sig ca 50 mil men själva Sierras forsätter dryga 30 mil till, ända upp till Sierra City och det är först här som landskapet tar en drastisk vändning och det som räknas till Norra Kalifornien börjar. Från grandiosa vyer i bergen tar jag mig nu ner i på lägre höjd, in i skogarna. Här finns vackra åar och grönskande blommor, smakrika björnbär och klarblåa skogssjöar.
Vandringen är fortfarande tuff, men nu på ett helt nytt sätt. Att gå i skogen dag efter dag kan, hur vackert det än må vara, bli rätt så monotont. Det är dessutom väldigt varmt. På dagarna kan temperaturen ta sig upp över 40 grader vilket tvingar mig att stanna och vila under tiden. Det är frustrerande då jag helst bara vill ta mig framåt. Jag har precis passerat ledens mittpunkt och mitt 6-månaders visum påminner mig om att det är dags att öka tempot om jag ska hinna bli klar innan det löper ut. Att komma till just mittpunkten väcker många känslor. Samtidigt som jag är glad över att ha tagit mig hit känns det också tungt att få svart på vitt att jag har lika långt kvar att gå. Den känslan ihop med att en vardag har infunnit sig kan för många bli lite för mycket och det är faktiskt flera som väljer att avbryta sin vandring här.
Om Sierras var en fysisk utmaning är Norra Kalifornien definitivt en mental sådan. En övning i att hålla motivationen och lågan uppe, trots att dagarna börjar gå allt mer på rutin. För mig blir det viktigt att inte låta vardagen och slentrianen ta över utan istället stanna upp i varje dag och se det fina i den. Det finns många sidostigar vilka är bra att ta för att få lite omväxling. De tar mig bland annat till Burney Falls, ett 39 meter högt och 76 meter brett vattenfall och till Subway Cave, en 20 000 år gammal lavatunnel.
I slutet av norra Kalifornien stannar jag till i det lilla samhället Seiad Valley för att fylla på med mat och hämta upp ny utrustning som jag har beställt hit. Bland annat mitt tredje par skor. Det är sällan leden går rakt igenom civilisationen som här, oftast får man ta en sidostig eller lifta dit man kan köpa mat eller hämta upp paket som man skickat eller beställt till sig själv. Vägen upp från Seiad Valley är brant och lång, men när jag väl når toppen så är både utsikten och solnedgången så magisk att jag med ens glömmer bort hur jobbiga de senaste timmarna varit.
OREGON : Ashland – Cascade Locks, 69 mil.
Dag 130–151.
7700 år sedan: Varm rök och vulkaniskt stoft fyller luften, marken skakar och magma kastas upp. Det är vulkanen Mount Mazama som håller på att få sitt kraftigaste utbrott. Askan från vulkanen som ligger i södra Oregon sprider sig ända upp till Kanada. Lavan som pressat sönder berget för att komma upp till ytan får till slut det 3660 meter höga massivet att kollapsa. Kvar återstår endast en nästan 10 kilometer bred krater. Åren går och vulkanen svalnar. Regn och smältvatten fyller kratern och en sjö bildas. En sjö som senare får namnet Crater Lake.
Detta är bara en i raden av de vulkaner som ligger likt ett pärlband längs leden och som karaktäriserar Oregon. Under min vandring känns det som om jag var och varannan dag passerar en ny vulkan. Mt. Thielsen, Three sisters, Three Fingered Jack och Mount Jefferson är bara några. Detta, att hela tiden ha som små delmål, ihop med den nya energin jag har fått efter att ha passerat gränsen mellan Kalifornien och Oregon och med andra ord avklarat den första delstaten, får tiden att flyga fram och snart befinner jag mig i slutet av även denna delstaten. Det som återstår är att runda den dryga 3400 meter höga vulkanen Mt. Hood, avnjuta en buffé på det anrika Timberline Lodge (som förövrigt användes som exteriör till Overlook Hotel i Stanley Kubricks film The Shining) för att sedan ta den alternativa leden Eagle Creek Trail ner till samhället Cascade Locks.
Eagle Creek Trail är en alternativ led som man verkligen inte får missa. Den börjar i en nästintill regnskogsliknande miljö och jag passerar oräkneliga vattenfall där jag går längs de branta bergsväggarna, vissa så branta att en vajer har fästs i bergväggen att hålla sig i. Det absolut mest spektakulära fallet är det över 50 meter höga Tunnel falls, där leden passerar via en tunnel bakom vattenfallet! Leden slutar på en parkeringsplats. Det går alltså att ta sig hit med bil och på en dag eller två vandra fram och tillbaka om man inte känner för en långvandring. Jag forsätter dock en bit till för att snart ansluta till Pacific Crest Trail igen. Framför mig ligger 83 mil och den sista delstaten, Washington.
WASHINGTON : Cascade Locks – Manning Park, Kanada, 83 mil.
Dag 152–175.
Delstaterna Oregon och Washington skiljs åt av Columbiafloden och över den går den mäktiga stålbron ‘Bridge of the Gods’. I samma stund som jag tar stegen ut på bron tätnar molnen och jag blickar oroligt upp mot den mörka himlen. Snart börjar det jag fasat för – regnet. Det kommer lite som en chock. Antalet gånger det har regnat på min vandring kan jag räkna på mina fingrar. Senast var flera månader sedan. Nästa dag öser det ner och redan vid lunchtid tvingas jag bryta och slå läger för att söka skydd och återfå värmen. När jag sen ligger där i mitt tält och lyssnar till smattret av regndropparna mot tältduken känner jag en klump växa i magen. För första gången känner jag mig orolig. Jag har aldrig tänkt tanken på att avbryta min vandring, men vad gör jag om det här håller i sig? Kommer jag kunna stå ut då?
Jag behöver inte oroa mig länge, även om regnet håller i sig finns det alltid tillfälle att torka utrustningen och några dagar senare skiner solen igen och minnet av regnet är som bortblåst. Det är häftigt hur snabbt man kan lägga det jobbiga bakom sig. Det är alltid nuet som räknas här ute, ingenting annat.
Leden i Washington är otroligt vacker. Jag tar mig fram ovanpå bergskammarna och passerar ytterligare några vulkaner innan jag tar mig upp i norra kaskaderna där höstens alla färger, ihop med molnen som bildats av den fuktiga luften, bidrar till en magisk naturupplevelse.
När jag ger mig ut på min sista etapp verkar det däremot som att leden har bestämt sig för att ge mig en sista ordentlig utmaning. Ett slutprov. Det är nu upp till bevis. Kan jag dra nytta av allt det jag har lärt mig här ute när det kommer till fysisk och mental styrka, tålamod, positivt tänkande och så vidare? Det dåliga vädret kommer tillbaka och den här gången räcker det inte med regn. En dag är luften full av stora vita snöflingor som sakta dalar till marken. Till en början är det vackert, men efter en timma i snön med blöta kläder börjar det bli riktigt jobbigt. Jag har tappat känseln i mina lår och humöret sjunker för varje steg jag tar. Till slut kommer jag fram till en plats där jag och de jag vandrar med kan slå läger och tina upp.
Följande dagar pressar jag på allt vad jag har för att slippa fler oväder. Alla vakna timmar går åt till att vandra, jag slår till och med dagsrekord, 51 km!
Så kommer till slut den sista dagen. Jag känner mig både lycklig och vemodig, men framförallt känner jag mig lugn. Trygg. Harmonisk. Detta är känslor som har vuxit fram längs min vandring och som först idag känns fulländade. Under min vandring har jag fått sätta mig själv i jobbiga, ibland läskiga situationer, men genom att ha tagit mig igenom dem, utmanat mina rädslor och tänjt på mina gränser så har jag vuxit som person.
Jag minns den där dagen då jag låg ensam, framstupa uppe på Glens pass i Sierras. Hur jag genom att behålla lugnet och genom att tro på mig själv lyckades gräva mig fram ur snön och ta mig ner för berget. Utan hjälp av någon annan. Det är dagar som denna, där jag verkligen fått utmana mig själv till de yttersta, som har fått mig att växa och som jag minns starkast.
Dessa dagar har stärkt både självkänslan och självförtroendet och det är ur dem lugnet kommer. Det handlar om att ta kommando över sitt liv. Här ute i vildmarken, mitt bland uråldriga berg och skogar, betyder jag ingenting. Jag är så liten. Men paradoxalt nog känner jag mig samtidigt känner jag mig så otroligt stor. Jag betyder ingenting för de uråldriga berg och skogar som finns runt ikring mig, men för mig själv är jag den viktigaste på jorden. Jag känner vilket ansvar jag har för mig själv, mitt liv ligger praktiskt taget i mina händer. Det slår mig – inte bara i fråga om att överleva, utan faktiskt på det sättet att jag har ansvar för var det tar vägen. Det är min kropp som har tagit mig hit och det är min hjärna som bestämde sig för att göra det. Det har varit en tuff vandring, men av alla tusentals steg jag tagit var kanske det viktigaste det första – att bestämma mig för att göra detta.
Och det är något jag tar med mig. Mitt eget ansvar över mitt eget liv. Så när jag kommer fram till den Kanadensiska gränsen, till slutet av Pacific Crest Trail och min vandring, så känns det inte som ett sorgligt slut, snarare en spännande början på något annat. För varje dörr som stängs öppnas en annan.
FAKTA – PACIFIC CREST TRAIL
Längd: 2659 miles = 4279 km
Från: Mexikanska gränsen, Campo, Kalifornien
Till: Kanadensiska gränsen, Manning Park, Kanada
Säsong: april – september
Tidsåtgång: 5-6 månader
Tempo: 20 miles / 32 km per dag
Natur/Klimat: Från öken till snötäckta berg via lavafält och skogar
Användbara länkar: pcta.org, pctmap.net, pctwater.com, postholer.com/snow/Pacific-Crest-Trail
App: http://atlasguides.com/pacific-crest-trail/
Lästips: Yogis PCT handbook (fakta), Wild (Cheryl Strayed, självbiografi)
